En av höstens stora kulturdebatter handlar om dejting och ”kanske-män”, som inte på allvar vill binda sig i en relation. Eva Forslund tar nationalekonomins klassiker till hjälp för att redan ut vad debatten om ”kanske-männen” egentligen handlar om.
För den som vill slippa ut ur den svenska åsiktskorridoren och dessutom få en glimt av hur de kommande årens debatter kommer att gestalta sig är den engelska debattfestivalen Battle of Ideas ett utmärkt tillfälle. En uppfriskande spaning är att identitetspolitiken börjar att tappa fotfästet.
Det går inte att bedöma kulturella verk utifrån upphovsmännens privatmoral. Det går inte att rensa bland konstnärliga verk baserat på den moraliska vandeln hos dem som skapat dem. Varje försök att formulera en generell princip för sådana utrensningar kommer att urarta i godtycke och pöbelvälde.
Att kalla någon för en Judas, Brutus eller Quisling innebär inte ett förminskande av brotten hos de ursprungliga bärarna av dessa namn. Tvärtom innebär användningen av namnen som synonymer till förrädare i största allmänhet att minnet av de historiska förräderierna hålls levande.
När drömmar om en global diktatur torgförs från vänster tiger kultursidorna still. Det gör det svårt att ta de annars så indignerade rösterna som oroar sig för att demokratin är hotad på allvar. Den som ständigt ropar att demokratin är hotad, men tystnar när diktaturdrömmarna luftas från det egna lägret, saknar all trovärdighet.
Konst för daggmaskar och skalbaggar. Det har den statliga myndigheten Kulturbryggan just beviljat en miljon av skattebetalarnas pengar till. Det är bara ett i raden av politiserade nonsensprojekt inom ramen för den statliga kulturbyråkratin. Både kulturlivet och skattebetalarna står som förlorare.
Flera stora redaktioner har valt att inte namnge Kulturprofilen, som står åtalad för två våldtäkter. Anonymieringen sägs ha medieetiska skäl, men samtidigt innebär den ett objektifierande som gör det möjligt för nyhetsredaktioner att skapa distans till en individ de själva haft kopplingar till.
Att se mellan fingrarna med vänsterns hat, medan hatet mot västern karakteriseras som ett samhällsproblem, vittnar om en naiv syn på relationen mellan högern och vänstern – eller mellan ondska och godhet. Att fenomenet inte är nytt, framgår av beskrivningar på DN Kultur 1992 av Gösta Bohman som en liten vithårig, hartandad, blekblå man med morakniv.
Medan svenska journalister spanade efter Horace Engdahl i Gamla stan, talade han i Köpenhamn om den seriösa litteraturkritikens alltmer marginaliserade roll i ett kulturklimat där politiska ambitioner och slagord ställt sig i vägen för mer djuplodande diskussioner om estetiskt värde.
America Vera-Zavala fortsätter att omvandla Kungliga Dramatiska Teatern till ett forum för postkolonial seminarieverksamhet. I den nya föreställningen får publiken lära sig att om det inte vore för islamofobi, så skulle Tensta framstå som den vackraste orten på jorden.
Kulturpolitiken har blivit en angelägenhet för de närmast sörjande. Den ambitiösa ansatsen att ordna en rikstäckande mässa för den kulturpolitiska sektorn i form av Folk och kultur i Eskilstuna satte fingret på några av kulturpolitikens centrala problem. Regionaliseringen har skapat en svällande byråkratisk överbyggnad som inte engagerar andra än de som arbetar i den.
Den befogade kritiken mot Svenska Akademiens agerande visavi den så kallade ”kulturprofilen” har efterhand ersatts av missunnsamhet och illa dold avundsjuka från delar av Kultursverige. Det påstås att det är Akademiens rikedomar och autonomi som är orsaken till de problem som kommit i dagen, men i själva verket skulle Sverige behöva fler institutioner som Akademien.
KULTURSIDORNAS FÖRFALL DEL 3. Politiseringen av Dagens Nyheters kultursida har sedan Olof Lagercrantz dagar utgått från en tankefigur som ser nazismen som förbunden med västvärldens borgerlighet snarare än som en ideologi som ville jämna det borgerliga västerländska samhället med marken. Därmed har det intellektuella samtalet fått en slagsida mot vänster, vilket har blockerat en konstruktiv diskussion om samtidens mest brännande frågor. Det skriver Johan Lundberg i den tredje delen i en serie om kultursidornas marginalisering.
KULTURSIDORNAS FÖRFALL DEL 2. Tystnadskulturen runt den så kallade kulturprofilen är svår att förstå om den inte sätts i samband med svenska kultursidors ovilja att föra kritiska diskussioner om maktförhållanden i kultursfären. Johan Lundberg fortsätter sin granskning av hur kultursidorna under en trettioårsperiod utvecklades till ett forum mer för samstämmighet än för åsiktspluralism. I sin andra artikel visar han hur kultursidornas nedmontering under 00-talet är en nyckel till den senaste tidens rubriker.
KULTURSIDORNAS FÖRFALL DEL 1. Under de senaste decennierna har dagstidningarnas litteraturkritik decimerats väsentligt. Recensionerna är färre, kortare och ytligare. För några decennier sedan fungerade kultursidorna som lärda seminarier där ideologiska ståndpunkter och estetiska hållningar diskuterades och ifrågasattes. I dag råder likriktning, konsensus och anpassning till marknadskrafterna.
En grundregel i det offentliga samtalet, såväl i kulturdebatten som i sociala medier, borde vara att först ta del av det som man kritiserar. Oavsett om det handlar om artiklar på nätet eller teaterpjäser har ens kritik noll trovärdighet om man inte vet vad man pratar om. Den som är kritisk till provokationen som marknadsföringsstrategi bör dessutom undvika att svälja betet.
I ett land där kriminella hyllas som hjältar är det inte konstigt att unga söker sig till kriminalitet. I Sverige är det populärt att skylla kriminalitet på allt utom den kriminelle individens eget aktiva val. En kriminell bakgrund kan rentav vara främjande för den egna karriären, i alla fall om den kombineras med klädsamma vänsteråsikter. Ett av de senaste tillskotten i genren är musikgruppen Kartellens grundare, som skyller gängvåldet i förorterna på Alliansens skattesänkningar.