Ekonomi Åsikt
Därför kommer Trumps handelspolitik att misslyckas
Möjligheten för USA att ingå handelsavtal med ett stort antal länder inom loppet av 90 dagar är praktiken obefintlig. Tullsatser är bara en liten del av handelsavtal som dessutom ofta måste godkännas av de olika ländernas parlament. Det konstaterar Magnus Nilsson.
Sedan Donald Trump tillträdde som USA:s president har det varit närmast minutnoteringar när det gäll er handelspolitiken.
Det finns en hållpunkt: Grundbulten i politiken är stora höjningar av tullsatserna. Trump gillar tullar. Det är entydigt.
Men redan syftet med tullarna är oklart. President Trump säger att tullarna dels ska dra in pengar till statskassan, dels bidra till att bekämpa bytesbalansunderskottet och dessutom tvinga andra länder att gå med på någon form av frihandelsavtal.
De två första målen är tekniskt sett ganska enkla. Det finns förmodligen en optimal tullsats, en jämvikt mellan tullar och handelsvolymer som maximerar inkomsterna till statskassan.
Det finns också en nivå på tullarna där amerikanerna inte har råd att importera för mer pengar än de exporterar för. Då försvinner underskottet i bytesbalansen.
Att tvinga länder att ingå förmånliga handelsavtal med USA är däremot mer komplicerat att genomföra.
Som alla förstår är problemet att de två målen strider mot varandra. Ska pengarna rulla in måste importen vara ganska stor. Ska bytesbalansunderskottet försvinna måste handeln minska radikalt – då blir det inte så mycket tullinkomster. Men tekniskt är båda målen oproblematiska.
Det tredje målet, att tvinga länder att ingå förmånliga handelsavtal med USA, är däremot mer komplicerat att genomföra. Enligt Trump ska det dessutom ske på mindre än tre månader. De extremt höga tullarna baserade på olika länders handelsbalans mot USA är pausade tills dess. Just nu gäller 10 procent generellt och 25 procent på stål och aluminium.
Handelsavtal är mycket komplicerade saker. Det är därför förhandlingarna om ett globalt och heltäckande handelsavtal under WTO har gått i stå sedan decennier. Det är inte WTO:s fel. Organisationen bidrar bara med administrativt stöd och tvistelösning. Det är medlemsländernas ansvar att avtalen kommer till.
Och trots att en i huvudsak korrekt förenkling är att alla länder vill ha global frihandel, har alla länder också särintressen som de i vilket fall tror missgynnas av frihandel. De vill därför tilltvinga sig olika undantag i avtalen. I många fall handlar dessa undantag om jordbruk. I de fallen tenderar USA att bli huvudmotståndaren i förhandlingarna på grund av sin både stora och extremt effektiva jordbruksproduktion.
Eftersom förhandlingarna om ett globalt avtal under WTO inte fungerar har länder multilaterala frihandelsområden eller ingår separata avtal med varandra. EU:s inre marknad, Mercosur, TPP, ACFTA är bara några exempel.
EU har i sin tur frihandelsavtal med exempelvis Kanada och Japan. USA har med Mexiko, Australien, Sydkorea och en rad länder i bland annat Latinamerika.
Det är av allt att döma den typen av bilaterala avtal Donald Trump ser framför sig. Han är inte intresserad av WTO eller att ingå avtal med regionala frihandelsområden. Under hans första mandatperiod vägrade USA att gå med i det då nyligen färdigförhandlade TPP-avtalet. Detta trots att USA hade varit initiativtagare och med i förhandlingarna. Likaså avslutade Trump förhandlingarna om TTIP-avtalet med EU.
I stället försökte han få till ett separat avtal med Tyskland, vilket förstås var omöjligt. EU-länderna kan inte teckna egna handelsavtal. Men försöket antyder att Trumps mål är att utnyttja enskilda länders relativa svaghet och spela ut dem mot varandra.
Även bilaterala avtal är komplexa och tidsödande att förhandla fram. Handelshinder består nämligen inte bara av tullar.
Men även bilaterala avtal är komplexa och tidsödande att förhandla fram. Handelshinder består nämligen inte bara av tullar. Det finns en rad andra faktorer som helt hindrar eller försvårar handel mellan länder. Just nu pågår exempelvis förhandlingar mellan USA och Storbritannien. Britterna har redan från början sagt att de inte tänker acceptera att importera kött från hormonbehandlade djur.
Under TTIP-förhandlingarna för över tio år sedan var motståndet massivt mot hormonkött och även amerikansk kyckling som sköljts i klorlösning. Till detta kommer tekniska standarder av olika typer. Det är inte för nöjes skull som EU har ägnat decennier åt att skapa gemensamma regler eller få medlemsländerna att acceptera varandras regler för att skapa en väl fungerande inre marknad.
Generellt finns det ett otal sätt för stater att skydda sina egna företag från utländsk konkurrens; icke-tariffära handelshinder.
Med andra ord är begränsade avtal som bara inbegriper tullsatser mindre värdefulla. Det som krävs är heltäckande avtal. Men sådana tar tid, särskilt om de ska förhandlas med ett stort antal länder – Trump har själv nämnt 75 och 90. I slutet av april hävdade han att USA ingått tvåhundra avtal – fler än det finns länder i världen.
Förhandlingar har dock startat med bland annat Japan och Indien, men de inblandade säger att målet är att få till mer allmänna överenskommelser om att börja förhandlingar. Japans premiärminister Shigeru Ishiba sade i slutet av april att “vi tänker inte gå med på den ena kompromissen efter den andra bara för att få ett snabbt resultat”.
Till detta kommer att i de allra flesta länder måste handelsavtal godkännas av parlamenten, vilket i sig är en process som tar tid.
Det är alltså en relativt välgrundad slutsats att några större framsteg när det gäller att tvinga på ett stort antal länder frihandelsavtal till början på juli inte kommer att ske. Frågan är vad Trump då ska göra med de höga tullar som är pausade fram tills dess?
En rimlig gissning är att Trump deklarerar någon form av seger och pausen fortsätter. Därmed kvarstår den massiva osäkerheten eftersom förhandlingarna realistiskt sett kan fortsätta över årsskiftet.
Många säger beundrande att “Trump inte tänker som en politiker, han tänker som en affärsman”. Det är möjligen korrekt. Men det är också ett problem när man ägnar sig åt politik.
Om man i affärslivet inte får till en överenskommelse med ett företag, finns det oftast andra företag att göra affärer med. Kan man inte köpa ett visst kontorshus på Manhattan köper man ett annat. Blir man ovän med vd:n för ett fastighetsbolag finns det andra fastighetsbolag.
Men i den internationella politiken är det inte så. Det finns bara ett Kina, ett EU, ett Japan, ett Indien. Om dessa länders ledare inte kan eller vill låta sig pressas in i avtal på helt och hållet USA:s villkor kommer processen ta tid eller avstanna.