Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

En genusrobots dilemman

Dagens Nyheters journalister kontrolleras numera av en genusrobot som tillser att könsfördelningen i tidningen hålls inom anständiga gränser. Men hur vet den vem som är man eller kvinna (om det nu inte bara är en social konstruktion)? Är det bara namngivna personer som spelar roll? Och hur ska roboten hantera faktum att män är överrepresenterade i den sortens händelser – våld och mord – som läsarna vill läsa om?

Bild: I fablernas land.

Under veckan som gick var det som bekant första april. Förr brukade jag söka igenom tidningarna den dagen för att se om jag kunde hitta några aprilskämt. Nu kan jag bara hålla med min åttioåriga mor, som säger att verkligheten blivit så grotesk att det inte längre går att se vad som är skämt och vad som är allvar. Vem vill förresten veta skillnaden?

En viktig förutsättning för att likt socialminister Annika Strandhäll och Göteborgs kommunstyrelses ordförande Ann-Sofie Hermansson kunna påstå att ”vi har varit naiva” är väl att begränsa sig så pass att det blir svårt att skilja på verklighet och dikt. Att en vuxen människa i hög ställning är naiv handlar om en medveten handling, ett aktivt självbedrägeri och är därför alls ingen ursäkt, utan snarare en förvärrande omständighet.

Den fjärde april lanserade Dagens Nyheters redaktion en ”genusrobot” som automatiskt läser de olika skribenternas texter och meddelar dem hur fördelningen mellan omnämnanden av män och kvinnor varit den senaste månaden. Detta är alltså inget aprilskämt, utan blodigt allvar. Sedan kan man fråga sig varför nyheten om denna robot för inre redaktionellt bruk anses så pass viktig att den offentliggjordes via Twitter.

Jag vet inte hur denna robot har programmerats, men för mig verkar detta vara en könsrobot och alls ingen genusrobot. Genus är ju enligt Judith Butler en social konstruktion med många olika varianter, där självidentifikationen kan ändras, så det är sannerligen inte något som en robot kan läsa sig till i en tidningstext.

Kanske vi får en förklaring här till DN:s märkliga tunghäfta när det gäller att rapportera om gruppvåldtäkter och tafsande killgäng. Det kan ju få genusroboten att slå bakut.

Roboten måste ju också få nödvändig information om vad som skall räknas som manligt och kvinnligt, vilka namn som är manliga och vilka som är kvinnliga. Hur har denna information programmerats i roboten utan att man förstärkt just de gamla könsnormer som man vill bekämpa? Hur avgör man om ett namn är manligt eller kvinnligt? Alla har ju inte uppenbart lättidentifierade namn som Karl och Amalia. Hur är det med Kaj, René och Simone? Hur gör man med icke namngivna personer, där det ändå är tydligt vem som är man och vem som är kvinna? Ett ungdomsgäng på tolv killar som kastat sten på ambulansen, uppvägs en notis om dem av en lång artikel om Simone de Beauvoir?

Eller måste de tolv killarna uppvägas av tolv kvinnliga gängmedlemmar? Kanske vi får en förklaring här till DN:s märkliga tunghäfta när det gäller att rapportera om gruppvåldtäkter och tafsande killgäng. Det kan ju få genusroboten att slå bakut. Tusen män på en nyårsnatt i Köln ger ju en slagsida som det krävs många artiklar om Zara Larsson eller Zarah Leander för att rätta till.

En tidnings huvudsakliga innehåll är som bekant nyheter. I bedömningen av händelsers nyhetsvärde brukar våld och mord värderas högre än mera vardagliga händelser. Att män är överrepresenterade i nyhetsrapporteringen beror därför till stor del på att män är överrepresenterade i händelser som skapar nyheter. En tidnings uppgift är inte att ge en illusion av en perfekt värld med likhet mellan könen, utan att beskriva verkligheten så som den ser ut. Men om genusroboten gör att vi får fler reportage om kvinnor, exempelvis offer för gruppvåldtäkter, kvinnor som fött barn i taxi eftersom förlossningsavdelningen stängt och liknande, kanske det inte är så dumt i alla fall.

För övrigt märker jag att jag skrivit om inte mindre än sju kvinnor här och inte nämnt en enda man, så för jämvikten skull och apropå ingenting vill jag gärna nämna att Jerry Williams dog förra veckan. Samtidigt kan vi också minnas Harry Brandelius, Mora-Nisse, Kalle Jularbo, Edvard Persson, Lasse O’ Månsson och konstatera att Elvis lever.