EU-bidragen gjorde Orbáns korruption möjlig

Både Viktor Orbán och hans internationella anhängare har alltid omgett sig med en retorik som varit starkt kritisk mot den Europeiska Unionen. Men i verkligheten har EU haft en nyckelroll för att möjliggöra Orbans strategi. EU har inte bara skapat den stora marknad som kan attrahera investeringar från hela världen. EU har dessutom försett Orbánregimen med de mycket stora mängder stöd som finns i unionens olika utvecklingsprogram.

Stöden var därför en viktig del i Orbáns linjetal i Tusnádfürdő sommaren 2014. Han tryckte där på hur stöd som gick till Ungern administrerades på central europeisk nivå. Det hade, menade han, lett till att en ”utomterritoriell” administration hade skapats. Helt i linje med hans övriga strategier som inbegrep att den av Fidesz kontrollerade staten ökade sitt grepp över bank- och pensionssystem, innebar det att det var ett centralt mål att utvidga den nationella kontrollen över EU-stöden. Orsaken har helt enkelt varit att Orbán velat ha fritt spelrum att dela ut pengarna till politiska vänner. 

Det har ända sedan dess lett till konflikter mellan Budapest och Bryssel. När man skärskådar projekten är det lätt att se hur de anpassats till EU:s jargong om ”grön turism”, ”barnperspektiv” och ”hållbarhet” med mera. Den komplett meningslösa baldakingången i Nyirmartonfalva motiverades till exempel i ansökningshandlingarna med att ”den ska demonstrera den potential som finns i en harmonisk gemenskap mellan människa och natur genom en långsiktigt hållbar skogsdrift. I vårt land skapar den moderna skogsindustrin harmoni mellan naturen, människorna som bor i den och den hållbara driften av den. Baldakingången är den bästa tänkbara plattformen för utbildningar om hållbarhet. Den privat drivna utflyktsplatsen är ett utmärkt exempel på social medvetet ledarskap och beteende, som förenas med rollen för den offentliga sektorn för att skapa största möjliga medvetenhet om dessa förhållanden”. 

Med en så vacker motivering gick det självklart att motivera bidrag i tiomiljonersklassen, men bristen på träd gjorde sedan att baldakingången blev nationellt uppmärksammad, när den viktiga alternativmediasiten Atlatszo.hu skrev om det bisarra projektet. När sedan borgmästaren i byn stämde Atlatszo för förtal blev både kostnaderna och de oerhörda bristerna i konstruktionerna – där till exempel toaletter bara kunde stängas utifrån – uppmärksammade både nationellt och av EU:s korruptionsmyndighet OLAF. Det övergivna och illa byggda tillstånd många av projekten befinner sig i förklarar dessutom varför OLAF:s undersökningar gång efter annan dömt ut det som pågått runt om i landet. Kritiken har sedan lika självklart avfärdats av Orban som försök att stötta oppositionen och påverka landets inrikespolitik.

Det ännu märkligare “Stora Skölpaddshuset” skulle vara centrumet för det storslagna projektet ”Rakamazi-Morotva-sjöns ekologiska vattenäventyrs landskap”. Det var ett mycket omfattande projekt som skulle täcka en två kilometer lång upplevelseslinga där man från små båtar skulle få uppleva hela den vattenfauna som finns i området. Alla EU:s magiska ord om ”ekologisk kunskap med det tjugoförsta århundradets teknik” och ”hållbarhet” uppfylldes av det fantasifulla projektet, som enligt beräkningarna skulle dra inte mindre än 80 000 årliga turister till området.

I verkligheten anlades bara ett par av de fem vattenstationerna och några passagerarbåtar kom aldrig på plats. Ännu mer uppseendeväckande var att det inte drogs in vare sig vatten eller elektricitet i det stora sköldpaddshuset vilket förstås också gjorde att hissen till utsiktstornet där hela det ekologiska landskapet skulle vara synligt aldrig fungerade. Projektet kostade minst 30 miljoner och var egentligen aldrig i fungerande skick. Borgmästaren i Rakamaz fick faktiskt ett ettårigt villkorligt fängelsestraff för sin roll i projektet, som i dag har någon form av roll som museum över de ursprungliga magyarerna.

Det mesta av den äventyrspark som anlades i Sárazsadány åren 2014–15 är också borta i dag. Kostnaderna är som i de flesta fall oklara, men eftersom det var ett stort projekt med många delar handlade det om flera miljoner euro. Det som återstår i dag är cykelcrossbanan och lekplatsen, som har en mycket sparsam användning i byn som har knappt 300 invånare. Den stora musikscenen och båthamnen föll ner i floden efter några år och ungefär samtidigt monterades de stora stålställningar ned som kunde användas för olika former av klättring och styrketräning. 

Att de mångfaldiga EU–projekten varit ett sätt att skapa sysselsättning och lokala möjligheter att överdebitera asfaltläggning och liknande aktiviteter råder det ingen tvekan om.

Det finns ytterligare en dimension av de stora EU-satsningarna i Rakamaz, Bodrogkeresztúr och Sarazsadany. Alla de tre orterna är belägna i Tokajprovinsen, som ligger i nordöstra delen av landet. Det innebär att den har alla tänkbara problem med en minskande och åldrande befolkning, som är de som har minst användning för de olika träningsbanor och aktivitetscenter som anlagts runt om i regionen. Det som regionen däremot har är en världskänd vinproduktion, som olika medlemmar av familjen Orbán ägnat sig åt att systematiskt investera i under en lång tid. Att de mångfaldiga EU–projekten varit ett sätt att skapa sysselsättning och lokala möjligheter att överdebitera asfaltläggning och liknande aktiviteter råder det ingen tvekan om.

Det man ser är många gånger häpnadsväckande. Ett av de få vittnesmål som hittills getts kommer från Szilard Nagy som under mer än tio år var borgmästare i Kengyel. I utbyte mot straffeftergifter vittnade han i en korruptionsrättegång om hur regionen kontrollerades av Istvan Boldog, som var dess representant i parlamentet. Från Boldog fick han listor på möjliga EU-stödda projekt som kunde genomföras i hans kommun, och till vilken myndighet ansökningarna skulle lämnas in. I nästa steg var det redan vid ansökningen bestämt att de verkliga kostnaderna bara skulle vara tre fjärdedelar av de ansökta, och samtliga entreprenader var på samma sätt avgjorda och beställda redan från början.

Det korrupta systemet med fjärdedelar som försvann till centrala politiska aktörer redan innan projekt startats och beroenden som sedan följde i flera led påminner starkt om hur Kristdemokraterna organiserade de stora statligt kontrollerade investeringarna i Italien under efterkrigstiden.

Genom jättelika flöden av investeringar i tung industri och infrastruktur var tanken att skapa starka beroenden som garanterade Kristdemokraternas maktinnehav, samtidigt som Syditalien skulle industrialiseras. Systemet fungerade så bra att det var en förebild till grundandet av Statsföretag AB i Sverige. Men från och med sjuttiotalet ökade den internationella konkurrensen, vilket fick avkastningen på investeringarna att falla. Därmed bromsades tillväxten och Kristdemokraternas väljarstöd och maktinnehav undergrävdes förhållandevis snabbt. I början av 1990-talet kollapsade hela systemet i den stora Tangentopoli-härvan.

Men Orbáns misslyckade statsinterventionistiska experiment pekar också på förändringen av det större internationella sammanhanget. Orbán har uppenbart rätt i att globaliseringen gått in i en ny fas under 2000-talet. Om man ska sätta startpunkten vid finanskrisen 2008 eller Kinas WTO-anslutning sju år tidigare kan diskuteras, men att den globala scenen förändrats kraftigt sedan millennieskiftet är ställt utom allt tvivel. I centrum för den förändringen ligger den långsiktigt ökade betydelsen av Mellanöstern både för råvaruförsörjningen och finansmarknaderna, tillsammans med industrins lika starka förskjutning mot Östasien och Kina. 

För Ungerns del innebär det framför allt en omstrukturering av bilindustrin, som var den absoluta spjutspetsen i landets rörelse in mot de europeiska marknaderna under 1990- och början av 2000-talets. Men förändringen av den under 2020-talet innebär i mycket hög grad att en helt ny industri behöver byggas upp, när nya asiatiska producenter bryter igenom samtidigt som elektrifieringen ställer mycket hårdare krav på såväl miljöbelastning, kompetensutveckling och råvaruförsörjning.

Denna förändring öppnar synnerligen krävande perspektiv för Europa som helhet, där råvaruproduktionen stagnerat sedan mer än ett halvsekel tillbaka. Den åldrande befolkningen och de relativt höga lönerna skapar också begränsade möjligheter för återindustrialiseringsstrategier. Återindustrialisering är dessutom populärt som begrepp, men har tydliga tendenser att skapa protester eller andra problem när man försöker genomföra det. I den meningen påminner Orbáns problem i Ungern om hinder som hela Europa möter i nyindustrialiseringen och förnyelsen av energisektorn. Att satsa oerhörda investeringsmedel i strategierna är det minsta bekymret: det är när de ska realiseras som de verkliga problemen uppstår, vilket vi också redan sett flera exempel på i norra Sverige, som ändå på flera sätt borde ha bättre förutsättningar än Ungern. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Det som både Ungern och Europa står inför är verkligen en helt ny fas i industrialiseringen. Europas gyllene efterkrigstid hängde på genombrottet för bil- och konsumtionsvaruindustrin och den billiga energin. När Ungern och resten av Östeuropa till sist fick chansen att haka på under 1990- och början av 2000-talet fanns chansen att vara med under de sista delarna av samma resa. Men det som händer under 2020- och 30-talen är helt annorlunda. Tanken om att genomföra en (som man trodde) enkel elektrifiering av det vi har dominerade decenniet mellan 2015 och 2025, men det är den föreställningen som nu nått vägs ände både i Budapest och Skellefteå. I hög grad påminner det om samma tydliga gränser för tillväxten som länderna i Latinamerika mötte när de misslyckades med sina importsubstitutionsstrategier under 1960-talet.

Ungern och Europa behöver nu bryta loss både från de idealiserande och önsketänkande stödsystemen som leder till korruption och meningslösa pulkabackar på den ungerska pustan och den halvt religiösa tron att man ska kunna återupprepa 1950-och 60-talens guldålder med en industri som ser likadan ut som då, bara med den lilla skillnaden att den nya skulle drivas med ”grön el”. I den utvecklingen sätter Orbáns korruptionshaveri ljuset på hur stort behovet av verklig förändring nu är i hela Europa. 

Foton: Jan Jörnmark