Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Höginkomsttagarnas strejk plockar inga PR-poäng

De strejkande SAS-piloterna har själva betydligt bättre arbetsvillkor än de resenärer som drabbas. En strejk är inte bara en ekonomisk dragkamp utan en kamp om opinionen, och en sådan kamp är svårt att vinna när de strejkande får 93 000 i månaden i lön och traktamente.

Snart har SAS pilotstrejk pågått i en vecka. Piloterna, som i snitt får ut 93 000 kronor i månaden om man räknar lön, traktamente och tillägg, kräver en 13-procentig löneökning – visserligen ett modest krav jämfört med de 25 procent de ville ha från början. Samtidigt vill de gå ned i arbetstid och få mer förutsägbara scheman.

Tankarna går osökt till den järnvägsarbetarstrejk som för ett år sedan plågade Frankrike. Landets järnvägsmonopol SNCF är ett ekonomiskt svart hål som varje år gör flera miljarder euro i förlust. För att stoppa det monetära blodflödet ställde president Emmanuel Macron diverse krav som provocerade järnvägsfacket något enormt. Bland annat ville Macron avskaffa livstidsanställningarna (!) för dem som anställs från och med år 2020, och höja pensionsåldern från 52 till 62 år. Detta föranledde en strejk som varade i 37 dagar och drabbade 4,5 miljoner passagerare.

Strejken var inte bara en ekonomisk kamp, utan en kamp om opinionen, och allmänheten visade sig inte känna någon större sympati för de järnvägsanställda. Att en klar majoritet var emot strejken är inte konstigt. Bland de miljoner passagerare vars pendling tog skada av strejken fanns knappast särskilt många som kunde se fram emot pension vid 52 års ålder, eller kunde njuta av livstidsanställning fram till dess.

Alla strejker skadar förstås tredje part, men vissa sorters strejker orsakar så stor skada för utomstående att det redan där uppstår ett PR-problem. Om de drabbade dessutom har det sämre ställt än de som strejkar, blir det väldigt svårt för facken att sälja bilden av sig själva som David i kampen mot Goliat.

Om de drabbade dessutom har det sämre ställt än de som strejkar, blir det väldigt svårt för facken att sälja bilden av sig själva som David i kampen mot Goliat.

Denna insikt verkar inte ha drabbat de strejkande SAS-piloterna. Visserligen kan förmodligen många inom yrken med obekväma arbetstider och ofta besvärlig schemaläggning – sjuksköterskor, lastbilschaufförer, poliser, väktare – sympatisera med önskemål om mer förutsägbara scheman. Skillnaden är att de kan skatta sig lyckliga om de får ut hälften så mycket i månaden som SAS-piloterna. En tredjedel är ofta en mer realistisk uppskattning, och några 13-procentiga löneökningar har de knappast att vänta sig.

Detta vet Svensk pilotförening uppenbarligen om, eftersom facket så noggrant undviker alla jämförelser mellan SAS piloter och resten av den svenska arbetsmarknaden. I stället lyfts Norwegian fram, en inte helt klockren jämförelse i sammanhanget med tanke på att den norska konkurrenten balanserar på konkursens brant. Facket är också påtagligt obekvämt med siffran 93 000, och försöker göra gällande att det inte är relevant att räkna med traktamenten i sammanhanget, eller att den höga siffran helt enkelt inte stämmer. Någon alternativ siffra vill de dock inte uppge.

För den flygresenär som missar familjeåterföreningar, bröllop, arbetsintervjuer eller semestrar är det knappast någon större tröst att det åtminstone sker för att SAS-piloter med sina 93 000 i lön och traktamente inte ska behöva tjäna mindre än sina ännu mer högavlönade norska kollegor.

Mycket riktigt verkar sympatin för piloterna inte vara särskilt hög bland personer utanför arbetarrörelsen. När privilegierade grupper använder strejkvapnet för att öka sina privilegier ytterligare – tankarna går osökt till Hamnarbetarförbundet, som tidigare i år gick ut i strejk över vad som i princip gällde dess egen konkurrens med Transportförbundet – riskerar det att underminera strejkvapnet. Strejker har historiskt uppfattats som den svages kamp mot överheten, men den berättelsen blir svårare att sälja när den förmodat svage får ut nästan hundratusen kronor i snitt före skatt.

Svensk pilotförening kan komma att vinna den ekonomiska kampen, men kampen om opinionen har pilotfacket förmodligen redan förlorat.