Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Kortsiktigt budgetspel

Igår röstade M, KD, V och SD igenom en ändringsbudget i riksdagen, som skjuter till mer pengar till välfärden. Detta är en urholkning av budgetnormerna, och partierna skyller på varandra, men alla är de lika goda kålsupare när de sitter i opposition.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) och vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt (V) under partiledardebatt i riksdagen. Foto: Claudio Bresciani / TT kod 10090

James Madison anmärkte i Federalist Papers att “Om människor vore änglar, skulle ingen stat behövas. Om änglar styrde över människor, skulle inga externa eller interna kontroller över styret behövas”. I en svensk kontext kan det omformuleras som att om politiker vore snåla, skulle inga budgetregler behövas. Om snåljåpar styrde landet, skulle inga begränsningar av budgeten behövas.

Men politiker är aldrig snåla, och varför skulle de vara det? Ett parti är i grund och botten alltid en kombination av ideologiska intressen och särintressen. Varje parti har sina egna väljare, och sina egna övertygelser, som driver dem framåt. Väljarna kräver resultat, och politiker vill oavsett åstadkomma sådant de tror kommer att gynna samhället.

Det är också därför Sveriges riksdag har budgetregler. Under en lång tid i svensk politik ökade utgifterna år för år för att inga restriktioner fanns. Såväl högern som vänstern var lika ansvariga. Det fanns alltid en ny satsning på välfärden att göra. Nya jordbruksstöd att införa. Nya skattesänkningar. Alla tog initiativ till nya delar, men ingen tog ansvar för helheten. Efter 1990-talets ekonomiska kris skapades nya regler. Budgeten skulle tas som en helhet. Helheten skulle få tränga undan hoppande majoriteter, för att åstadkomma långsiktiga spelregler.

När partierna nu återigen beskyller varandra för att urholka budgetnormerna är det med drag av skenhelighet.

Den osannolika konstellationen M, KD, V och SD gör nu avsteg från detta genom att skjuta till mer pengar till välfärden. Rent praktiskt sker det genom en ändringsbudget – en nödåtgärd tänkt att kunna vidtas vid en akut kris. Förvisso behövs mer resurser, men med kris avsågs snarare att en komet slagit ner i Lund än att satsningar på hemtjänsten uteblir i Kiruna.

När det fanns två block i svensk politik var det enklare. Regeringen kunde förlita sig på en riksdagsmajoritet, åtminstone genom sina stödpartier. Budgetreglerna och normerna som omgivit dem har inte tagits fram med hänsyn till att en regering kan tolereras av en majoritet, utan att dess politik gör det. Med tanke på det absurda i det upplägget, är det knappast märkligt.

När partierna nu återigen beskyller varandra för att urholka budgetnormerna är det med drag av skenhelighet. Socialdemokraterna tog initiativ till att bryta ut en skatt ur budgeten hösten 2013. Sommaren 2017 förespråkade Centerpartiet att Alliansen skulle bryta ut delar ur statsbudgeten. Alla är lika goda kålsupare när de sitter i opposition.

Socialdemokraterna motsatte sig dessutom skärpa budgetregler i de parlamentariska utredningarna om Riksdagsordningen både 2013 och 2017. Det finns en viss ironi i att Socialdemokraterna och Miljöpartiet först motsatte sig regler som skulle ha räddat deras budget 2014 (förvisso gav Alliansen dem en nödlina genom Decemberöverenskommelsen). Och sedan sade nej till regler som de trodde skulle ha räddat Alliansen, men som slår hål i deras egen regeringsöverenskommelse.

Kortsiktighet straffar sig ofta på sikt. Vad straffet för den nya ordningen blir på sikt lär vi alla bli varse om.