Av 23 svenska jämställdhetsministrar har 19 varit kvinnor. Det är en helt oacceptabel könsbalans. I jämställdhetens namn är det hög tid för en man – och det borde bli en kristdemokrat. Bland Alliansens partier är Kristdemokraterna det parti som visat störst intresse för verkliga jämställdhetsproblem snarare än påhittade.
Efter en mandatperiods konsekvent vägran att bedriva borgerlig politik, men med ivriga löften om att göra det i framtiden, är det nu upp till bevis för de borgerliga partierna. Menade ni det när ni lovade att försöka bilda regering efter valet, eller behöver era väljare i fyra år till leva med vetskapen att de passivt givit sitt stöd åt en S-regering?
Sedan demokratins genombrott har Sverige styrts av regeringar som respekterat grundvalen för det demokratiska parlamentariska systemet. I praktiken har detta inneburit att Vänsterpartiet har uteslutits från att ta aktiv del i regeringsarbetet. Nu står vi inför ett scenbyte som är synnerligen oroväckande. Sverige behöver besparas skadliga socialistiska experiment. Rösta nej till en vänstersväng i söndagens val!
Annie Lööf vill jämna ut ”oförklarliga” löneskillnader mellan män och kvinnor. I själva verket är det framför allt skillnader i meriter som gör att män tjänar mer än kvinnor. Lööfs förslag om miljardbidrag till kvinnor är både orättvist och dåligt utformat.
SvD underkänner läsarnas negativa bild av skolan, eftersom Sverige gjorde ”comeback” i Pisa-undersökningen 2015. Men svensk skola är fortfarande undermålig, och då har inte effekterna av regeringen Löfvens politik kunnat utvärderas ännu. Som så ofta annars i politiken är risken att den sittande regeringen tjänar röster på sina företrädares meriter.
Att politiker på lägre nivå måste ta den ekonomiska smällen för riksdagens politik är inte rimligt. Mer finansieringsansvar och fler uppgifter behöver flyttas över från kommuner till staten, så att de som beslutar om hur systemet ska fungera också är de som får finansiera det. Landstingen, å sin sida, har i dag spelat ut sin roll.
Vänsterpartiet är inte ett parti bland andra. Fram tills helt nyligen sympatiserade och samarbetade partiet med stater där oliktänkande sköts i källaren. Än i dag ser vänsterpartister mellan fingrarna med politiskt våld, och i partiprogrammet slår de fast att målet är avskaffande av äganderätten, ett mål som strider mot de mänskliga rättigheterna och som sannolikt få av vänsterpartiets väljare ställer sig bakom.
Socialdemokraterna lovar inför valet en extra veckas föräldraledighet på skattebetalarnas bekostnad. I själva verket innebär vallöftet en maktförskjutning från föräldrarna till staten, som tar kontroll över ytterligare en bit av deras ekonomi. Ju mer pengar staten tar och sedan delar ut, desto mindre pengar finns kvar för skattebetalarna att bestämma över.
DET BORGERLIGA STOCKHOLMSSYNDROMET DEL 2. Moderaterna har misslyckats med att fånga upp högervridningen i väljarkåren och ser ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan 2002. Kanske beror det på att partiet kämpat så hårt för att vinna mittenväljare att man tagit sina egna kärnväljare för givna. Kanske beror det på en närmast panisk rädsla för att driva högerpolitik.
När vice statsministern anklagar en moderat riksdagsledamot för att mordhota journalister borde det väcka något slags reaktion hos borgerliga opinionsbildare. I stället väljer liberala ledarsidor att rasa mot satirbilder på internet. Trots vikande opinionssiffror tycks Socialdemokraternas problemformuleringsprivilegium intakt.
Politiker som poserar med vapen väcker förskräckelse, och när en riksdagsledamot använder en bild ur tv-spelet Call of Duty för att göra en skämtbild om sin konflikt med DN:s ledarsida kräver Tidningsutgivarna ett möte med hans partiledare. Stora delar av den svenska offentligheten överreagerar på vapen till den grad att det är bortom rimlighetens gräns.
Efter Sverigedemokraternas förnyade krav på att Sverige ska lämna EU har Liberalerna lagt om sin valrörelse för att fokusera mer på EU-frågor. Men Sveriges EU-medlemskap behöver fler och bättre försvarare än Liberalerna.
Dagens form av tillsvidareanställningen är det centrala problemet med LAS. Det har tvingat fram de flexibla reglerna för tidsbegränsade kontrakt, skriver Siri Steijer.
En våg av överfallsrån i människors hem i Stockholms norra förorter, och närmast militärt organiserade bilbränder i Västra Götaland är ett stresstest för rättsstaten. Det pågår en maktkamp om territoriell kontroll i många svenska städer, och just nu ser staten ut att förlora. Agerar inte de ansvariga för att få bukt med problemen här och nu väntar än mer skrämmande scenarier runt hörnet.
Efter sommarens extremväder verkar Miljöpartiet ha räddat sig över fyraprocentspärren. Språkröret Isabella Lövin deklarerar att det är dags för MP att höja tonläget och rädda planeten. Men det planeten behöver är inte miljöpartistisk politik.
Nyligen spred P3 manipulerade bilder på den moderate riksdagsledamoten Edward Riedls barn där de såg ut att använda knark. Public services oförmåga att hålla sig på rätt sida om anständighetens gräns visar varför tittare och lyssnare måste få behålla rätten att välja bort att betala – inte tvingas finansiera SVT och SR via skattesedeln.
SVT lär barn att yttrandefrihet innebär att man får säga vad man vill så länge man inte är taskig. Det är fjärran från vad yttrandefrihet egentligen innebär. I ett fritt samhälle har man rätt att säga otrevliga, provocerande och till och med elaka saker – och det är ett problem att allt färre erkänner den rätten.
Sverigedemokraternas film om rasistiska strömningar i Socialdemokraternas historia är inte så mycket en smutskastningskampanj som ett försök att flytta debatten bort från partiets egen historia. Sverigedemokraterna vill slippa rasistanklagelser och prata sakpolitik i stället – och övriga partier har allt att vinna på att göra dem till viljes.
Dagens Nyheter har stämplat moderaten Hanif Balis åsikt att antalet asylärenden ligger på ”abnormt höga nivåer” som ”helt fel”. Exemplet visar med all önskvärd tydlighet varför media i dag ofta saknar förmågan – och trovärdigheten – att genomföra faktagranskningar.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.