I Malmö tvingar kommunen skattebetalarna betala för att kriminella ska kunna leva liv som för många andra är långt utom räckhåll. De som ställer sig utanför lagen blir bättre behandlade än de som håller sig innanför den. Systemet gör det mer lockande att vara kriminell än att hålla sig innanför lagens ramar.
EU verkar inte ha lärt sig någonting av Brexit. I en enkät på nätet ställer EU-kommissionen flervalsfrågor om unionens framtid som nästan samtliga innebär ökad överstatlighet, och ofta vänstervriden politik. Det krävs en nästintill ogenomtränglig filterbubbla för att kunna vara så tondöv inför vad medborgarna vill.
Liberalerna och Centerpartiet har valt Socialdemokraterna över Moderaterna. Det är egentligen ingen större överraskning; ur ett historiskt perspektiv var de socialliberalas allians med de mer frihetliga partierna inte mer än en parentes. Det är viktigt att minnas att valet aldrig stod mellan S och SD, utan mellan socialdemokrati och liberalkonservatism.
På onsdag splittras förmodligen Alliansen. De socialliberala partiledarna försöker genom komplicerade resonemang få det att verka som att det är Ulf Kristerssons fel, men i själva verket är det enkelt. Den som inte röstar för Ulf Kristersson röstar för Stefan Löfven. Man är endera med Alliansen eller mot den.
Stefan Löfven duckar för de allvarliga avslöjandena om extremismen som frodas i SSU. Men om inte partiet reagerar med krafttag mot de ansvariga i Skånedistriktet och förbundsledningen återstår att göra som både Moderaterna och Sverigedemokraterna har gjort: att klippa banden till ungdomsförbundet helt. Ett parti som berömmer sig om sin värdegrund har inte råd att samtidigt agera plantskola åt extremister.
SSU i Skåne har tagits över av en aggressiv falang som bland annat sprider homofoba åsikter. Det sätter fingret på ett problem med den postkoloniala, intersektionella vänstern: Om man uppfattar vissa grupper som offer för ett kolonialt arv, blir det i sin tur problematiskt att som representant för majoritetssamhället rikta kritik mot dem. Det ger upphov till en undfallenhet som kan orsaka stora problem för socialdemokratin.
Förra veckan fastslog Europadomstolen att man yttrandefriheten inte omfattar provocerande uttalanden om profeten Muhammed. Det förefaller allt mer som att yttrandefriheten i Europa har reducerats till en teoretisk konstruktion. I praktiken smäller rätten att slippa bli konfronterad med åsikter man ogillar högre.
Det är inte självklart att en svag minoritetsregering vore dålig för den svenska demokratin. Med en sådan skulle makten flyttas tillbaka dit den hör hemma: i riksdagen. Först när partierna tvingas förhandla med varandra i sakpolitiska frågor kan väljarnas önskemål få verkligt genomslag. Ett ensidigt fokus på regeringsbildningen riskerar att undergräva förtroendet för både partierna och det politiska systemet som sådant.
En sexårig pojke var nära att utvisas när hans mamma dog, trots att hans morföräldrar i Sverige var beredda att adoptera honom. När det gäller personer utan asylskäl eller dömda brottslingar är det svenska rättsväsendet däremot betydligt mindre nitiskt.
Stockholms stad förbjuder en ny app, bara för att sedan meddela att den tänker lansera samma sorts app själv. Beteendet visar varför det offentliga inte bör få driva verksamheter som konkurrerar med det privata näringslivet. Konkurrensen blir aldrig rättvis, eftersom det offentliga har maktmedel privata aktörer saknar.
Trots att Miljöpartiet backade kraftigt i opinionen framstår det som valets stora vinnare i Stockholm. Trots att Moderaterna under valrörelsen tydligt underströk hur destruktiv Miljöpartiets trafikpolitik är, har de förhandlat bort trafikfrågorna till MP. Daniel Helldén kommer nu att kunna fortsätta försämra framkomligheten i Stockholm, den här gången med de borgerligas goda minne. Frågan är om väljarna förlåter det.
För 35 år sedan gick tiotusentals svenskar ut på gatorna för att protestera mot vänsterns försök att beröva svenska företagare sina företag. Uppslutningen bakom äganderätten var beundransvärd, men när man ser den frihetliga rörelsen i dag börjar man undra: Behöver det verkligen gå så långt som till löntagarfonder för att högern ska stå upp för äganderätten?
Den gångna mandatperioden har skatten höjts i 26 Alliansstyrda kommuner. I ett så extremt högskatteland som Sverige borde det vara helt otänkbart för borgerliga politiker att höja skatten. Problemet är bara att staten, genom kommunallagen och utjämningssystemet, i praktiken blockerar sänkningar av kommunalskatten.
Det numera ökända uppropet bland Regeringskansliets tjänstemän är egentligen ett illa maskerat ställningstagande för Socialdemokraterna och Decemberöverenskommelsen. Man får intrycket att undertecknarna inte riktigt förstår vare sig hur det demokratiska statsskicket fungerar eller vad det innebär att vara opolitisk tjänsteman.
Statliga medier är inte någon garant för demokratin; tvärtom är sådana något som brukar känneteckna auktoritära stater. Public serviceanhängarnas brösttoner efter danska nedskärningar i den statliga mediesektorn eller kritik mot P3 vittnar om en världsbild där statliga medier inte bara anses nödvändiga utan också skall vara höjda över all kritik.
Förra veckans omröstning om upphovsrättsregler i Europaparlamentet är ett tecken på hur lagstiftare jobbar mot och inte med den tekniska utvecklingen. Samtidigt har både Sverige och EU ambitionen att vara världsledande kunskapsekonomier. De ambitionerna måste nu omsättas i handling om inte Europa ska bli ett innovativt bakvatten.
En kommitté under finansdepartementet vill att skogsägare ska tvingas finansiera att det offentliga tar över deras skog och gör den till reservat eller biotopskyddsområde. Skogsägare har redan upprepade gånger fått se sin äganderätt inskränkas av myndigheterna. Att förespråka vad som i praktiken är löntagarfonder för skogsägare, är dock ett nytt lågvattenmärke för det offentliga.
Med varje indriven skattekrona sker en maktförskjutning från individ till stat. I den aspekten är Sveriges medborgare sällsynt svaga i förhållande till staten. Det får katastrofala följder om ett auktoritärt parti kommer till makten. Rädda oss därför från en ny vänsterregering.
Av 23 svenska jämställdhetsministrar har 19 varit kvinnor. Det är en helt oacceptabel könsbalans. I jämställdhetens namn är det hög tid för en man – och det borde bli en kristdemokrat. Bland Alliansens partier är Kristdemokraterna det parti som visat störst intresse för verkliga jämställdhetsproblem snarare än påhittade.
Efter en mandatperiods konsekvent vägran att bedriva borgerlig politik, men med ivriga löften om att göra det i framtiden, är det nu upp till bevis för de borgerliga partierna. Menade ni det när ni lovade att försöka bilda regering efter valet, eller behöver era väljare i fyra år till leva med vetskapen att de passivt givit sitt stöd åt en S-regering?