Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Stig-Björn Ljunggren: S kan konsten att sälja morsan nedför floden

STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 6. Socialdemokraterna anklagas ofta för att vara ett principlöst maktparti, men principlösheten har ett syfte. Socialdemokraterna offrar så mycket för makten, för att sedan kunna utnyttja den till att ”demokratisera” allt från socialt liv till näringsliv.

Stefan Löfven på partikongressen 2019. Bild: Mikael Landelius / Socialdemokraterna (CC BY-NC-ND 2.0).

Har socialdemokratin en själ? Trots alla år vid makten?

Det är en bra fråga. Ska vi ringa in partiets själ ska vi kanske börja med det råa konstaterandet att ett parti med 130 år på nacken, varav de flesta i ledande ställning, knappast har någon oskuld kvar att förlora.

Socialdemokraternas själ är förstatligad. Som alla andra partiorganisationer i vårt land är de i praktiken förstatligade, men i Socialdemokraternas fall upplever de att det är tvärtom; det är de som äger staten. Även i tider av motgång hyser partiet denna uppfattning. Det tidigare statsbärande partiet, Moderaterna, som ägde staten fram till 30-talet, får däremot hela tiden kämpa för att inte glömma att ett sådant ansvarsfullt uppdrag ställer vissa krav på att avstå från oppositionismens frestelser.

Socialdemokraterna är sig själva nog. De har tagit åt sig äran av att ha skapat det moderna Sverige, en välfärdsnation som slår de flesta andra länder oavsett hur vi mäter människors välbefinnande. Däremot är de inte lika benägna att ta på sig skulden för det som inte fungerar så bra. Väljarna, å sin sida, tenderar att koppla samman eländet med sossepamparnas framfart. Därför är socialdemokrater en smula bittra. Den kärlek som folket länge visat dem är på väg att sakta erodera.

Det finns inte längre någon självklar koppling mellan att vara arbetarklass och att rösta på Socialdemokraterna. Det smärtar sossesjälen att arbetarklassen gått högerut, inte minst därför att de vet att det inte är högern som lockat till sig dessa gamla trotjänare, utan att det är Socialdemokraternas eget agerande som stött bort dem.

På så sätt har socialdemokratiska partiet kravlat sig fram genom historien, via kompromisser och eftergifter.

Någon elak människa har sagt att Socialdemokraterna är beredda att sälja sin gamla morsa nedför floden för att få behålla makten. Formuleringen är inte helt inaktuell nu, när de sålt ut några av sina mest omhuldade principer bara för att få behålla regeringsmakten. Borta är det hårda motståndet mot förändringar av arbetsrätten eller hyressättningen.

Alla som tycker att det är bättre att sitta i opposition än att kompromissa tycker förstås att den där liknelsen med att sälja mamma som slav är mycket fyndig. Vad de inte begriper är att sossen planerar att köpa tillbaka henne när allt ordnat upp sig. Och att eftersom morsan också är sosse, så har hon själv förespråkat denna lösning.

På så sätt har socialdemokratiska partiet kravlat sig fram genom historien, via kompromisser och eftergifter. Fokus har varit att hellre åstadkomma det näst bästa än inget alls. Hellre det näst sämsta än det sämsta. Alla som vet något om politik, och att det finns skillnader mellan att genomdriva reformer och bevista en söndagsskola, vet också att detta är den realitet som alla makthavare har att hantera.

Det där med att ta makten över näringslivet är dock satt på ”att göra”-listan, skjutet på obestämd framtid.

Socialdemokraterna vill ha makt för att de vill åstadkomma något. Dels vad deras demokratiska socialistsjäl vill, dels vad ”rörelsen” vill. Det finns nämligen intressen att bevaka. Hos Socialdemokraterna är det ideologiska ofta en funktion av det som anses nödvändigt.

En sossesjäl är därför också en LO-själ. Tillsammans resonerar de ungefär som Stalin lär ha gjort: den som vill göra omelett måste vara beredd att knäcka ägg. Men sossarna knäcker sina ägg inom ramen för en demokratisk konstitution, och ser (oftast) till att den som värper äggen inte tappar lusten att fortsätta göra det.

Det är denna demokratiska föreställning som är partiets credo. Demokratin ska vidgas till alla samhällets områden. Politisk demokrati. Social demokrati. Ekonomisk demokrati. Steg för steg vidgas den demokratiska principen för att så småningom omfatta alla aspekter av samhället.

Några socialdemokrater talar fortfarande om det som kallas ”tredje steget”, alltså att göra näringslivet demokratiskt, och därmed fullborda utvecklingen mot socialism. Det där med att ta makten över näringslivet är dock satt på ”att göra”-listan, skjutet på obestämd framtid. Uppdraget nu, det är att bevara och förbättra den samhällsmodell vi har, antingen genom att fortsätta försvara en sträng ekonomisk hushållning och gå mycket försiktigt framåt, eller genom att återvända till reformivern på sextio- och sjuttiotalet. Det som förenar dessa två kynnen är att de säger sig vara stolta över Sverige, men inte nöjda. Och övertygelsen om att regeringsmakten, trots allt, är rätt bra att ha.