Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Individen kan inte rädda klimatet

Enskilda individer har inte tillräckligt med kunskap för att veta vad som gör skillnad för klimatet, särskilt när myndigheter som Konsumentverket och Energimyndigheten ger råd med tveksam klimatnytta. I stället är det politikernas uppgift att se till att klimatförändringarna ingår i priset på vår konsumtion.

De enskilda medborgarna måste dra sitt strå till stacken för att minska utsläppen av växthusgaser, hör man ofta nu för tiden.

Men det är tveksamt om enskilda individer har tillräckligt med kunskap för att veta vad som gör verklig skillnad för klimatet. Till och med experter som borde veta får ofta saker om bakfoten.

I ett upprop på DN Debatt krävde 18 forskare i olika ämnen att svenska universitet ska minska sin energianvändning. Men den svenska elproduktionen består till största delen av vattenkraft och kärnkraft och är till 98 procent fossilfri. De skrev också att ”enbart energi från förnybara källor bör användas”, vilket i klartext betyder att kärnkraft ska bojkottas. Det är minst sagt oklart vad det har med klimatet att göra.

På Konsumentverkets sajt Hallå Konsument och hos Energimyndigheten kan man läsa att den som minskar sin elanvändning genom att släcka lampan när den inte behövs och dra ur mobilladdare hjälper till att uppnå klimatmålen. Dessutom ska man tänka på hur mycket man duschar och sänka inomhustemperaturen, tipsar de båda myndigheterna. Men den största källan till uppvärmning och varmvatten är numera fjärrvärme, som eldar med biobränsle eller sopor som hade bränts upp i vilket fall som helst. Och den lilla del som kommer från fossila bränslen ingår i EU:s handel med utsläppsrätter. Även i det här fallet är det alltså mycket tveksamt om man får någon klimateffekt över huvud taget.

Också de privata företagen gör skyldiga till bristande klimatlogik.

Också de privata företagen gör skyldiga till bristande klimatlogik. Hamburgerkedjan Max klimatkompenserar sina utsläpp till 110 procent: ”[med] varje tugga du tar på Max hjälper du till för att förbättra jordens klimat”, står det på hemsidan.

Samtidigt märker företaget ut vilka produkter som ger låga koldioxidutsläpp. Fiskburgaren släpper exempelvis ut 300 gram koldioxidekvivalenter (CO2e) och är märkt som ”lågt CO2e”, medan cheese ’n’ bacon inte fått denna märkning eftersom utsläppen är 3 100 gram. Men eftersom Max klimatkompenserar till 110 procent kommer den som väljer fiskburgaren att minska utsläppen med 30 gram netto medan cheese ’n’ bacon-ätaren minskar utsläppen med hela 310 gram. Ju större utsläpp från produktionen av burgaren, desto bättre för klimatet, om man räknar med klimatkompensationen.

Vad är då poängen med ”lågt CO2e”-märkningen? Är det tänkt som upplysning till den klimatängslige konsumenten: välj inte denna produkt för då är utsläppsminskningarna små? Minst sagt snurrigt.

Det är alltså svårt att vara klimatsmart. Men det finns en lösning. I en marknadsekonomi sammanfattas alla kostnader för vår konsumtion i priset vi betalar. Vi behöver inte ha dåligt samvete för att vi tar upp frisörens tid när vi klipper oss eller att åkermark måste användas för att producera maten vi äter. Det ingår i priset. Om staten bedriver en klimatpolitik som ser till att konsumenter och företag får betala för sina utsläpp ingår även klimatförändringarna i priset och det finns ingen anledning för enskilda individer att hålla reda på vilken konsumtion som släpper ut mycket eller lite koldioxid. Klimatfrågan är politisk, inte privat.

De flesta utsläpp i Sverige täcks redan av koldioxidskatt eller utsläppshandel. Det innebär ännu större skäl att ifrågasätta nyttan av individers egna insatser. Sverige har en koldioxidskatt på 1 150 kronor per ton. Enligt ekonomipristagaren William Nordhaus orsakar ett ton koldioxid skador motsvarande 300 kronor per ton. Om vi antar att det är en korrekt siffra kommer alltså den som minskar sina utsläpp med ett ton att minska klimatskadorna med 300 kronor men samtidigt minska statens skatteintäkter med 1 150 kronor, pengar som kunde ha använts till försvar, bistånd eller något annat. Totalt sett har man gjort sina medmänniskor 850 kronor fattigare.