Vänsterns välfärdsbluff håller inte
Skattehöjningar kommer inte att lösa välfärdens finansieringsproblem. Det kommer att krävas privat finansiering i form av egenavgifter och försäkringar för att få ekvationen att gå ihop. Det är ett hot mot vänsterns välfärdsmodell, så det är inte förvånande att de som försvarar dagens system skruvar upp tonläget.
Häromveckan skrev Daniel Suhonen, chef för vänstertankesmedjan Katalys, en ledare i Aftonbladet som först fick rubriken ”Timbro skiter i om fattiga dör”. Nu är det redaktionen och inte Suhonen som ska lastas för detta, men brösttonerna är inte en slump. Välfärdsfrågorna lär bli den svenska politikens mittpunkt under 2020-talet. Då blir det, som den liberala ledarskribenten Joakim Broman skrev på Twitter, dags för vänstern att straffa ut dem till höger som vågar tänka utanför den svenska välfärdsmodellens snäva ramar. USA används som ett skräckexempel, som om det vore det enda alternativet till en socialdemokratisk välfärdsstat.
Redan nu har välfärden stora problem med tillgängligheten. Förra mandatperioden mer än fördubblades andelen patienter som fick vänta mer än 90 dagar på operation, och inom barn- och ungdomspsykiatrin kan vissa barn få vänta två år på utredningar. Hittills har de politiska svaren på den utvecklingen varit lika förutsägbara som betydelselösa: höjda skatter, fler statsbidrag och skärpta vårdgarantier.
Problemet är att de gamla lösningarna inte är hållbara. En åldrande och mer vård- och omsorgskrävande befolkning kommer att kosta, och vi blir allt färre som ska stå för kostnaderna. 1950 var antalet yrkesarbetande personer per äldre sex stycken, 2050 kommer det att vara två. I dag finns inte heller tidigare outnyttjade reserver, till exempel kvinnor som under 1900-talet trädde in på arbetsmarknaden, att tillgå.
Vänsterns gamla universallösning – höj skatten så fixar vi välfärden! – kommer inte att fungera.
Om politiker försöker finansiera välfärden enbart genom skattehöjningar kommer angelägna satsningar på polis, försvar och infrastruktur att få stryka på foten. Enligt en rapport från regeringens expertgrupp ESO skulle inte ens en avveckling av försvaret, den offentliga finansieringen av högre utbildning och forskning samt Sveriges internationella bistånd räcka för att betala för välfärden till 2030 om efterfrågan växer i samma takt som BNP. Historiskt sett har välfärdskonsumtionen dessutom växt snabbare än ekonomin i stort.
Vänsterns gamla universallösning – höj skatten så fixar vi välfärden! – kommer därför inte att fungera. Det har den statliga Långtidsutredningen under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar konstaterat. För att säkra framtidens välfärd behövs privat finansiering i form av egenavgifter och försäkringar, vilket är vanligt i många europeiska länder.
Ändå skräms Suhonen och hans meningsfränder med halmdockan USA. Att mer närliggande länder som Nederländerna och Schweiz levererar en lika högkvalitativ, jämlik och mer tillgänglig välfärd utan samma höga skattetryck som Sverige skulle inte vara en lika tacksam jämförelse. Tvärtom skulle den illustrera en för vänstern obekväm sanning: att den svenska välfärden inte ger valuta för pengarna. Att skattehöjningar skulle vara svaret på välfärdens problem är inget annat än en bluff.