Utblick Essä
Var det ett misstag att angripa Iran?
Att lämna Iran i fred var inte ett alternativ för USA och Israel. Var kriget ändå en felbedömning? För att besvara det måste man separera de moraliska aspekterna från bedömningar av förutsättningar och risker, skriver Andreas Birro.
Krig handlar i grunden om risktagande. Ett beslut som i ena stunden framstår som djärvt och framgångsrikt kan i nästa framstå som felkalkylerat, beroende på utfall och efterklokhet. Donald Trumps agerande gentemot Iran visar hur ett högt spel kan tolkas som ett misslyckande när konsekvenserna blir negativa. Samtidigt säger utfallet i sig relativt lite om den bakomliggande beslutslogiken, eller om de alternativ som aldrig prövades.
Gallipoli-kampanjen under första världskriget visar hur militära beslut med begränsad kontroll kan få stora och oväntade konsekvenser. När Winston Churchill försökte öppna Dardanellerna efter att Osmanska riket stängt sundet 1914, syftade det till att återställa handeln mellan Storbritannien och Ryssland. Blockaden hade orsakat livsmedelsbrist, ekonomiska problem och politisk oro, särskilt i Ryssland som var starkt beroende av export via Svarta havet. Det brittiska försöket att bryta blockaden genom ett anfall mot Gallipoli misslyckades dock katastrofalt, vilket inte bara förvärrade krigets påfrestningar utan också bidrog till ökad instabilitet i Ryssland och blev en av faktorerna bakom revolutionen 1917.
Det är just den typen av kedjereaktion, där ett avgränsat militärt ingrepp i en strategisk flaskhals utvecklas till en bredare politisk och geopolitisk destabilisering, som gör Gallipoli till ett klassiskt exempel på hur svårt det är att överblicka krigets verkliga konsekvenser i realtid. Beslutsfattare har ofta svårt att förutse långsiktiga och indirekta konsekvenser av sina beslut eftersom både motståndare och samhällets komplexitet kan skapa oväntade effekter. I krig blir detta extra tydligt, eftersom även små beslut eller passivitet kan leda till eskalation eller kriser.
Historien är fylld av interventioner som aldrig blev av eller som fick oväntade konsekvenser. De allierades begränsade inblandning i det ryska inbördeskriget 1918–1921 är ett exempel där en mer omfattande eller annorlunda utformad insats hade kunnat förändra maktbalansen efter revolutionen och därmed potentiellt påverkat världshistorien i grunden, även om utfallet naturligtvis är osäkert. Likaså kan det uteblivna stödet till den kinesiska nationalistledaren Chiang Kai-shek i kampen mot kommunisterna kan ses i detta ljus. Trots att mer långtgående insatser diskuterades i USA valde man att inte ingripa fullt ut i det kinesiska inbördeskriget. En annan utveckling kunde ha lett till ett helt annat Kina.
Trump stod inför valet att angripa Iran eller att låta den islamiska regimen återhämta sig och fortsätta utveckla sin kärnvapenarsenal.
I andra fall, som Suezkrisen, uppnåddes visserligen initiala militära mål, men där politiska och internationella påtryckningar senare tvingade fram ett tillbakadragande. Även i modern tid ser vi samma mönster. Under det första Gulfkriget valde man att inte fortsätta mot Bagdad, ett beslut vars långsiktiga konsekvenser vi aldrig kan veta om de hade varit bättre eller sämre än alternativen.
Poängen är att militära och politiska interventioner alltid innebär risktagande. Även när en intervention framstår som moraliskt rätt finns flera möjliga utfall, och lika mycket avgörs av handling som av icke-handling, där resultatet kan bli gott, dåligt eller oklart.
Trump stod inför valet att angripa Iran eller att låta den islamiska regimen återhämta sig och fortsätta utveckla sin kärnvapenarsenal. De oavsiktliga effekterna har varit enorma: stängningen av Hormuzsundet och de skenande oljepriserna som fyller den ryska krigskassan. En amerikansk president måste också balansera globala intressen och kan inte ensidigt fokusera på att få ett slut på kriget i Ukraina, som Europa skulle vilja, utan måste samtidigt beakta relationerna med Israel, gulfstaterna och Kina. Lyckligtvis har Ukraina också kunnat dra nytta, genom sin ökade vapenexport till gulfen.
Den iranska regimen, genom sina ombud i form av Hamas och Hizbollah, hade omringat Israel och inlett en upptrappning av konflikten, inte minst genom Hamas terrorattacker den 7 oktober och Hizbollahs attacker mot norra Israel. Innan Bashar al-Assads fall hade Iran och dess allierade stärkt sitt inflytande i Syrien, inte minst genom att Hizbollah ingrep i det syriska inbördeskriget på Assads sida. Hizbollah hade dessutom utvecklats till den starkast väpnade gruppen i Libanon och bidragit till en successiv urholkning av statens auktoritet. I Jemen har de Iranstödda Huthirebellerna fört ett långvarigt inbördeskrig och samtidigt attackerat sjöfarten i Röda havet.
Iran har även utfört terror och mord på utländsk mark, inte minst i Europa. I Sverige planerade de att mörda Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig, exiliranier och har även planerat attacker mot israeliska intressen, där kopplingar även har diskuterats till Rawa Majid, som tagit sin tillflykt till Iran.
Vidare har Iran utvecklat samarbete med Ryssland och Kina, bland annat genom militärteknologiskt utbyte. Iranska Shahed-drönare har spelat en betydande roll i Rysslands krigföring i Ukraina. Listan över exempel kan göras betydligt längre. Frågan borde inte vara varför USA svarar på Irans angrepp, utan varför Europa inte gör det. För USA är detta bara en front i en bredare konflikt med en axel av auktoritära stater, ledd av Kina, Ryssland och Iran. Så att göra ingenting var aldrig ett alternativ, varken för Israel eller USA. Vad återstod då som alternativ, om man utgår från att en fientligt sinnad regim inte kan lämnas ohotad?
Svaret på den frågan är betydligt mer osäkert än vad den offentliga debatten ibland ger sken av. Ett angrepp låg alltså i korten, men var det en felbedömning? För att besvara frågan måste tre andra frågor hållas isär.
För det första: var ett anfall moraliskt försvarbart? Här är argumenten relativt tydliga. Den iranska regimen saknar demokratisk legitimitet och utgör ett hot mot regional stabilitet.
För det andra: var beslutet rationellt givet de faktiska förutsättningarna? Detta är en strategisk fråga där beslutsfattare måste väga ofullständig information, risker och tidsperspektiv.
För det tredje: blev resultatet bra? Utfallet av krig låter sig sällan reduceras till en entydig bedömning i realtid. Historien kräver distans innan man kan skilja mellan kortsiktig turbulens och långsiktiga förändringar. Medan analyserna i media talar om fiasko bryts kommandokedjor, militära nav slås ut och regimens kontroll krymper, oavsett narrativets stabilitet.
Medan analyserna i media talar om fiasko bryts kommandokedjor, militära nav slås ut och regimens kontroll krymper, oavsett narrativets stabilitet.
Insatser som i efterhand betraktas som misslyckanden framstår ibland som om de var dömda att misslyckas redan från början, medan framgångar i efterhand kan framstå som självklara. Om John F. Kennedy hade lyckats med invasionen i Grisbukten hade han möjligen i eftervärldens ögon kunnat framstå som en befriare av Kuba. På samma sätt hade kritiken mot Koreakriget eller det första Gulfkriget sannolikt varit betydligt hårdare om utfallen hade blivit de motsatta.
Samtidigt får även passivitet konsekvenser. Barack Obama valde exempelvis att inte ge öppet stöd till protesterna i Iran 2009, något han senare uttryckte viss självkritik kring, och som enligt flera bedömare bidrog till att den sittande regimen stärkte sin position. Efter att ha varnat för att användning av kemiska vapen i Syrien skulle utgöra en röd linje, avstod han från militär insats när linjen väl passerades, vilket sammanföll med att Assads regim konsoliderade sin makt under det fortsatta Syriska inbördeskriget.
Politiska ledare står alltid inför svåra val där både handling och underlåtenhet får långtgående och oförutsägbara konsekvenser. Krigen i Irak och Afghanistan överskuggar i dag beslutsfattandet på ett liknande sätt som Vietnamkriget tidigare gjorde, som en form av historisk traumatisering. Under 1990-talet var detta tydligt i samband med konflikter på Balkan och andra platser, där rädslan för ett nytt Vietnamkrig påverkade politiska val. På motsvarande sätt har en oro för ett nytt evighetskrig präglat senare interventioner.
Ingen vet hur konflikten med Iran kommer att gå. USA kan förstås ha överskattat sin egen förmåga. Landets militära kapacitet är, trots att det ibland kan verka så, inte oändlig. Just nu måste USA projicera militär makt på tre fronter: mot Ryssland i Europa, mot Iran i Mellanöstern och mot Kina i Asien, samtidigt som amerikanerna vill hantera sin egen bakgård. Tiden talar inte till deras fördel, eftersom de ekonomiska kostnaderna för krig tenderar att växa snabbare än de strategiska vinsterna kan realiseras. De allierade hade kunnat vara en resurs som avsevärt skulle ha avlastat USA:s börda, men som Trump medvetet har valt att alienera.
Varje beslut i USA:s utrikespolitik får långsiktiga konsekvenser, och även underlåtenhet att agera får följder. Det finns inget neutralt alternativ när man formar amerikansk utrikespolitik. Om Trumps beslut att angripa Iran var ett avgörande vägskäl återstår att se, men alla val har konsekvenser.