Kapitalismkritiken missar målet även i klimatkrisens tid
I klimatkrisens tid gror återigen den civilisationskritik som säger att marknadsekonomin är ett grundläggande problem.
I klimatkrisens tid gror återigen den civilisationskritik som säger att marknadsekonomin är ett grundläggande problem.
Byråkrati och regleringar hindrar svenska företag från att växa.
Slöseriet med skattepengarna sker inte av en slump.
Företagare konkurrerar med bidragssystemet om arbetskraft.
Ekonomerna diskuterar sanningen om yrkeslicenser.
Vilken plats har det gemensamt ägda i en marknadsekonomi?
Kassera Magdalena Anderssons plan på ett nytt förmögenhetsregister.
Inte en skattehöjning till förrän politiker gjort allt i sin makt för att stoppa skatteslöseriet.
Kommissionens försök att öka statsstödet och subventionerna är djupt problematiskt.
Den som vill lyssna på dansband tvingas betala mer än den som föredrar schlager.
Politiker i Bryssel ska inte avgöra vilka som sitter i svenska företags styrelser.
Hyresregleringen påstås hjälpa de svagaste i samhället. I verkligheten är det tvärtom.
Samtidigt som man talar om ett grönt skifte och utfasningen av olje- och gasindustrin har branschens framtidsutsikter blivit allt bättre.
Ska verkligen svenska staten syssla med att ställa ut spelautomater på pizzerior?
Den globala handeln blev hårt ansatt under pandemin, och likaså förtroendet för marknaden. Men kritikerna hade fel.
Det är dyrt att vara svensk, men framför allt: det är dyrt att vara svensk skattebetalare.
Femårsplaner får oss att tänka på brödköer och Trabanter. Men varför tillåts dessa idéer fortfarande styra svensk forskning?