Den svenska vänsterns oförmåga att förhålla sig till hedersförtryck beror på den intersektionella teorin har implementerats i Sverige på bred front på 2010-talet. Detta trots att det handlar om ett synsätt vars mest centrala företrädare konsekvent struntat i några av de mest utsatta i samhället: de som lever under hedersförtryck.
Att hedersbaserat förtryck motiveras med hänvisning till religiösa uttolkningar, innebär inte att hederskulturer nödvändigtvis har med religion att göra. Studerar man flera tusen år gammal dokumentation av arkaiska samhällsformer, framträder snarare bilden av att hederskulturer är intimt sammanlänkade med klanbaserade gemenskaper, skriver Johan Lundberg.
Ju noggrannare man studerar hedersförtryck, desto mörkare ser situationen ut. Journalisten Galaxia Wallins djupintervjuer med sju av hederskulturens offer i Sverige visar hur djupt rotat problemet är. Det minsta vi kan göra är att aldrig sopa problemen under mattan av rädsla för att verka främlingsfientlig.
Många invandrare slits mellan hoppet om ett nytt liv i det nya landet och kraven från det gamla hemlandet. Förr i tiden var flytt över kontinenter ett brott med det gamla livet. Nu är det ofta en fortsättning i gängse banor men med bättre livsvillkor, om än med nya bekymmer.
Sverige har varit särskilt illa rustat för att förstå vad hederskultur med dess yttringar är. Ett samhälle som drivit individualismen till sin spets tappar förmågan att förstå kollektivistiska strukturer.