Rädsla leder inte bara till att dagens problem överdrivs, utan till att de förvärras. Den politiska rädslan är lika vanlig till vänster som till höger, och att bryta den negativa spiralen kräver mer självinsikt än vi hittills sett prov på.
Sveriges systemkramande socialdemokrati saknar i allt väsentligt lösningar på den misstro, det utanförskap och den populism som alltmer präglar västvärlden. Den borde inspireras av den brittiska debatten, där mittenvänstern vågar tala om kärnfamiljer och nationell sammanhållning i stället för trötta talepunkter om att ”högern valt skattesänkningar i stället för investeringar i välfärden”.
Mitt i alla nedslående spaningar inför 2019 och sammanfattningar av 2018 (otrygghet, identitetspolitik, förmynderi och så vidare) går det att identifiera några ljuspunkter.
I sitt tal till den franska nationen bad president Emmanuel Macron om ursäkt och tillstod att ilskan var ”djup och berättigad”. Presidenten som tidigare hyllades som motvikt mot populismen uppvisar själv populistiska drag och framgångssagan ser ut att vändas i sin motsats.
Att förlora sitt jobb är att förlora en del av sin identitet. Det teknikskifte som pågår just nu hotar medelklassens jobb på ett nytt sätt, och även om tidigare omställningar enbart har haft tillfälliga förlorare går oron och missnöjet inte att undvika. Och de som är bäst på att kanalisera dessa känslor är populisterna.
Populisterna måste mötas på sin egen planhalva, genom att också liberaler tar sig an och visar förståelse för oro och missnöje hos vanligt folk. Även när den innehåller sakfel. Det menar filosofen John Tomasi, som besökte Sverige i november i samband med Mont Pelerin-sällskapets årliga konferens, vars tema i år var populism.
Populism är vad man får när man blandar en väldigt gammal och en väldigt modern idé: att samhället är ett nollsummespel, och majoritetsstyre. Den göds av en övertygelse att allt blir sämre – och just därför är olyckskorpar det sista vi behöver. Mattias Svensson har träffat Deirdre McCloskey, professor i bland annat nationalekonomi och historia, för att tala om populism, liberalism och en hoppfull framtid.
Demokratin i västvärlden är ansatt från många håll, men framför allt hotas den av minskad legitimitet och spänningar inom det politiska systemet. Politikens professionalisering, ökat avstånd mellan medborgare och makthavare och elitistiskt förakt för vanligt folk är några av de faktorer som bidragit till dagens ökade motsättningar.
I boken The End of Europe beskriver journalisten James Kirchick ett Europa tyngt av eurokris, flyktingkris, rysk expansionism, antisemitism och ett vacklande EU. Det allra främsta problemet är dock oförmågan att lära sig av historien.
I natt stod det klart att Frankrikes presidentval kommer att stå mellan främlingsfientliga Marine Le Pen och vänsterliberale Emmanuel Macron. Den senare har stora brister. Ändå är det i dag extra skönt att inte vara identitetspolitisk feminist. Att inte behöva stödja den kvinnliga kandidaten av princip är i det franska fallet en lättnad.
Det är inte bara det konservativa partiet som ser ut att vinna på extravalet i Storbritannien. Även de EU-vänliga mittenliberalerna Liberal Democrats har vind i seglen. Går det att locka väljare med ett öppenhetsbudskap i ett land som röstat för Brexit, så går det i Sverige också, skriver Mikaela Hellman, forskningsassistent på Liberal Democrats internationella kansli.
Det franska presidentvalet ser ut att bli en framgång inte bara för höger- utan också för vänsterpopulism. Andreas Johansson Heinö skriver om Jean-Luc Mélenchon, en vänsterextrem kandidat som just nu ligger trea i mätningarna, strax bakom Marine Le Pen och Emmanuel Macron.
Populism kan inte vara det liberala svaret på populismen. Inte heller är det en bra idé att möta högerkollektivism med vänsterkollektivism. Tvärtom riskerar den otydliga form av liberalism som politiker som Macron står för att förstärka precis de krafter som den säger sig vilja bekämpa. Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall svarar Andreas Eriksson.
När populisterna möter motstånd från vackra, goda, leende män med oklar politisk agenda finns risken att mediedramaturgin förvandlar politiken till en ändlös, andlös ambulerande dokusåpa. Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall varnar för pojkbandsliberalismen.
Vem vann egentligen valet i Nederländerna? Wilders parti gick framåt jämfört med förra året, men bakåt jämfört med opinionssiffrorna i höstas. Kan det ha varit Turkiets inblandning i valkampanjen som stärkte sittande premiärminister Mark Rutte, på bland andra PVVs bekostnad?