EU-valet framställs som en begränsad framgång för högerpopulismen. I själva verket befinner den sig på uppgång. För första gången har högerpopulistiska och högerextrema partier vunnit fler mandat i Europaparlamentet än den etablerade högern, och trenden visar inga tecken på att avstanna.
Krav på ”vetenskapsbaserad politik” politik blir allt vanligare, och udden riktas mot ideologisk och värderingsdriven politik. Det är ett problem. Även politik som vetenskapligt sett är genomförbar, kan vara etiskt fel. Genom att ducka för ideologiska invändningar försöker nu många politiker och tyckare etablera sina egna åsikter som fakta.
Norska Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug vill att människor ska få dricka, röka och äta hur mycket rött kött som de vill. Det gör henne mer liberal i folkhälsofrågor än något svenskt riksdagsparti. Borgerligheten borde se det som en kastad handske. Ska verkligen Fremskrittspartiet vara liberalare än M, KD, C och L?
Donald Trump, Emmanuel Macron och Jeremy Corbyn har alla tagit sig till toppolitiken från utsidan. Om dem och andra outsiders i politiken handlar BBC-journalisten Steve Richards nya bok. Richards menar att ansvaret för populisternas framgångar till stor del vilar på de traditionella höger- och vänsterpartierna.
Det har blivit så vanligt att politiker säger en sak och gör motsatsen att det politiska språket börjar framstå som ett skämt. Deras envisa vägran att kalla en spade en spade kommer inte att dämpa politikerföraktet eller den motvilja mot eliter som kommit att prägla opinionen.
Det var tänkt att de gula västarna – den ilskna franska gräsrotsrörelsen utan ledning eller telefonnummer – skulle störta president Emmanuel Macron. I stället kan de komma att göra honom till vinnare i EU-valet 26 maj.
En bok om Östeuropa efter Berlinmurens fall har överraskande mycket att säga om USA efter Trumps valvinst. I en demokrati kan man inte förvänta sig att populister kommer att sakna inflytande.
Referenser till trettiotalet har haglat under de senaste årens politiska debatt. Trettiotalet används som fågelskrämma, men just därför beter sig politiker på ett sätt som gör att det börjar bli kusligt likt trettiotalet.
Rädsla leder inte bara till att dagens problem överdrivs, utan till att de förvärras. Den politiska rädslan är lika vanlig till vänster som till höger, och att bryta den negativa spiralen kräver mer självinsikt än vi hittills sett prov på.
Sveriges systemkramande socialdemokrati saknar i allt väsentligt lösningar på den misstro, det utanförskap och den populism som alltmer präglar västvärlden. Den borde inspireras av den brittiska debatten, där mittenvänstern vågar tala om kärnfamiljer och nationell sammanhållning i stället för trötta talepunkter om att ”högern valt skattesänkningar i stället för investeringar i välfärden”.
Mitt i alla nedslående spaningar inför 2019 och sammanfattningar av 2018 (otrygghet, identitetspolitik, förmynderi och så vidare) går det att identifiera några ljuspunkter.
I sitt tal till den franska nationen bad president Emmanuel Macron om ursäkt och tillstod att ilskan var ”djup och berättigad”. Presidenten som tidigare hyllades som motvikt mot populismen uppvisar själv populistiska drag och framgångssagan ser ut att vändas i sin motsats.
Att förlora sitt jobb är att förlora en del av sin identitet. Det teknikskifte som pågår just nu hotar medelklassens jobb på ett nytt sätt, och även om tidigare omställningar enbart har haft tillfälliga förlorare går oron och missnöjet inte att undvika. Och de som är bäst på att kanalisera dessa känslor är populisterna.
Populisterna måste mötas på sin egen planhalva, genom att också liberaler tar sig an och visar förståelse för oro och missnöje hos vanligt folk. Även när den innehåller sakfel. Det menar filosofen John Tomasi, som besökte Sverige i november i samband med Mont Pelerin-sällskapets årliga konferens, vars tema i år var populism.
Populism är vad man får när man blandar en väldigt gammal och en väldigt modern idé: att samhället är ett nollsummespel, och majoritetsstyre. Den göds av en övertygelse att allt blir sämre – och just därför är olyckskorpar det sista vi behöver. Mattias Svensson har träffat Deirdre McCloskey, professor i bland annat nationalekonomi och historia, för att tala om populism, liberalism och en hoppfull framtid.
Demokratin i västvärlden är ansatt från många håll, men framför allt hotas den av minskad legitimitet och spänningar inom det politiska systemet. Politikens professionalisering, ökat avstånd mellan medborgare och makthavare och elitistiskt förakt för vanligt folk är några av de faktorer som bidragit till dagens ökade motsättningar.
I boken The End of Europe beskriver journalisten James Kirchick ett Europa tyngt av eurokris, flyktingkris, rysk expansionism, antisemitism och ett vacklande EU. Det allra främsta problemet är dock oförmågan att lära sig av historien.
I natt stod det klart att Frankrikes presidentval kommer att stå mellan främlingsfientliga Marine Le Pen och vänsterliberale Emmanuel Macron. Den senare har stora brister. Ändå är det i dag extra skönt att inte vara identitetspolitisk feminist. Att inte behöva stödja den kvinnliga kandidaten av princip är i det franska fallet en lättnad.
Det är inte bara det konservativa partiet som ser ut att vinna på extravalet i Storbritannien. Även de EU-vänliga mittenliberalerna Liberal Democrats har vind i seglen. Går det att locka väljare med ett öppenhetsbudskap i ett land som röstat för Brexit, så går det i Sverige också, skriver Mikaela Hellman, forskningsassistent på Liberal Democrats internationella kansli.
Det franska presidentvalet ser ut att bli en framgång inte bara för höger- utan också för vänsterpopulism. Andreas Johansson Heinö skriver om Jean-Luc Mélenchon, en vänsterextrem kandidat som just nu ligger trea i mätningarna, strax bakom Marine Le Pen och Emmanuel Macron.