I tre politiska reformvågor förvandlade socialdemokratin ett livskraftigt civilsamhälle till en bidragsberoende spillra. Det i sin tur gör att människor har svårt att se trovärdiga alternativ till offentlig regi vad gäller många samhällsuppgifter. Borgerligheten har allt att vinna på att ta strid för sfären bortom marknad och politik.
MUF och KD vill dela ut kuponger i stället för bidrag. Bidragstagarna skulle förlora sin frihet att spendera pengarna på vad de anser sig behöva, och behöva lägga dem på vad staten anser att de behöver i stället. Borgerliga politiker borde veta bättre än så. Det inte staten utan individen som vet bäst vad hon behöver.
Oavsett hur mycket pengar regeringen pytsar ut tycks de aldrig räcka till alla de privatpersoner som ansöker om solcellsstöd. Populariteten får det onekligen att se ut som ett framgångsrikt bidrag på miljöområdet, men faktum är att stödpengar som hela tiden behöver fyllas på hindrar solcellsmarknaden från att nå nya höjder.
Att dela ut bidrag till någon är att utöva makt över henne. Allt från föräldraförsäkring till ”gratis” sjukvård villkoras för att påverka människors beteende. Bidrag och subventioner är ett av sociala ingenjörers favoritverktyg för att tvinga människor till anpassning.
Dysfunktionella familjerelationer där föräldrarna betalar för sina vuxna, självförsörjande barn är tydligen inte ovanliga. Sådana förhållanden påminner om dynamiken mellan stat och individ. Den som betalar kan också ta sig rätten att bestämma.
Den som väljer att kremeras efter sin död kan bli en ofrivillig inkomstkälla för Allmänna arvsfonden, som tilldelas alla vinster från återvunna ädelmetaller i askan. Frågan är vad som är mest beklämmande: Hur Arvsfonden får in sina pengar, eller hur den fördelar dem.
Sedan 1928 har den statliga Arvsfonden använt bortgångna svenskars pengar till projektstöd åt diverse ideella organisationer – alltifrån misslyckade integrationsprojekt till privata styrelsemiddagar. Bidragsentreprenörerna håller på att förbruka Arvsfondens förtroende.
Emma Carlsson Löfdahls (L) utnyttjande av skattebetalarnas pengar blir värre av att hon är borgerlig. När man verkar för ett samhälle där den som kan ska försörja sig själv, blir det desto viktigare att inte bryta mot den principen. Ingen gillar en hycklare.
Företagare har svårt att vara föräldralediga – men tvingas ändå finansiera systemet. I stället för en ny ”föräldravecka” bör försäkringen göras frivillig med privata alternativ, skriver Siri Steijer.
När vänsterdebattörer sätter likhetstecken mellan bidrag och avdrag handlar det inte bara om bristande förståelse för samhällsekonomi. Det speglar ett synsätt där allt tillhör staten och medborgarna förvandlats till livegna undersåtar. Att behålla sina egna inkomster kan annars aldrig vara likvärdigt med att ta emot pengar som tagits ifrån någon annan.