Nästan ingen förespråkar ett samhälle där medborgarna tar lagen i egna händer, men de flesta föredrar att människor skyddar sig själva och sin egendom framför att kriminella får härja fritt. Det är några av slutsatserna som kunnat dras av den senaste veckans debatt om lag och rätt.
Många av Sveriges ökända parallellsamhällen var en gång helt vanliga miljonprogramområden. Tillsammans med socialantropologen Aje Carlbom besöker Smedjan Rosengård i Malmö för att reda ut hur den negativa spiralen av etnisk segregation, religiös extremism och parallella samhällsstrukturer omvandlar bostadsområden till parallellsamhällen.
Riksdagen har valt att återinföra den generella datalagring som redan dömts ut som rättsvidrig av EU-domstolen. Det är ett anmärkningsvärt beslut, framför allt med tanke på att lagstiftningen inte ens har visats vara särskilt viktig för brottsbekämpning.
Den organiserade brottsligheten sprider sig, men när polisen listar de utsatta områdena blir flera lokalpolitiker mer upprörda över den ”negativa stämpeln” än de verkar vara över själva utsattheten. Så länge stämpeln betraktas som ett problem i sig, inte en varningsklocka, ser det inte ljust ut för brottsbekämpningen.
Polisens prioriteringar blir allt mer skeva. I stället för att ta tag i de verkliga och eskalerande samhällsproblemen som den grova kriminaliteten, prioriterar polisen ickeproblem och att jaga hederliga medborgare, som idrottspublik och jägare. Förtroendet för rättsstaten riskerar att slutgiltigt undergrävas.
Myndigheternas åtgärder för att komma åt dem som bränner bengaliska eldar på fotbollsläktare blir allt mer bisarra. Inför årets fotbollssäsong inkluderar de bland annat nya riktlinjer för kroppsvisitation, där tiotusentals åskådare varje vecka förväntas finna sig i att bli tagna mellan benen och på brösten.
MC-gängmedlemmarna som misshandlade en våldtäktsman har klivit in där staten misslyckats. I viljan att rehabilitera brottslingar och återanpassa dem till samhället glömmer rättsstaten bort en av sina viktigaste uppgifter: att ge dem som skadar andra det straff de förtjänar. Annars gör någon annan det.
Enligt en ny undersökning har tryggheten i bostadsområdet blivit högsta prioritet när svenskar letar ny bostad. Faktorer som närhet till kollektivtrafik och samhällsservice får stå tillbaka när otryggheten i samhället ökar och möjligheten att låta sina barn växa upp i ett tryggt område allt mer blir en klassfråga.
En kallblodig avrättning ägde rum på Älvsjö pendeltågsstation i helgen, samtidigt som båtmässan pågick för fullt. I Nacka kidnappades en 18-åring och torterades och berövades sina värdesaker. Det grova våldet har flyttat in hos medelklassen och myndigheterna står handfallna.
I Danmark är det nu lagligt att inneha pepparsprej – något som i Sverige kräver vapenlicens. Vi borde följa det danska exemplet. Att möjliggöra självförsvar för vanliga människor borde ligga i allas intresse.
När ett hundratal terrorister riskerar att återvända till Sverige är det viktiga inte deras välmående, utan omgivningens säkerhet. Även den som tycker synd om förövarna, bör ha ännu mer sympati för deras offer.
Göteborgs stad vill hjälpa den som har pengar till en kontantinsats, men inte kan sätta in dessa på banken, att köpa en bostad. I praktiken skulle det innebära att den som redan har pengar, men som har tjänat dem på ohederligt sätt, ges företräde framför dem som verkligen är chanslösa på den svenska bostadsmarknaden.
I Sverige riskerar du att dömas till fängelse om du försvarar dig själv och din egendom mot kriminella. I Skåne anhölls en pappa efter att ha misshandlat en inbrottstjuv som pistolhotade hans sjuårige son. Den svenska lagstiftningen där den som försvarar sig behandlas likadant som angriparen, är både moraliskt och principiellt felaktig. Svenskar borde ha samma rätt att försvara sig själva och sin egendom som amerikaner har.
Man måste vara endera feg eller missunnsam för att försvara värnskatten, våldet som drabbar medelklassen börjar bli ett allvarligt samhällsproblem, de gula västarnas demonstrationer i Frankrike är en naturlig konsekvens av Macrons pojkbandsliberalism, och icke-rökare borde ställa sig på rökarnas sida i frågan om rökförbudet.
När medelklassen börjar frukta för sin egen säkerhet riskerar vi en utveckling mot ett allt repressivare samhälle. För den som varken vill leva i ett laglöst land där kriminella sätter dagordningen eller i en polisstat är det angeläget att nästa regering prioriterar brottsbekämpningen. Då måste också både myndigheter och media sluta skyla över utvecklingen.
I det svenska rättssystemet tas påfallande stor hänsyn till kriminella. Samtidigt verkar de flesta vara mer benägna att känna sympati med brottsoffer än förövare. Om lagen och dess utövare inte har tillräckligt stöd i det allmänna rättsmedvetandet har vi ett problem. Det är brottsoffret, inte den som väljer att begå brott, som det är synd om.
I Malmö tvingar kommunen skattebetalarna betala för att kriminella ska kunna leva liv som för många andra är långt utom räckhåll. De som ställer sig utanför lagen blir bättre behandlade än de som håller sig innanför den. Systemet gör det mer lockande att vara kriminell än att hålla sig innanför lagens ramar.
Enligt en ny studie är sambandet mellan drogbruk i tonåren och kriminalitet senare i livet ytterst litet. Däremot finns det anledning att misstänka att den som en gång har placerats på fel sida av lagen kan komma att begå fler brott. Ironiskt nog kan alltså förbudet mot knark ur ett kriminalitetsperspektiv vara farligare än knark.
Det senaste året har gängvåldet och en allt brutalare kriminalitet närmat sig medelklassens tidigare trygga områden. I Stockholm har lokalpressen rapporterat om en våg av brutala rånöverfall i människors bostäder. Nyligen kidnappades en 16-årig pojke och misshandlades tills föräldrarna betalade en lösensumma. Förmår inte rättsstatens institutioner hantera detta kommer det att få omfattande konsekvenser, socialt, ekonomiskt och inte minst politiskt.
En sexårig pojke var nära att utvisas när hans mamma dog, trots att hans morföräldrar i Sverige var beredda att adoptera honom. När det gäller personer utan asylskäl eller dömda brottslingar är det svenska rättsväsendet däremot betydligt mindre nitiskt.