Livräddning borde vara en välfärdsstatlig kärnverksamhet. Men till sjöss upprätthåller frivilliga krafter tryggheten. Historien om Sjöräddningssällskapet är en berättelse om en statsindivualistisk anomali – som ligger helt rätt i tiden.
I tre politiska reformvågor förvandlade socialdemokratin ett livskraftigt civilsamhälle till en bidragsberoende spillra. Det i sin tur gör att människor har svårt att se trovärdiga alternativ till offentlig regi vad gäller många samhällsuppgifter. Borgerligheten har allt att vinna på att ta strid för sfären bortom marknad och politik.
Under våren har polisen blivit alltmer våldsam i sina interaktioner med svenska fotbollssupportrar. Syftet är att skapa en tryggare fotbollsupplevelse, men den ökade brutaliteten är kontraproduktiv och riskerar att helt ta död på svensk fotbollskultur, skriver Henrik Dalgard.
Medan världsarvet och nationalklenoden Notre Dame fortfarande stod i lågor började donationerna till en återuppbyggnad att strömma in. Samtidigt som människor förfasade sig över den förödande katedralbranden gladde sig de flesta åt den givmildhet som uppvisades. Från ett visst politiskt håll, och från svensk public service, var tongångarna emellertid annorlunda.
I Almedalen blir det tydligt att det inte bara är politiker som tycker att varje detalj i samhället kräver en politisk lösning. Det verkar gälla resten av samhället också. Alldeles för få är beredda att stå upp för värderingen att vissa delar av samhället behöver stå utanför staten.
Bit för bit har den svenska staten slukat civilsamhället. Det är därför organisationerna som ingår lägger så mycket energi på värdesignalering och godhetsmarkörer. Den som är beroende av statliga medel är nämligen även beroende av statens goda vilja.