Höghastighetsjärnvägen skulle innebära en nettoförlust för samhället på 250 miljarder kronor – förmodligen den sämsta investeringen i Sveriges historia. Miljöutsläppen skulle dessutom bli så stora att de inte skulle vara intjänade förrän 2062 om bygget påbörjades 2020. Nu måste politikerna dra i nödbromsen.
Punktskatten på alkohol motiveras ofta med folkhälsoargument, men sambandet är allt annat än uppenbart. En skatt på alkohol gör att hela ekonomin, inte bara alkoholbudgeten, blir lidande. Den enda tydliga vinnaren är, när allt kommer omkring, finansministern.
Taxiförare i New York tar livet av sig och taxitjänsten Uber får skulden. I själva verket är det staden New York som låst fast taxichaufförerna i en skuldfälla. Som så ofta när politiker snedvrider marknader gör de mer skada än nytta, och som vanligt får någon annan skulden efteråt.
Allt fler väljare tycks använda röstsedeln för att skicka signaler i värdefrågor. Det är att underskatta betydelsen av den fråga där de stora skiljelinjerna mellan partierna faktiskt fortfarande går: ekonomin.
Att avskaffa kontanterna gör samhället sårbarare och medborgarna skyddslösa. Frågan om kontantekonomin handlar inte om att inte ha något att dölja. Det är en helt avgörande fråga för individers integritet och samhällets motståndskraft och beredskap.
I morgon röstar riksdagen igenom EU:s frihandelsavtal med Kanada, Ceta. I princip alla tullar mellan EU och Kanada avskaffas, men avtalet river också ned flera andra handelshinder. Vänsterröster som Katalys målar upp detta som ett hot, men i själva verket gör Ceta svenska företag och konsumenter till vinnare.
Ofta presenteras teknisk kompetens som motorn bakom internationell framgång. I själva verket räcker det inte. De kreativa yrkena är nödvändiga för att en stad eller ett land ska kunna bli ett ekonomiskt och kulturellt centrum, skriver Nima Sanandaji.
Att förlora sitt jobb är att förlora en del av sin identitet. Det teknikskifte som pågår just nu hotar medelklassens jobb på ett nytt sätt, och även om tidigare omställningar enbart har haft tillfälliga förlorare går oron och missnöjet inte att undvika. Och de som är bäst på att kanalisera dessa känslor är populisterna.
Ekonomisk utveckling förutsätter inte bara frihet och marknader, utan också säkerhet. Många länder är fast i en våldsfälla med ett flertal aktörer redo att utöva våld, menar statsvetaren Barry Weingast. Utmaningen finns även i moderna västländer. Våldsfällan måste ständigt undvikas.
Årets ekonomipristagare, Richard H Thaler, är spännande. Tyvärr visar han även prov på viss naivitet. Att individer inte alltid agerar rationellt behöver inte innebära X – eller att staten bör försöka ”knuffa människor i rätt riktning”. Thalers slutsatser öppnar upp för statliga interventioner i människors privatliv, och Vetenskapsakademien verkar inte låtsas om det över huvud taget.
Det verkar inte vara populärt med reformer för att öka sparandet. Skuldsättningen ökar och politiker och Riksbanken skyller bolånefesten på varandra. Vem ska vid nästa finansiella kris försvara sig med att vi i vart fall hade roligt på vägen?
Årets budgetproposition visar hur ideologi och affektion har fått ersätta rimligt resonerande. Finansplanen är i stort sett helt befriad från insikt i hur resurser uppstår i ekonomin och vilken roll offentliga ingrepp har i värdeskapandet. Medan problemen hopar sig – arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, resursbristen i statens kärnområden – låter socialdemokratin känslorna och maktviljan styra.
Regeringen drar på sig permanenta utgiftsökningar och missar chansen att göra långsiktiga tillväxtreformer. Som alltid lockar valår politiker att öka utgifterna för att locka väljare, medan viktiga långsiktiga reformer uteblir. Timbros chefsekonom Jacob Lundberg svarar på fem frågor om dagens budgetproposition.
MEDBORGARLÖN DEL 6. På det hedonistiska 70-talet var idén om att undfly löneslaveriet och befria sig från arbetets ok populär. Men till skillnad från då är lönearbete i dag en bristvara, och det förändrar frågan om medborgarlön. Bristen på arbetstillfällen gör att vi är mer fångade i arbetslinjens diktatur än någonsin, skriver historieprofessorn Lars Trägårdh.
MEDBORGARLÖN DEL 5. Idén om medborgarlön är i grunden en kommunistisk idé. Både borgare och socialdemokrater borde vända sig mot den: I ett borgerligt samhälle är det orättvist att ge lika lön för olika arbete, och det socialistiska samhället fungerar inte om människor inte är beredda att arbeta efter egen förmåga. Men att medborgarlön är en dålig idé innebär inte att den inte kommer att genomföras, skriver Jasenko Selimović, ledamot i Europaparlamentet.
MEDBORGARLÖN DEL 4. Det enda riksdagsparti som tagit idén om medborgarlön på så stort allvar att den föreslagits i partiprogrammet är Miljöpartiet. Vad som gör frågan svår är att den är för vag på en teoretisk nivå – men ju mer konkret förslaget blir, desto svårare blir det att enas kring, skriver Maria Wetterstrand, språkrör för Miljöpartiet 2002–2011.
MEDBORGARLÖN DEL 3. Basinkomst för alla medborgare behandlas som en radikal idé. I själva verket fungerar välfärdsstaten i praktiken på nästan samma sätt – den som inte är villig att försörja sig själv kommer knappast att lämnas att svälta ihjäl. Att införa basinkomst i Sverige skulle egentligen inte innebära någon särskilt omvälvande förändring.
MEDBORGARLÖN DEL 2. Idéer om medborgarlön vinner alltfler anhängare. Ett system där alla får pengar utan motprestation förespråkas inte bara från vänster, men liberaler som är för medborgarlön glömmer något viktigt: Man har inte rätt till andras pengar.
MEDBORGARLÖN DEL 1. Den sociala och ekonomiska trygghet som staten tillhandahåller måste ge utrymme för självbestämmande, behandla människor lika och göra det lättare att lämna bidragsberoende. Basinkomst är det bästa sättet att uppnå det. Rätt utformat är det pragmatiskt, effektivt och rättvist.
Det finns många goda skäl för frihetligt sinnade människor att konsumera mindre. Smedjans krönikör Maria Eriksson listar sina egna främsta skäl till minska sin privatkonsumtion.