50 år efter 68-vänsterns entré i svenskt samhälls- och kulturliv präglar dess idéer fortfarande Sverige, även om mycket har blivit bättre sedan vad Mats Johansson kallar ”de svarta åren”. Två nyligen återpublicerade böcker om 68-rörelsen och dess inverkan på Sverige under kalla kriget påminner även en generation som aldrig upplevde den tiden om vikten att lära sig av historien.
Sverige har haft tullar sedan urminnes tider. Kampen för frihandel spänner över århundraden, och segrarna varvades med bakslag. Även om den frihandelsvänliga linjen till slut tog överhanden, återstår än i dag kvarlevor av den gamla merkantilismen.
Fredrik Segerfeldts bok om kolonialism är ett upplysningsverk med välbehövlig fakta om mänsklighetens värsta illdåd. Efter en lång redogörelse för en rad missförstånd beträffande den europeiska imperialismen lämnas dock läsaren vind för våg att dra sina slutsatser. En bok med ansatser till att ge läsaren fördjupad globalhistorisk insikt bör ta ett tydligare ställningstagande än så.
Höstens talmansrundor, liksom regeringsbildningen 2014, visar en svaghet i vårt centrala politiska system. Mycket av bristen på stabilitet och det stora utrymmet för talmannen att göra personliga tolkningar av grundlagarna, går att spåra till de förändringar av statsskicket och regeringsformen som genomfördes under det radikala 70-talet. Arbetet med att reformera regeringsformen borde ha varit både långsammare och förnuftigare.
TIMBRO 40 ÅR. När Timbro bildades 1978 fanns en lång tradition av systematisk, näringsvänlig opinionsbildning att bygga på, från sammandrabbningarna mellan arbetarrörelse och näringsliv över frågan om privat ägande av industrin efter andra världskriget, till löntagarfonderna trettio år senare. Även om striden om löntagarfonderna kortsiktigt förlorades, lyckades Timbro under de tidiga åren ta tillbaka mycket av problemformuleringsprivilegiet från vänstern.
Vilhelm Moberg var frihetlig, antiauktoritär och individualist. I en ny biografi tecknar Jens Liljestrand ett övertygande porträtt av en av Sveriges största författare. Mobergs kritik mot public service och överheten, och hans försvar för yttrandefrihet och tryckfrihet, står sig än i dag.
DEL 2. Från mitten av 60-talet bidrog svenska skattebetalare i två decennier till ett av Afrikas största socialistiska experiment i modern tid. Socialdemokraternas och Sidas övertygelse om att svenskt bistånd skulle gå till socialistiska länder bidrog till att kasta Tanzania ut i en djup ekonomisk kris.
DEL 1. Under snart sextio år har Tanzania varit en av de allra största mottagarna av svenskt bistånd. Avsiktligt gick pengarna till en socialistisk ekonomi där bönder tvångsförflyttades och det nya systemet orsakade fattigdom och ekonomisk kris. Men innan dess åstadkom det tidiga svenska biståndet förbättring som lika mycket berodde på kristen välvilja som på statliga pengar.
STATEN OCH ÖLKULTUREN, DEL 2. Året var 1976. Staten kontrollerade det jättelika Pripps med bryggerier i Stockholm, Frölunda, Malmö, Sundsvall, Gällivare, Torsby, Mora och Tingsryd, och hade mer än hälften av marknaden. Men expansionsplanerna var inte över. De följande åren var Sverige på god väg att få en enda statlig bryggerikoncern.
STATEN OCH ÖLKULTUREN, DEL 1. De senaste åren har en ölkultur mödosamt återskapats i Sverige. I dag finns cirka 400 ölbryggerier utspridda över landet, en siffra som påminner om bryggeriernas guldålder vid sekelskiftet 1900. Man kan lätt glömma att det bara har gått några decennier sedan staten var på väg att ta över hela bryggeribranschen, och statliga Pripps var en symbol för socialiseringsiver och viljan till förstatligande av näringslivet.
”Blott Sverige svenska krusbär har” diktade C J L Almquist i exil. Och blott Sverige har en så stark vilja att ständigt förneka att det finns något som kan kallas svenskt. Svensk kultur behöver inte vara ursprunglig och urgammal för att vara svensk. Däremot kan den vara en källa till glädje.
Bo Hammarlund nya biografi om Magnus Jacob Crusenstolpe tillför dessvärre inte mycket nytt. Den långtgående kontextualiseringen gör dessutom att huvudpersonen själv hamnar i skymundan. I stället borde Crusenstolpe och hans texter ha stått i fokus, menar Björn Hasselgren.
50 ÅR SEDAN 1968. Sveriges utrikespolitiska självbild går att spåra tillbaka till 68-rörelsen. Olof Palmes, Socialdemokraternas och Sveriges stöd till FNL skapade vår uppfattning om oss själva som internationella vägvisare – trots att den sida vi stödde i Vietnamkriget resulterade i en kommunistisk diktatur. Claes Arvidsson skriver om hur Vietnam fortfarande präglar svensk utrikespolitik 50 år senare.
50 ÅR SEDAN 1968. Både borgerligheten och 68-rörelsens egen kärna trodde den nya vänstern kunde komma att förändra samhället radikalt. I själva verket var de möjligheterna överskattade – men vad rörelsen egentligen handlade om var antirasism. Och antirasismen fick fäste i betydligt större grupper än den radikala KFML-agendan, skriver Torbjörn Tännsjö, som erbjuder ett inifrånperspektiv på vad som hände i vänstern för 50 år sedan.
Forum för levande historia vill placera ut ”snubbelstenar” i Stockholm till minne av människor som inte fick uppehållstillstånd i Sverige före kriget och som senare mördades i Förintelsen. Trots ett flertal avslag från Stockholms kulturnämnd driver myndigheten nu på elfte året frågan vidare. Alla medel verkar tillåtna, även att slira på sanningen.
Den nya Dag Hammarskjöld-biografin tar avstamp i en underlig svensk FN-vurm. Dag Hammarskjöld var en imponerande person, men organisationen han ledde får egentligen bara något gjort när den inte fungerar som den ska.
Ingvar Kamprad var ett förkroppsligande av framgångsnormer som länge präglade svensk kultur: strävsamhet, plikttrogenhet och sparsamhet. Kombinationen av den kulturen och vad som då ännu var ett företagsvänligt lågskatteland bidrog till Ingvar Kamprads gärning, och det är smickrande för Sverige att associeras till en sådan unik entreprenör.
Ingvar Kamprad var inte bara en framgångsrik företagare, utan också ett starkt personligt varumärke. Med största sannolikhet har han och hans företag betytt mer för Sverigebilden än den samlade svenska regeringen.
I Per Landins nya bok Langbehns testamente skildras Tysklands 1900-talshistoria genom en rad individuella öden. Det rör sig om personer i utkanten av den stora händelsutvecklingen. Martin Neuding Skoog har lästs och fascinerats av en bok vars enda brist är att den inte blev längre.
De senaste omkring två hundra åren har varit ett enda stort undantag i en global världshistoria med Asien i centrum. I boken Sidenvägen: en ny världshistoria korrigerar Peter Frankopan bilden av västerlandet som civilisationens ständiga centrum. Problemet är bara att han i sin iver att balansera historieskrivningen faller i den ädle vilden-fällan.