DEL 2. Från mitten av 60-talet bidrog svenska skattebetalare i två decennier till ett av Afrikas största socialistiska experiment i modern tid. Socialdemokraternas och Sidas övertygelse om att svenskt bistånd skulle gå till socialistiska länder bidrog till att kasta Tanzania ut i en djup ekonomisk kris.
DEL 1. Under snart sextio år har Tanzania varit en av de allra största mottagarna av svenskt bistånd. Avsiktligt gick pengarna till en socialistisk ekonomi där bönder tvångsförflyttades och det nya systemet orsakade fattigdom och ekonomisk kris. Men innan dess åstadkom det tidiga svenska biståndet förbättring som lika mycket berodde på kristen välvilja som på statliga pengar.
STATEN OCH ÖLKULTUREN, DEL 2. Året var 1976. Staten kontrollerade det jättelika Pripps med bryggerier i Stockholm, Frölunda, Malmö, Sundsvall, Gällivare, Torsby, Mora och Tingsryd, och hade mer än hälften av marknaden. Men expansionsplanerna var inte över. De följande åren var Sverige på god väg att få en enda statlig bryggerikoncern.
STATEN OCH ÖLKULTUREN, DEL 1. De senaste åren har en ölkultur mödosamt återskapats i Sverige. I dag finns cirka 400 ölbryggerier utspridda över landet, en siffra som påminner om bryggeriernas guldålder vid sekelskiftet 1900. Man kan lätt glömma att det bara har gått några decennier sedan staten var på väg att ta över hela bryggeribranschen, och statliga Pripps var en symbol för socialiseringsiver och viljan till förstatligande av näringslivet.
”Blott Sverige svenska krusbär har” diktade C J L Almquist i exil. Och blott Sverige har en så stark vilja att ständigt förneka att det finns något som kan kallas svenskt. Svensk kultur behöver inte vara ursprunglig och urgammal för att vara svensk. Däremot kan den vara en källa till glädje.
Bo Hammarlund nya biografi om Magnus Jacob Crusenstolpe tillför dessvärre inte mycket nytt. Den långtgående kontextualiseringen gör dessutom att huvudpersonen själv hamnar i skymundan. I stället borde Crusenstolpe och hans texter ha stått i fokus, menar Björn Hasselgren.
50 ÅR SEDAN 1968. Sveriges utrikespolitiska självbild går att spåra tillbaka till 68-rörelsen. Olof Palmes, Socialdemokraternas och Sveriges stöd till FNL skapade vår uppfattning om oss själva som internationella vägvisare – trots att den sida vi stödde i Vietnamkriget resulterade i en kommunistisk diktatur. Claes Arvidsson skriver om hur Vietnam fortfarande präglar svensk utrikespolitik 50 år senare.
50 ÅR SEDAN 1968. Både borgerligheten och 68-rörelsens egen kärna trodde den nya vänstern kunde komma att förändra samhället radikalt. I själva verket var de möjligheterna överskattade – men vad rörelsen egentligen handlade om var antirasism. Och antirasismen fick fäste i betydligt större grupper än den radikala KFML-agendan, skriver Torbjörn Tännsjö, som erbjuder ett inifrånperspektiv på vad som hände i vänstern för 50 år sedan.
Forum för levande historia vill placera ut ”snubbelstenar” i Stockholm till minne av människor som inte fick uppehållstillstånd i Sverige före kriget och som senare mördades i Förintelsen. Trots ett flertal avslag från Stockholms kulturnämnd driver myndigheten nu på elfte året frågan vidare. Alla medel verkar tillåtna, även att slira på sanningen.
Den nya Dag Hammarskjöld-biografin tar avstamp i en underlig svensk FN-vurm. Dag Hammarskjöld var en imponerande person, men organisationen han ledde får egentligen bara något gjort när den inte fungerar som den ska.
Ingvar Kamprad var ett förkroppsligande av framgångsnormer som länge präglade svensk kultur: strävsamhet, plikttrogenhet och sparsamhet. Kombinationen av den kulturen och vad som då ännu var ett företagsvänligt lågskatteland bidrog till Ingvar Kamprads gärning, och det är smickrande för Sverige att associeras till en sådan unik entreprenör.
Ingvar Kamprad var inte bara en framgångsrik företagare, utan också ett starkt personligt varumärke. Med största sannolikhet har han och hans företag betytt mer för Sverigebilden än den samlade svenska regeringen.
I Per Landins nya bok Langbehns testamente skildras Tysklands 1900-talshistoria genom en rad individuella öden. Det rör sig om personer i utkanten av den stora händelsutvecklingen. Martin Neuding Skoog har lästs och fascinerats av en bok vars enda brist är att den inte blev längre.
De senaste omkring två hundra åren har varit ett enda stort undantag i en global världshistoria med Asien i centrum. I boken Sidenvägen: en ny världshistoria korrigerar Peter Frankopan bilden av västerlandet som civilisationens ständiga centrum. Problemet är bara att han i sin iver att balansera historieskrivningen faller i den ädle vilden-fällan.
I den brytning mellan två tidsåldrar som utspelades kring förra sekelskiftet förvandlades delar av kulturlivet till en häxbrygd som svämmade över sina bräddar. För en generation bohemer, diktare och ideologer omdanades hela tillvaron till en teaterscen, med första världskriget och de påföljande revolutionerna som hävstång för förverkligandet av det egna konstverket. Den italienske diktaren, dandyn och krigshjälten Gabriele D’Annunzio drev denna roll till makaber fulländning.
Den islamistiska terror som de senaste åren drabbat Europa har slagit särskilt hårt mot Frankrike. Ska svaren på de allt blodigare terrorattackerna sökas i landets komplicerade historiska äventyr på andra sidan Medelhavet? Sveriges Radios Frankrikekorrespondent Alice Petrén gav sig ut på en resa i terrorns fotspår och upptäckte ett sår som inte tycks vilja läka.
En tysk journalist dömdes nyligen till fängelse för att han på Facebook publicerat ett fotografi av dåvarande stormuftin av Jerusalem i samspråk med Adolf Hitler. Med andra ord: Tyskland använder rättssystemet för att förneka delar av historien som anses vara stötande. Det som sker är en krypande inskränkning av yttrandefriheten, och från övriga Europa lyser invändningarna med sin frånvaro.
Motståndet mot identitetspolitiken kommer inte bara från höger. I en ny bok riktar Per Molander svidande kritik inte bara mot upplysningsfilosofins förnuftstro, utan även mot dagens postmodernism, utifrån ett vänsterperspektiv. Uppfattningen att den fria tanken och den fria viljan utgör grunden för politiskt handlande finns fortfarande på båda sidorna av politiken.
Var västerländska missionärer kulturimperialister utsända på kolonialmakternas uppdrag, eller resulterade deras arbete i något gott? Ny forskning visar att tvärtemot populära postkoloniala idéer om att samtliga kontakter med västvärlden under kolonialismen var negativa, var kristna missionärer katalysatorer för demokratiska reformer som vi i dag tar för givet.
Holodomor – den av Stalin beordrade svältkatastrofen i Ukraina 1932–33 – berövade 3,9 miljoner ukrainare livet. Av dem var 3,5 miljoner bönder, i Europas bördigaste land. Bland kommunismens många förbrytelser mot mänskligheten sticker ändå svältdöden i Ukraina ut som en av de grymmare. Mårten Ericson har läst Anne Applebaums bok Red Famine.