De gamla eliter som nu ser sina plattformar undergrävas beklagar sig över samtidens förfall. Men det är inte så illa som de påstår. Tiderna har väl aldrig varit bättre än nu för dem som inte känner sig hemma i sin kulturella samtid.
Johnny Bode, känd som sångare, bedragare, sinnessjukförklarad, festprisse, nazistkollaboratör och mytoman, har blivit föremål för en dokumentärfilm. Han var en antites till den svenska självbilden och levde länge utstött ur samhället. Samtidigt förtjänar även avvikare och utstötta att lyssnas på – särskilt när de är gudabenådade sångare, skriver Mattias Svensson.
Den befogade kritiken mot Svenska Akademiens agerande visavi den så kallade ”kulturprofilen” har efterhand ersatts av missunnsamhet och illa dold avundsjuka från delar av Kultursverige. Det påstås att det är Akademiens rikedomar och autonomi som är orsaken till de problem som kommit i dagen, men i själva verket skulle Sverige behöva fler institutioner som Akademien.
Samtidigt som en överkänslig ”Generation Snowflake” går allt längre i sina försök att rensa det offentliga samtalet på sådant de finner stötande, pågår en otrevlig motreaktion bland dem som hamnar utanför åsiktskorridoren. Smedjan har träffat Claire Fox, chef för den brittiska tankesmedjan Institute of Ideas, för att prata om konsekvenserna av identitetspolitik och politisk korrekthet.
I Finland blev Okänd soldat snabbt en publiksuccé. Aku Louhimies tolkar Väinö Linnas klassiska roman mästerligt. Den nakna och gripande skildringen av en finsk kulspruteplutons öden i Karelen under Fortsättningskriget lämnar ingen oberörd. Den styvmoderligt behandlade svenska versionen är tyvärr rejält rumphuggen men ändå mycket sevärd.
Det är inte genialiteten som är problemet bakom de sexuella övergreppen. Därför är de debattörer som i spåren av #metoouppropet vill "göra upp med myten om geniet" fel ute. Faktum är att få av de män som står anklagade visar upp några tecken på genialitet. Tvärtom tycks övergrepps- och tystnadskulturen uppstå i miljöer där det är värderas högre att ha rätt kompisar och nätverk, än att vara verkligt bra på det man gör.
KULTURSIDORNAS FÖRFALL DEL 3. Politiseringen av Dagens Nyheters kultursida har sedan Olof Lagercrantz dagar utgått från en tankefigur som ser nazismen som förbunden med västvärldens borgerlighet snarare än som en ideologi som ville jämna det borgerliga västerländska samhället med marken. Därmed har det intellektuella samtalet fått en slagsida mot vänster, vilket har blockerat en konstruktiv diskussion om samtidens mest brännande frågor. Det skriver Johan Lundberg i den tredje delen i en serie om kultursidornas marginalisering.
Filmer och TV-serier med dem som har fallit i #metoo-kampanjen försvinner plötsligt ur arkiven. Impulsen är radera är lätt att förstå, men om alla med problematisk syn på kvinnor eller minoriteter plockades bort ur bokhyllor och DVD-skåp skulle det inte finnas särskilt mycket kvar. Och det är inte primärt författarna eller skådespelarna som drabbas. Det är vi andra.
KULTURSIDORNAS FÖRFALL DEL 2. Tystnadskulturen runt den så kallade kulturprofilen är svår att förstå om den inte sätts i samband med svenska kultursidors ovilja att föra kritiska diskussioner om maktförhållanden i kultursfären. Johan Lundberg fortsätter sin granskning av hur kultursidorna under en trettioårsperiod utvecklades till ett forum mer för samstämmighet än för åsiktspluralism. I sin andra artikel visar han hur kultursidornas nedmontering under 00-talet är en nyckel till den senaste tidens rubriker.
Vi lever i en alltmer sekulariserad värld, men det innebär inte att sökandet efter mening har minskat. Och känslan av att något har mening är en av de mest potenta drivkrafter människan har – vilket också gör den farlig. Genom historien har människor offrat andras liv och frihet för det som uppfattats som ett rättfärdigt mål. För att undvika det måste människor vakta sin längtan.
KULTURSIDORNAS FÖRFALL DEL 1. Under de senaste decennierna har dagstidningarnas litteraturkritik decimerats väsentligt. Recensionerna är färre, kortare och ytligare. För några decennier sedan fungerade kultursidorna som lärda seminarier där ideologiska ståndpunkter och estetiska hållningar diskuterades och ifrågasattes. I dag råder likriktning, konsensus och anpassning till marknadskrafterna.
I föreställningen Muslim Ban tycks alla upplevelser silade genom universitetens postkoloniala teoribildningar. I föreläsningsform berättas att vi lever i en ”albakrati” där de vita har makten och kuvar de icke-vita. Dock besvaras inte frågan om varför icke-vita uppträder på en rasistisk regims nationalscen.
Kulturfrågorna engagerar och den kulturpolitiska debatten är hetare än på länge. Samtidigt står de traditionella maktpartierna på båda sidor om blockgränsen handfallna. Lars Anders Johansson, författare till boken Att dansa efter maktens pipa. Kultur i politikens tjänst, listar de fem hetaste kulturpolitiska debatterna inför valåret 2018.
Den nuvarande kulturpolitiken tycks styras av devisen ”Skomakare bliv vid din läst”. Johan Lundberg läser om den gamla vänster-klassikern Rapport från en skurhink, och finner en bok som trotsar den nuvarande identitetspolitiken
SVT:s satirgrupp Grotesco tog sig an flyktingkrisen och möttes av etablissemangets jubel. Men dess version av vad som hände hösten 2015 är falsk historieskrivning. Socialdemokraterna är inte ett principiellt flyktingmottagarparti som tvingades vända under galgen; de har alltid hållit den svenska modellen högre än den humanitära stormaktstanken.
USA:s kulturkrig utspelas i dag på digitala slagfält. Ett företag från Sverige har lyckats hamna mitt i striden och ger ammunition åt båda sidor. Finns det ett alternativ till polariseringen?
I en ny film berättas historien om Tim Bergling, som under artistnamnet Avicii har tagit världen med storm. Samtidigt har han lidit av stress, ångest och utbrändhet. Filmen visar att framgångsrika artister är människor även de. De brottas med samma utmaningar som helt vanliga människor.
Den iranska popen växte fram under 60- och 70-talen, delvis som en spegling av Pahlavidynastins statsideologi och dess försök att modernisera landet. Men populärkulturen förblev inte alltid statsideologin trogen, utan utmanade den. Dariush Eghbali, en av den tidens än i dag verksamma artister, som med sina samhällskritiska och socialt engagerade låtar blivit en frihetssymbol för det iranska folket under fyra decennier, gästade nyligen Stockholm.
Förr beundrade man den som fötts med de bästa av förutsättningar. Sedan beundrade man den som trotsat sina dåliga förutsättningar och blivit något. Dagens yngre generation verkar snarast se de dåliga förutsättningarna som idealet – huruvida man gör något av dem är inte längre intressant.
De som påstår att konstens syfte är att väcka diskussioner eller att provocera är sällan intresserade av att diskutera konst eller att bli provocerade själva. För dem är konsten i stället en statusmarkör som skiljer dem själva från den tarvliga allmänheten. Därför kan den som kritiserar exempelvis menskonst eller slokande flaggstänger avfärdas som konstfientlig, eftersom den brutit mot det verkliga tabut i konstvärlden: att inte rätta sig i ledet.