Michel Foucaults postmoderna idéer åberopas flitigt av dem som propagerar för att utesluta författare med obsoleta idéer från humaniorans litteraturlistor. Själv skrev Foucault tillsammans med många andra franska postmodernister under ett upprop till stöd för sex med minderåriga. På vilket sätt kommer det att påverka Foucaults plats på framtidens litteraturlistor?
Referenser till trettiotalet har haglat under de senaste årens politiska debatt. Trettiotalet används som fågelskrämma, men just därför beter sig politiker på ett sätt som gör att det börjar bli kusligt likt trettiotalet.
I sitt tal till den franska nationen bad president Emmanuel Macron om ursäkt och tillstod att ilskan var ”djup och berättigad”. Presidenten som tidigare hyllades som motvikt mot populismen uppvisar själv populistiska drag och framgångssagan ser ut att vändas i sin motsats.
Kulturkriget handlar inte i första hand om kultur och identitet, det handlar om makt och självbestämmande. På ena sidan står ett etablissemang som distanserat sig från merparten av medborgarna genom att söka pådyvla dessa en radikal agenda som få efterfrågar. På den andra står en brokig skara som motsätter sig att få en sådan nedkörd i halsen. Vinnare är de politiska entreprenörer som förmått profitera på missnöjet.
Stefan Löfven duckar för de allvarliga avslöjandena om extremismen som frodas i SSU. Men om inte partiet reagerar med krafttag mot de ansvariga i Skånedistriktet och förbundsledningen återstår att göra som både Moderaterna och Sverigedemokraterna har gjort: att klippa banden till ungdomsförbundet helt. Ett parti som berömmer sig om sin värdegrund har inte råd att samtidigt agera plantskola åt extremister.
Vänsterpartiet är inte ett parti bland andra. Fram tills helt nyligen sympatiserade och samarbetade partiet med stater där oliktänkande sköts i källaren. Än i dag ser vänsterpartister mellan fingrarna med politiskt våld, och i partiprogrammet slår de fast att målet är avskaffande av äganderätten, ett mål som strider mot de mänskliga rättigheterna och som sannolikt få av vänsterpartiets väljare ställer sig bakom.
När Anders Lindberg spekulerade i om bilbränderna i Göteborg var iscensatta av politiska aktivister som ville flytta fokus till frågor som gynnar SD, anslöt han sig till en vänstertradition av konspirationsteorier. Johan Lundberg funderar över varför vänstern har en sådan fäbless för hypoteser om att det vi ser är något helt annat än det vi ser.
50 ÅR SEDAN 1968. Under 1968 sökte sig delar av den yttersta vänstern till maoismen, och levde sektliknande liv i kollektiv. Göran Skytte berättar om splittring, misshandel och ”borgerliga avvikelser” i det sena 60-talets extremvänster. På grund av vad han såg och hörde lämnade han själv vänstern kort därefter, för all framtid.
När djurrättsaktivister attackerar jägare i skogarna gör de sig inte bara skyldiga till brott och övergrepp mot fredliga människor, de skjuter också sin egen sak i sank. Precis som 1990-talets militanta veganer lyckades marginalisera sig själva genom att bränna korvkiosker.
För den nya vänstern är radikalismen endast en modeaccessoar. Det finns inte ens en förväntan på att man ska leva som man lär. Det går utmärkt att peka finger mot den som skatteplanerar, samtidigt som man gör samma sak själv. Samtidigt letar sig socialistsymbolerna in på modevaruhus och lyxbutiker.
Nazistdemonstrationen i Göteborg under bokmässehelgen fick stor uppmärksamhet i media och både den och motdemonstrationerna har varit föremål för intensiva debatter. Smedjans chefredaktör Lars Anders Johansson var på plats, både vid Nordiska Motståndsrörelsens samling på förmiddagen och i motdemonstrationen på eftermiddagen. Det här är vad han såg.
Vi är alla förlorare när en våldsam nazistisk gruppering får alla medier och opinionsbildare att dansa efter deras pipa i samband med den planerade demonstrationen i Göteborg på lördag. Samtidigt planerar busslaster av organiserade vänsterextremister att återigen förvandla Göteborg till en krigszon.
Vänsterpartiet är tillsynes oförmöget att markera mot sin egen våldsamma svans, och arbetarrörelsens organisationer samarbetar med aktivister som uppmanar till våld. Ändå är medieintresset för våldsvänstern ljummet. Stora tidningar försöker rentav tona ned våldsverkarnas ideologiska hemvist.
Varför hamnade skövlingen av Hamburg i skuggan av rapporteringen om några tiotal nazisters närvaro i Almedalen? De svenska mediernas och partiernas ovilja vid att markera mot våldsvänstern är ett problem, som riskerar att gynna precis de grupperingar man säger sig vilja bekämpa.