I föreställningen Muslim Ban tycks alla upplevelser silade genom universitetens postkoloniala teoribildningar. I föreläsningsform berättas att vi lever i en ”albakrati” där de vita har makten och kuvar de icke-vita. Dock besvaras inte frågan om varför icke-vita uppträder på en rasistisk regims nationalscen.
Kulturfrågorna engagerar och den kulturpolitiska debatten är hetare än på länge. Samtidigt står de traditionella maktpartierna på båda sidor om blockgränsen handfallna. Lars Anders Johansson, författare till boken Att dansa efter maktens pipa. Kultur i politikens tjänst, listar de fem hetaste kulturpolitiska debatterna inför valåret 2018.
Den nuvarande kulturpolitiken tycks styras av devisen ”Skomakare bliv vid din läst”. Johan Lundberg läser om den gamla vänster-klassikern Rapport från en skurhink, och finner en bok som trotsar den nuvarande identitetspolitiken
SVT:s satirgrupp Grotesco tog sig an flyktingkrisen och möttes av etablissemangets jubel. Men dess version av vad som hände hösten 2015 är falsk historieskrivning. Socialdemokraterna är inte ett principiellt flyktingmottagarparti som tvingades vända under galgen; de har alltid hållit den svenska modellen högre än den humanitära stormaktstanken.
USA:s kulturkrig utspelas i dag på digitala slagfält. Ett företag från Sverige har lyckats hamna mitt i striden och ger ammunition åt båda sidor. Finns det ett alternativ till polariseringen?
I en ny film berättas historien om Tim Bergling, som under artistnamnet Avicii har tagit världen med storm. Samtidigt har han lidit av stress, ångest och utbrändhet. Filmen visar att framgångsrika artister är människor även de. De brottas med samma utmaningar som helt vanliga människor.
Den iranska popen växte fram under 60- och 70-talen, delvis som en spegling av Pahlavidynastins statsideologi och dess försök att modernisera landet. Men populärkulturen förblev inte alltid statsideologin trogen, utan utmanade den. Dariush Eghbali, en av den tidens än i dag verksamma artister, som med sina samhällskritiska och socialt engagerade låtar blivit en frihetssymbol för det iranska folket under fyra decennier, gästade nyligen Stockholm.
Förr beundrade man den som fötts med de bästa av förutsättningar. Sedan beundrade man den som trotsat sina dåliga förutsättningar och blivit något. Dagens yngre generation verkar snarast se de dåliga förutsättningarna som idealet – huruvida man gör något av dem är inte längre intressant.
De som påstår att konstens syfte är att väcka diskussioner eller att provocera är sällan intresserade av att diskutera konst eller att bli provocerade själva. För dem är konsten i stället en statusmarkör som skiljer dem själva från den tarvliga allmänheten. Därför kan den som kritiserar exempelvis menskonst eller slokande flaggstänger avfärdas som konstfientlig, eftersom den brutit mot det verkliga tabut i konstvärlden: att inte rätta sig i ledet.
Just nu blir ungdomar äldre utan att riktigt växa upp; en sorts Peter Pan-generation som inte tar steget över i vuxenlivet. I en ny bok analyserar den amerikanske senatorn Ben Sasse vad det beror på, och hans problembeskrivning stämmer väl in på Sverige. Ålderssegregation, dålig impulskontroll och oförmåga till kritiskt tänkande riskerar att skada både vår konkurrenskraft och vår demokrati.
Blade Runner 2049 är ett mästerverk i sin egen rätt. I stället för att parasitera på föregångaren expanderar den frågeställningarna från originalet: Hur liten kan egentligen skillnaden mellan människor och replikanter vara utan att bli betydelselös? Är de människor – och måste de vara människor för att ha rättigheter?
En grundregel i det offentliga samtalet, såväl i kulturdebatten som i sociala medier, borde vara att först ta del av det som man kritiserar. Oavsett om det handlar om artiklar på nätet eller teaterpjäser har ens kritik noll trovärdighet om man inte vet vad man pratar om. Den som är kritisk till provokationen som marknadsföringsstrategi bör dessutom undvika att svälja betet.
I sin nya bok Gränser gör Torbjörn Elensky upp med Västvärldens självbild som boven i dramat. Våra invanda idéer om kultur, rasism och förtryck håller inte när man utforskar världen utanför. Men kanske finns det hopp om en förändrad uppfattning, skriver författaren och journalisten Bengt G Nilsson.
I det så kallade informationssamhället kontrolleras tillgången till kultur och information och kultur av andra än oss själva. Filmer och album kan försvinna från streamingtjänsterna och böcker plötsligt bli svårare att få tag på. Det bästa sättet att göra sig oberoende av tidens trender och nervösa åsiktspoliser är att bygga sitt eget bibliotek.
Två slott som revs av DDR återuppbyggs i Berlin. Nybyggen i klassisk stil syns på flera ställen i staden. Och det är ingen slump att det är just Tyskland som håller på att göra upp med den modernistiska byggnadsstilen. Efter två totalitära regimer i följd vet tyskarna bättre än de flesta hur arkitektur påverkar människor. I Sverige har vi däremot långt kvar.
Filmen om Björn Borg och John McEnroe är snygg, utan att bli romantisk. Tvärtom möter vi en Borg plågad av förväntningar, jagad av kändisskap och utmanad av ständigt nya motståndare.
I dag är det förmodligen få som minns kvällstidningsrubrikerna för tio år sedan om barn som torterats och mördats på ett barnhem på ön Jersey. De visade sig hur som helst inte stämma. Men medias rapportering hjälper till att forma världen. Rubrikerna om barnhemmet på Jersey är fortfarande en pusselbit i hur vi uppfattar världen.
Ju mera mångkulturellt ett samhälle blir, desto viktigare är det att det finns en gemensam kultur som förenar olika grupper. Mångkulturalismen som ideologi kan man leka med i ett homogent samhälle, men när skilda grupper ställs mot varandra behöver vi det som förenar och inte det som skiljer. Samma saker som håller ihop en civilisation behövs för att hålla ihop ett samhälle.
Böcker tappar mark och tv-tjänster som Netflix knappar in. Kanske är det inte så konstigt. I floden av böcker som publiceras döljer sig allt färre guldkorn, och under tiden har den litterära intelligentian nött ut sin status som politisk och moralisk auktoritet.
I de gamla grekiska tragedierna brottas karaktärerna med djupa existentiella problem som gör dramerna relevanta än i dag – och som belyser ensidigheten i modern konst- och litteraturforskning. Dagens konsttolkning med sin utgångspunkt i kollektiva maktrelationer leder tankarna till hantverkaren som enbart utrustats med en hammare, och därför uppfattar alla problem som spikar.