Är vi köpta av industrin? Kommer Smedjans åsikter från Svenskt Näringsliv eller våra egna huvuden? I veckan firade Timbro 40 år av frihetlig opinionsbildning. Men vad har tankesmedjan egentligen åstadkommit, och vilken vänsterskribent har blivit argast genom åren?
TIMBRO 40 ÅR. Marknadsekonomin och företagandet står inför stora utmaningar, men de ser annorlunda ut i dag än för tjugo år sedan. Det menar PJ Anders Linder som var VD för Timbro 1996–2000, då antiglobaliseringsvänstern hade vind i seglen. PJ Anders Linder gav debattörer som Johan Norberg och Mauricio Rojas en plattform i offentligheten och gjorde om Smedjan till en webbtidning.
TIMBRO 40 ÅR. För arbetarrörelsens tankesmedjor och opinionsbildare har Timbro varit en betydelsefull motståndare, inspirationskälla och sparringpartner. Håkan A Bengtsson, VD för Arenagruppen, har följt Timbros verksamhet sedan 1980-talet och menar att organisationen måste lära sig att den inte är en underdog längre.
TIMBRO 40 ÅR. Timbros uppdrag är evigt: att ständigt förklara grunderna i den liberala demokratin och marknadsekonomin för varje ny generation. Timbro ska fokusera på frågor som kan påverka opinionen och illustrera de frihetliga resonemangen på ett grundläggande sätt, inte primärt att ta de dagspolitiska striderna. Det menar Johan Norberg, författare och debattör, som kanske mer än någon annan personifierat kampen för kapitalism och globalisering i Sverige på 2000-talet.
TIMBRO 40 ÅR. Fuck off-kapital till svenska hushåll, kampen mot enpartistaten och insikten att bistånd oftast gör mer skada än nytta var några av frågorna som Timbro drev under Maria Rankkas tid vid rodret. Trots att många strider vanns tror Timbros tidigare VD att organisationen kommer att behövas i minst 40 år till.
Varför tappar borgerliga partier i opinionen? Borgerligheten är till sin natur ett frihetsprojekt. Om de borgerliga partierna inte förstår att deras existensberättigande är att verka för att skydda individ och civilsamhälle från politiska ingrepp finns ingen anledning att rösta på dem.
DET BORGERLIGA STOCKHOLMSSYNDROMET DEL 2. Moderaterna har misslyckats med att fånga upp högervridningen i väljarkåren och ser ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan 2002. Kanske beror det på att partiet kämpat så hårt för att vinna mittenväljare att man tagit sina egna kärnväljare för givna. Kanske beror det på en närmast panisk rädsla för att driva högerpolitik.
Framsteg i form av teknologisk utveckling är ofta en konsekvens av att människor har givits intellektuell frihet att ta vara på sin kreativitet, och ekonomisk frihet som skapat möjligheter att fördela resurser på ett sätt som främjar innovation. Men även om framsteg ofta är en konsekvens av frihet är frihet inte nödvändigtvis en produkt av teknologiska framsteg.
Statens verksamhet vilar ytterst på förmågan att tvinga och hotet om våld. Det är också detta som lockar olika politiska grupperingar att använda staten för att genomdriva sina agendor mot medborgarnas vilja. Men statens tvångsmakt är ett tveeggat svärd. Den statsmakt som ena dagen använder sitt våldskapital för att driva igenom din agenda kan i morgon ha fallit i dina motståndares händer.
Den här tiden på året präglas samhällsdebatten som vanligt av hätska diskussioner om svenskhet. En stor del av förvirringen beror på att begreppet svensk syftar på tre helt olika identiteter, som kan överlappa och sammanfalla, men som inte behöver göra det. Etnicitet, nationalitet och medborgarskap är tre olika saker, och det är bara en som angår politiker.
Den så kallade GAL/TAN-skalans föreslagna åsiktskomplex har mycket litet med verkligheten att skaffa. Det finns till exempel inget som tyder på att gröna partier skulle vara mer frihetliga; tvärtom har Miljöpartiet stått för många av de mest auktoritära politiska förslagen. På samma sätt finns inget samband mellan traditionella värderingar och auktoritär nationalism.
Moderaterna försöker för fjärde gången vinna väljare genom att i retoriken ställa sig så nära Socialdemokraterna som möjligt. Men det politiska landskapet är annorlunda nu än 2006 och 2010 och väljarkåren står i stor utsträckning till höger om sina partier. Moderaterna har allt att vinna på att stå upp för sin egen ideologi i stället för att imitera andras.
Jordan B Peterson har på kort tid blivit något av en akademisk rockstjärna. Hans bok 12 rules for life har blivit en storsäljare. Stefan Olsson har läst en rörig bok som både försöker vara en psykologisk självhjälpsskrift och ett filosofiskt och politiskt verk, men som ändå säger något viktigt om hur människans biologiska arv kan tyglas med urgamla berättelser.
Flera liberaler har börjat definiera sig själva som framtidsoptimister och resten av oss som bittra pessimister. De glömmer att deras egen ideologi (och den positiva utveckling de hyllar) bygger på skepsis mot makten, mot utopier och i viss mån även mot människor.
Med vilken rätt fattar dagens politiker beslut för morgondagens generationer? Och omvänt, vilken rätt har vi i dag att kasta bort tidigare generationers visdom? Patrik Strömer har läst Thomas Paines snart 240 år gamla stridsskrift för en demokrati styrd av medborgarnas vilja, inte nedärvda traditioner.
Marknadsekonomi och liberalism existerar inte i ett vakuum utan vilar på en filosofisk och moralisk grund. Sedan marknadsliberalismen under 1980-talet ingick ett resonemangsäktenskap med postmodernismen har dess företrädare haft svårt att hitta tillbaka till sina intellektuella rötter.
Föreställningen om att västvärlden har splittrats mellan dem som ”överger sitt land” och dem som ”blir kvar” har fått vingar sedan David Goodhart gav ut sin bok The Road to Somehwere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Det är en falsk, och farlig dikotomi. Behovet att ge sig ut i världen är lika existentiellt som behovet av lokalt förankrad identitet – och oftast hör de ihop.
Den politik som dagens liberaler driver – EU, Macrons försök att få bukt med falska nyheter och så vidare – tyder på en övertro på människans förmåga till förnuft och godhet. Det skriver Jacob Sidenvall, som svar på Ulf Öfverbergs replik.
Dagens konservatism tar avstånd från liberal frivillighet, och sätter gruppen – vare sig det är kultursfären, nationen, könet eller religionen – före individen. Det menar Ulf Öfverberg, som replik på Jacob Sidenvalls kulturtext om de båda ideologierna.
Författaren Thomas Engström och ledarskribenten Lisa Magnusson efterlyser en konservatism som går ut på att bevara den liberala samhällsordningen. En sådan konservatism riskerar dock att stanna vid en fin gest, menar Jacob Sidenvall och pekar på att dagens liberalism tenderar att undergräva det sammanhang den sprungit ur och därmed också sina egna förutsättningar.