Nyligen spred P3 manipulerade bilder på den moderate riksdagsledamoten Edward Riedls barn där de såg ut att använda knark. Public services oförmåga att hålla sig på rätt sida om anständighetens gräns visar varför tittare och lyssnare måste få behålla rätten att välja bort att betala – inte tvingas finansiera SVT och SR via skattesedeln.
Dagens Nyheter har stämplat moderaten Hanif Balis åsikt att antalet asylärenden ligger på ”abnormt höga nivåer” som ”helt fel”. Exemplet visar med all önskvärd tydlighet varför media i dag ofta saknar förmågan – och trovärdigheten – att genomföra faktagranskningar.
Att staten via sitt ägarskap i Telia planerar att lägga under sig den enda verkliga konkurrenten till SVT borde få alla varningsklockor att ringa. Upplösandet av radio- och tv-monopolet var en av de viktigaste frihetsreformerna under efterkrigstiden. Nu håller monopolet på att komma tillbaka genom bakdörren.
ETT PUBLICISTISKT HAVERI. Kvällspressens hyckleri i samband med höstens #metoo-kampanj ledde till oräkneliga förstörda karriärer och åtminstone ett självmord. Detta trots att ingen dömts för något av det som de anklagades för av nätmobben och hängdes ut för i media. Nu kommer vidräkningen, då tio av publiceringarna fälls i pressens opinionsnämnd.
När nationalekonomen Joakim Ruist satte tystnadsrekord i TV var det på grund av samma sorts frågor som media länge ställt till den som forskat om invandringens kostnader. Nu verkar dock till och med DN ha börjat tänka om – även om mer behövs, skriver David Eberhard.
DEBATT. Vad händer om medier publicerar osanna eller ogrundade uppgifter om ett företag som leder till stor ekonomisk skada? Ingenting, är svaret. Företag, myndigheter och föreningar är rättslösa och har ingen möjlighet att få kompensation för den skada som publicerade falska uppgifter kan få, oavsett hur stor den är. Är det rimligt? frågar Mats Olin, chef för Näringslivets medieinstitut.
När de stora mediehusen går samman med de statliga medierna i en kartell för gemensam faktagranskning riskerar de att såga av den gren som de själva sitter på. Trovärdig källkritik och faktagranskning förutsätter oberoende redaktioner som granskar varandras påståenden. Försvinner konkurrensen riskerar medielandskapet att förvandlas till ett propagandamaskineri.
VÄLFÄRDENS GULDGRÄVARE DEL 3. Svenska Akademien får flera miljoner per år av Bolagsverket för en tidning som upphörde existera 2009. Presstödsentreprenören Johan Ehrenberg har tjänat enorma summor på ett kryphål i regelverket. Tidningsvärlden är ännu en bransch där somliga tjänar stora pengar på att utnyttja systemet för egen vinning.
Vad är hårdför politik: ekonomiska liberaliseringar eller väpnad revolution? Det förra, att döma av UR-programmet Bildningsbyrån. För att göra både public service och allmänheten en tjänst bidrar Smedjan med den information UR glömde skriva ned om Margaret Thatcher, Rosa Luxemburg och andra huvudpersoner i Bildningsbyrån.
SVT lever i hög grad på gamla meriter. Men när man nu tappar i förtroende hos äldre tittare riskerar man att proppen går ur, om man inte åtgärdar problemen med bristande saklighet och politisk slagsida.
Facebook och de stora mediehusen försöker ta krafttag mot falska nyheter. Men kampen de ger sig in i handlar om trovärdighet, och varken mediehusen eller Facebook åtnjuter något stort förtroende. När den som drar gränsen mellan falska och äkta nyheter själv är tendentiös, är risken att resultatet i stället blir ett instrument för att tysta avvikande åsikter.
Storskaligheten i dagens sociala medier har tillsammans med mobbmentalitet skapat en situation där den som kan mobilisera flest kompisar på kortast tid vinner. På den gamla bloggosfärens tid, när makten låg hos de enskilda användarna, var det inte lika enkelt att tysta meningsmotståndare.
Debatten om sexualbrott avslöjar ett stort problem: Politiker och media förstår inte hur det svenska rättsväsendet fungerar. Medierna fäller sin dom innan rättegången kommit i sikte, och pekar sedan ett anklagande finger mot domstolarna, trots att det är riksdagen som bestämmer hur de ska döma. Och politikerna visar ingen iver att rätta till missförstånden.
Det var papperstidningarna som övergav prenumeranterna och inte tvärtom. Genom en konsekvent utarmning av innehållet, dumförklarande av läsarna och bortskänkande av innehållet gratis på nätet, grävde papperstidningarna sin egen grav.
I metoo-uppropens tid tycks tilliten till rättssystemet vara så urgröpt att det bara kvarstår ett tomt skal som har kunnat fyllas med åsikter och anonyma vittnesmål. Mer beviskrav än så krävs inte för att det offentliga ska fälla sin dom. Principen är att ingen som är anklagad är oskyldig.
Efter Lexbase vill politikerna reglera hur integrietskränkande information får spridas. Man lovar att seriös, granskande journalistik inte kommer att hämmas av lagändringarna. Lycka till med att hitta en fungerande definition av det.
Vad har Aftonbladetkolumnister som bedömer människor utifrån kön och hudfärg gemensamt med USA:s president och Sverigedemokraterna? De är alla beroende av att folk som ogillar dem frivilligt ställer upp som megafoner för deras budskap. Kanske är det dags att sluta med det.
Det är inte genialiteten som är problemet bakom de sexuella övergreppen. Därför är de debattörer som i spåren av #metoouppropet vill "göra upp med myten om geniet" fel ute. Faktum är att få av de män som står anklagade visar upp några tecken på genialitet. Tvärtom tycks övergrepps- och tystnadskulturen uppstå i miljöer där det är värderas högre att ha rätt kompisar och nätverk, än att vara verkligt bra på det man gör.
KULTURSIDORNAS FÖRFALL DEL 3. Politiseringen av Dagens Nyheters kultursida har sedan Olof Lagercrantz dagar utgått från en tankefigur som ser nazismen som förbunden med västvärldens borgerlighet snarare än som en ideologi som ville jämna det borgerliga västerländska samhället med marken. Därmed har det intellektuella samtalet fått en slagsida mot vänster, vilket har blockerat en konstruktiv diskussion om samtidens mest brännande frågor. Det skriver Johan Lundberg i den tredje delen i en serie om kultursidornas marginalisering.
KULTURSIDORNAS FÖRFALL DEL 2. Tystnadskulturen runt den så kallade kulturprofilen är svår att förstå om den inte sätts i samband med svenska kultursidors ovilja att föra kritiska diskussioner om maktförhållanden i kultursfären. Johan Lundberg fortsätter sin granskning av hur kultursidorna under en trettioårsperiod utvecklades till ett forum mer för samstämmighet än för åsiktspluralism. I sin andra artikel visar han hur kultursidornas nedmontering under 00-talet är en nyckel till den senaste tidens rubriker.