Flera liberaler har börjat definiera sig själva som framtidsoptimister och resten av oss som bittra pessimister. De glömmer att deras egen ideologi (och den positiva utveckling de hyllar) bygger på skepsis mot makten, mot utopier och i viss mån även mot människor.
50 ÅR SEDAN 1968. De idéer som slog rot under 60-talet präglar än i dag svensk skola och svenska universitet. Ett motstånd mot auktoriteter – även positiva auktoriteter som en kompetent lärare – och mot intellektualism finns kvar i utbildningssystemet. Det är ett arv vi måste göra upp med, skriver Inger Enkvist.
Till slut har förslagen om att ändra i grundlagen väckt debatt. Yttrandefriheten ställs mot integritetsskyddet, och det föreslås att information ska vara tillgänglig i ”traditionell journalistisk verksamhet” men inte för gemene man. Krister Thelin skriver att grundlagsändringen måste omarbetas; som den ser ut nu duger den inte.
Den nationalromantiska rörelsen kring förra sekelskiftet uppfattas numera som inbundet fixerad vid det svenska, men var betydligt mer öppen mot utlandet än vad man vanligen föreställer sig. Den hyllade både det svenska och det utländska och därför fungerade öppenheten. När man i vår tid vill vara öppen mot omvärlden är det vanliga receptet att förringa det svenska, för att hylla det utländska. Det är ett dåligt recept, för den som känner sig hotad blir inte öppen.
Den del av vänstern som intresserar sig mer för klass än för identitet har rätt: Sverige är ett klassamhälle. I ett fritt samhälle kommer nämligen skillnader att märkas – både ekonomiska, sociala och kulturella – som ett naturligt resultat av att människor har olika intressen, olika mål och olika livsstil. Alternativet vore att hindra dem från det, avskaffa äganderätten och göra sig av med meritokratin – för att göra sig av med ett problem som i jämförelse är trivialt.
Med vilken rätt fattar dagens politiker beslut för morgondagens generationer? Och omvänt, vilken rätt har vi i dag att kasta bort tidigare generationers visdom? Patrik Strömer har läst Thomas Paines snart 240 år gamla stridsskrift för en demokrati styrd av medborgarnas vilja, inte nedärvda traditioner.
Marknadsekonomi och liberalism existerar inte i ett vakuum utan vilar på en filosofisk och moralisk grund. Sedan marknadsliberalismen under 1980-talet ingick ett resonemangsäktenskap med postmodernismen har dess företrädare haft svårt att hitta tillbaka till sina intellektuella rötter.
50 ÅR SEDAN 1968. Sveriges utrikespolitiska självbild går att spåra tillbaka till 68-rörelsen. Olof Palmes, Socialdemokraternas och Sveriges stöd till FNL skapade vår uppfattning om oss själva som internationella vägvisare – trots att den sida vi stödde i Vietnamkriget resulterade i en kommunistisk diktatur. Claes Arvidsson skriver om hur Vietnam fortfarande präglar svensk utrikespolitik 50 år senare.
Sverige befinner sig i en förvaltningskris. Migrationschocken har gjort det uppenbart att den svenska välfärdsstaten har svällt över sina bräddar. Politikerna kan inte längre ha kontroll över alla regleringar. Det enda sättet att hantera krisen är för välfärdsstaten att backa, och för allmänheten att acceptera ett mindre reglerat – och mindre förutsägbart – liv, skriver Jakob Heidbrink.
Folkviljan versus eliten har blivit ett standardnarrativ, och ett av de tydligaste uttrycken för folkviljan anses vara folkomröstningar. Samtidigt är det ovanligt att en fråga dör ut för att ”folket har fått säga sitt”. Och hur väl uttrycker egentligen folkomröstningar folkviljan? I själva verket är problemen så många att folkomröstningar bör ske så sällan som möjligt.
50 ÅR SEDAN 1968. Både borgerligheten och 68-rörelsens egen kärna trodde den nya vänstern kunde komma att förändra samhället radikalt. I själva verket var de möjligheterna överskattade – men vad rörelsen egentligen handlade om var antirasism. Och antirasismen fick fäste i betydligt större grupper än den radikala KFML-agendan, skriver Torbjörn Tännsjö, som erbjuder ett inifrånperspektiv på vad som hände i vänstern för 50 år sedan.
I Sverige lever många mellan två samhällen: det sekulärt individualistiska och det klanbaserade. Ska det svenska majoritetssamhället kunna locka dem att välja bort klan och hederskultur, måste vi erbjuda dem två saker: trygghet och en ny gemenskap. Ett skyddat boende räcker inte. De måste kunna lita på våldsmonopolets skydd, och kunna bygga upp ett nytt liv med nya sociala sammanhang.
Föreställningen om att västvärlden har splittrats mellan dem som ”överger sitt land” och dem som ”blir kvar” har fått vingar sedan David Goodhart gav ut sin bok The Road to Somehwere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Det är en falsk, och farlig dikotomi. Behovet att ge sig ut i världen är lika existentiellt som behovet av lokalt förankrad identitet – och oftast hör de ihop.
Medan identitetsvänstern utnyttjar filmer och serier maximalt för att sprida sitt budskap krymper andelen kultur som är fri från politiska ställningstaganden. Karaktärer byter kön för att uppnå representativitetsmål och filmrecensioner lägger mer vikt vid andelen kvinnor än filmens kvalitet. Det är en svår utveckling att bemöta för den som vill avnjuta sina serier utan identitetspolitisk glasyr.
Ofta presenteras teknisk kompetens som motorn bakom internationell framgång. I själva verket räcker det inte. De kreativa yrkena är nödvändiga för att en stad eller ett land ska kunna bli ett ekonomiskt och kulturellt centrum, skriver Nima Sanandaji.
50 ÅR SEDAN 1968. Sedan 68-vänstern etablerades har den kommit att utöva starkt inflytande på tidningarnas kultursidor. En av de centrala idéer som kommit att prägla dem, är att den stora världspolitiska skiljelinjen inte går mellan demokrati och diktatur utan mellan västvärlden och resten av världen.
Nya värdehierarkier uppstår när djur och växter förmänskligas. Precis som en långt dragen identitetspolitik snarare leder till än motverkar rasism och motsättningar är risken att en expanderad humanism som inkluderar rättigheter för andra arter inte bara innebär en devalvering av människovärdet utan även försämrar skyddet för den biologiska mångfalden.
Att förlora sitt jobb är att förlora en del av sin identitet. Det teknikskifte som pågår just nu hotar medelklassens jobb på ett nytt sätt, och även om tidigare omställningar enbart har haft tillfälliga förlorare går oron och missnöjet inte att undvika. Och de som är bäst på att kanalisera dessa känslor är populisterna.
Medlidande med personer i en offerroll är en del av den kristna civilisationen. Samtidigt är den man känner medlidande med svår att fördöma, vilket ger offret en paradoxal maktposition. En tiggare kan komma undan med att bosätta sig på någon annans privata mark, eftersom tiggaren är ett offer – mer privilegierade människor som gjorde detsamma skulle avhysas direkt. Maktstrukturer är mycket mer komplexa än privilegierade och underprivilegierade.
De stabila partisystem som dominerat Europa gungar på många håll. Auktoritär populism är i dag den tredje politiska kraften. Vi behöver en diskussion om vad som kan komma i stället – och om den djupa staten, skriver Karin Svanborg-Sjövall i den andra texten om den borgerliga debatten om samhällskontraktet.