Efter ett år av reserestriktioner och nedstängningar är vår längtan bort kanske starkare än någonsin tidigare. Staffan Heimerson känner sympati för Dan Eliassons beskrivning av julresan till Kanarieöarna som ”nödvändig” och reflekterar över hur vi kommer att resa efter pandemin.
En ohelig allians av flygbolag på Arlanda och rödgröna flygmotståndare firar att en nedläggning av Bromma flygplats återigen aktualiserats. I själva verket är frågan om Bromma flygplats en utmärkt illustration av public choice-skolans idéer om hur företag försöker tillskansa sig vinster genom politiskt agerande, skriver Erik Lakomaa.
Än en gång har svenska och danska skattebetalare räddat flygbolaget SAS, men till vilken nytta? Staffan Heimerson skriver om en bransch i skriande behov av det som nationalekonomen Joseph Schumpeter beskrev som kreativ förstörelse.
Det är inte länge sedan elflyg avfärdades som en orealistisk fantasi. Nu ligger elektriskt inrikesflyg bara några år bort. Joakim Broman har besökt ett svenskt startup-företag som räknar med att leverera plan för kommersiell trafik redan 2025. Det kommer både att förändra vår syn på flyget och krympa avstånden i glesbygden.
Ett flygplan som drivs av fossila bränslen är dåligt, men ett som går på miljövänligt bränsle är bra. Så skulle ett rimligt miljövänligt resonemang låta. Dessvärre har vi Miljöpartiet, som vill lägga ned Bromma flygplats och förhindra en utvidgning av Arlanda. Att även grönt flyg behöver flygplatser spelar uppenbarligen ingen roll.
Ännu en flyglinje flyttas från Sverige: SAS Los Angeles-flyg. Flygskatten skadar svenska konsumenter och svenska flygplatser och dess fördelar för klimatet är försumbara. Regeringen verkar dock ha andra prioriteringar: Att få utsläppen att flytta utomlands, så att Sverige ser duktigare ut.
De strejkande SAS-piloterna har själva betydligt bättre arbetsvillkor än de resenärer som drabbas. En strejk är inte bara en ekonomisk dragkamp utan en kamp om opinionen, och en sådan kamp är svårt att vinna när de strejkande får 93 000 i månaden i lön och traktamente.
Ledarskribenter har på sistone börjat predika om skam och talar om helvetet. Skam kan vara bra för att förhindra oss att göra fel, men när vi skall skämmas för saker som vi har svårt att förändra leder det bara till hyckleri och dåligt självförtroende.
Under hela efterkrigstiden har resande blivit billigare och därmed möjliggjorts för fler. Samtidigt som sevärdheter översvämmas av turister har flygandet upphört att vara en statusmarkör. Nu mobiliserar eliterna för att återigen göra utlandssemestern till en exklusivitet för ett fåtal.
Klimataktivisten Bono flyger runt med privatjet och i Sverige klagar ”influencers” med extravaganta flygvanor på att det är för billigt att flyga – men för billigt för vem, egentligen? Får den elitistiska sidan av miljörörelsen sin vilja igenom kommer det goda livet att vara reserverat för de rika.
Miljörörelsen lägger mycket energi på att skuldbelägga dem som unnar sig resor, hamburgare och nya kläder. Precis som puritanerna på sin tid strävar miljörörelsen efter inflytande genom skuldbeläggande, och det får dem – precis som puritanerna – att framstå som något helt annat än det inspirerande exempel planeten skulle ha nytta av.
Medan Miljöpartiet noterar sina sämsta opinionssiffror sedan partiet senast åkte ur riksdagen passar det på att lansera allt märkligare förslag. Det senaste handlar om att ålägga statliga Swedavia att propagera för Miljöpartiets linje på flygplatserna.
Det är inte den som tar flyget till solsemestern en gång om året som ska skämmas, utan Aftonbladets ledarredaktion som vill göra solsemestern till en klassfråga. Såväl klimatfrågan som transportsystemen är för komplexa för att skuldbelägga den som väljer flyget framför tåget när tåget inte är ett realistiskt alternativ.
Kultursidornas flygplansmotståndare gör sitt icke-resande till livsstilsprojekt. Det är därför de riktar uddarna mot charterresenärer, snarare än mot de permanenta konferensdeltagarna och toppmötesproffsen.
Regeringen har just slagit ett hårt slag mot flygbranschen (och skattebetalarna) genom att införa en flygskatt. Samtidigt vill infrastrukturministern storsatsa på Arlanda. I själva verket är en evig sanning att det bästa sättet för en politiker att hjälpa, oftast är att lämna ifred.
Sju svenska flygplatser hotas av nedläggning på grund av regeringens flygskatt. Karin Svensson Smith (MP) kommenterar att det är bra om de tvingas lägga ned. Vad Miljöpartiet ständigt glömmer bort är att en överväldigande majoritet av väljarna inte är miljöpartister, och inte vill leva som miljöpartister heller.