Medan politiker drömmer om större och större politiska enheter, där deras egen maktbas växer och den enskilde medborgarens inflytande krymper, höjs röster för kommundelningar. Mindre kommuner innebär mer inflytande för medborgarna och en mer demokratisk beslutsprocess. Dessutom skulle det sätta stopp för de centraliseringar som få efterfrågar men som genomdrivs nästan överallt.
Samtidigt som den offentliga sektorn blir allt rikare och mäktigare distanserar den sig alltmer från sina uppdragsgivare: väljarna. När de folkvalda först och främst representerar förvaltningarna de styr – vem representerar då medborgarna?
Låt pengarna stanna där värdet skapas. Genom regionala och lokala skattebaser skulle glesbygdskommuner dra fördel av de värden som skapas lokalt, i stället för att behandlas som bidragstagare av centralmakten. Inför nästa stora skattereform i Sverige måste systemet byggas så att det blir tydligt för medborgarna varifrån pengarna kommer – inte minst geografiskt.
Kommunaliseringen av skolan gjorde det möjligt för lokala politiker att behandla skolan som ett socialt experiment. För vissa kommuner gick det värre än andra. I Finspång försökte Socialdemokraternas starka kvinna i början av 90-talet applicera förskolepedagogik på grundskolan. Lärarnas protester ignorerades, och resultatet blev en katastrof.
Stockholms stad förbjuder en ny app, bara för att sedan meddela att den tänker lansera samma sorts app själv. Beteendet visar varför det offentliga inte bör få driva verksamheter som konkurrerar med det privata näringslivet. Konkurrensen blir aldrig rättvis, eftersom det offentliga har maktmedel privata aktörer saknar.
Den gångna mandatperioden har skatten höjts i 26 Alliansstyrda kommuner. I ett så extremt högskatteland som Sverige borde det vara helt otänkbart för borgerliga politiker att höja skatten. Problemet är bara att staten, genom kommunallagen och utjämningssystemet, i praktiken blockerar sänkningar av kommunalskatten.
Svenska kommuner och landsting lägger skattebetalarnas surt förvärvade pengar på normkritiska granskningar av offentliga hemsidor. Det är pengar som hade kunnat spenderas betydligt bättre – och granskningar som inte fyller någon vettig funktion över huvud taget.
Att politiker på lägre nivå måste ta den ekonomiska smällen för riksdagens politik är inte rimligt. Mer finansieringsansvar och fler uppgifter behöver flyttas över från kommuner till staten, så att de som beslutar om hur systemet ska fungera också är de som får finansiera det. Landstingen, å sin sida, har i dag spelat ut sin roll.
Kommuner med dålig ekonomi kan fortsätta slösa på andras bekostnad. Sjukvård, skola och omsorg är överbelastade samtidigt som miljarder spenderas på oansvariga kommunpolitikers favoritprojekt. Det kommunala utjämningssystemet måste sluta möjliggöra slöseri och börja gynna dem som tar ansvar.
Kommunpolitiker borde driva på för att det ska byggas fler bostadsområden av de slag som människor efterfrågar, inte att de få som finns förtätas sönder till oigenkännlighet. Missnöjet breder ut sig i kommuner runtom i Sverige, sedan politiker tagit ställning för byggbolag och statsmakt mot de egna väljarna.