Många kommuner klarar inte sina åtaganden. En statlig parlamentarisk utredning har därför arbetat de senaste åren med att se över kommunsektorns framtid. Utredningens slutbetänkande är dock en sorglig läsning där centralism och politik tycks kunna lösa det mesta. Konsumentens perspektiv lyser helt med sin frånvaro.
Efter kommunsammanslagningarna på 1950- och 1970-talen blev kommunerna större och antalet folkvalda per invånare lägre. Det ökar avståndet mellan politiker och medborgare och ökar risken för misshushållning med kommunala medel. Därför borde det bli lättare att dela upp kommuner.
Oppositionspartierna, inklusive M och KD, har enats om att staten ska skjuta till 7,5 miljarder kronor till kommunerna. Den som vill minska de offentliga utgifterna, eller bemöta kommunala och regionala budgetunderskott med ett minskat offentligt åtagande, står nu utan alternativ i svensk politik.
Betalda cykelturister, såpoperor på Youtube och stora idrottsmästerskap – det råder knappast någon brist på kreativitet i kommunernas marknadsföring. Allt för ofta slutar det dock i kostsamma historier, men skatteutjämningen garanterar att någon annan betalar.
Det mest påkostade badhuset i södra Sverige byggs för att locka turister och nya invånare till Kristianstad, men fromma förhoppningar om att sätta kommunen på kartan slutar oftast i spruckna drömmar.
Lärarnas Riksförbund, Svenskt Näringsliv, Vänsterpartiet, Liberalerna och Sverigedemokraterna föreslår alla att skolan återförstatligas. Att koppla skolans problem till kommunaliseringen är dock svårt, och ett förstatligande skulle i stället föra med sig nya problem.
Fotbollsklubbar som avancerar till allsvenskan kan bli kostsamma historier för skattebetalarna. När nya arenor ska byggas eller upprustas utifrån högt satta anläggningskrav på sittplatser, VIP-stolar och representationsrum skickas notan till kommuner – som sällan vågar bestrida dem.
När en grannkommun skildrar den råa och hårda situationen i Malmö verkar vissa bli argare över skildringen, än över den verklighet som porträtteras. Reklamfilmen om Staffanstorp visar obönhörligt hur vår tragikomisk vår verklighet blivit.
Offentliga byggprojekt spräcker nästan alltid budget. Bara i Stockholm har det skett med bland annat Nya Slussen, Nya Karolinska och Friends arena. Anledningen är att alla inblandade – utom de skattebetalare som står för notan – tjänar på att man först gör glädjekalkyler och sedan, när budgeten spräcks, skjuter till nya pengar.
Nya kommunhus byggs eller planeras runtom i Sverige, på skattebetalarnas bekostnad. Dessa prestigeprojekt planeras av politikerna samtidigt som välfärdens kärnuppgifter ansträngs till bristningsgränsen och skatterna höjs.
Medan politiker drömmer om större och större politiska enheter, där deras egen maktbas växer och den enskilde medborgarens inflytande krymper, höjs röster för kommundelningar. Mindre kommuner innebär mer inflytande för medborgarna och en mer demokratisk beslutsprocess. Dessutom skulle det sätta stopp för de centraliseringar som få efterfrågar men som genomdrivs nästan överallt.
Samtidigt som den offentliga sektorn blir allt rikare och mäktigare distanserar den sig alltmer från sina uppdragsgivare: väljarna. När de folkvalda först och främst representerar förvaltningarna de styr – vem representerar då medborgarna?
Låt pengarna stanna där värdet skapas. Genom regionala och lokala skattebaser skulle glesbygdskommuner dra fördel av de värden som skapas lokalt, i stället för att behandlas som bidragstagare av centralmakten. Inför nästa stora skattereform i Sverige måste systemet byggas så att det blir tydligt för medborgarna varifrån pengarna kommer – inte minst geografiskt.
Kommunaliseringen av skolan gjorde det möjligt för lokala politiker att behandla skolan som ett socialt experiment. För vissa kommuner gick det värre än andra. I Finspång försökte Socialdemokraternas starka kvinna i början av 90-talet applicera förskolepedagogik på grundskolan. Lärarnas protester ignorerades, och resultatet blev en katastrof.
Stockholms stad förbjuder en ny app, bara för att sedan meddela att den tänker lansera samma sorts app själv. Beteendet visar varför det offentliga inte bör få driva verksamheter som konkurrerar med det privata näringslivet. Konkurrensen blir aldrig rättvis, eftersom det offentliga har maktmedel privata aktörer saknar.
Den gångna mandatperioden har skatten höjts i 26 Alliansstyrda kommuner. I ett så extremt högskatteland som Sverige borde det vara helt otänkbart för borgerliga politiker att höja skatten. Problemet är bara att staten, genom kommunallagen och utjämningssystemet, i praktiken blockerar sänkningar av kommunalskatten.
Svenska kommuner och landsting lägger skattebetalarnas surt förvärvade pengar på normkritiska granskningar av offentliga hemsidor. Det är pengar som hade kunnat spenderas betydligt bättre – och granskningar som inte fyller någon vettig funktion över huvud taget.
Att politiker på lägre nivå måste ta den ekonomiska smällen för riksdagens politik är inte rimligt. Mer finansieringsansvar och fler uppgifter behöver flyttas över från kommuner till staten, så att de som beslutar om hur systemet ska fungera också är de som får finansiera det. Landstingen, å sin sida, har i dag spelat ut sin roll.
Kommuner med dålig ekonomi kan fortsätta slösa på andras bekostnad. Sjukvård, skola och omsorg är överbelastade samtidigt som miljarder spenderas på oansvariga kommunpolitikers favoritprojekt. Det kommunala utjämningssystemet måste sluta möjliggöra slöseri och börja gynna dem som tar ansvar.
Kommunpolitiker borde driva på för att det ska byggas fler bostadsområden av de slag som människor efterfrågar, inte att de få som finns förtätas sönder till oigenkännlighet. Missnöjet breder ut sig i kommuner runtom i Sverige, sedan politiker tagit ställning för byggbolag och statsmakt mot de egna väljarna.