Svensk journalistik är full av exempel på journalister som slarvar med att faktagranska berättelser. Särskilt gäller detta inom vårdfrågor, där det kan räcka med att en patient upplever sig ha fått fel behandling för att kliniken ska hängas ut i media. Ofta frias den – utan att få någon medial upprättelse alls.
När public serviceföretagen fälls för partiskhet i Granskningsnämnden sker det hela tiden åt ett och samma livsstilsprogressiva håll. En ny rapport sätter fingret på behovet av en genomlysning av sakligheten och opartiskheten vid de svenska public serviceföretagen.
Den nya sajten Gardet framstår som en feministisk korsning av Flashback, Avpixlat och Lexbase. Om farhågorna besannas blir det intressant att se om Gardet, som verkar i Metoo-rörelsens anda, kommer att mätas med samma måttstock som dess motsvarigheter inom alternativhögern.
Moderaterna i Stockholm röstade i helgen för att driva frågan om att avskaffa de statliga medieföretagen. Den moderata omsvängningen i public servicefrågan innebär att vi förhoppningsvis kommer att få en intressantare och mer ideologisk mediedebatt de kommande åren.
En vänsterskribent fick svidande kritik efter att ha kommenterat Ebba Busch Thors utseende. Men även om det sällan är läge att kommentera politikers utseende, spelar det roll. Inte nog med att snygga politiker blir mer framgångsrika – högerpolitiker tenderar dessutom att uppfattas som snyggare.
Medielandskapet och Twitterlogiken har lurat in oss i en kognitiv fälla, där enbart det svartvita fungerar. Problemet är att sanningen nästan alltid ligger någonstans däremellan. En svartvit världssyn är den fria tankens död.
Frågan om återvändande IS-terrorister har länge pockat på uppmärksamhet, men det var först när Donald Trump twittrade om den som svenska medier började uppmärksamma frågan. Det är långt ifrån det första exemplet på när media låter USA:s president sätta dagordningen.
Det sjunkande förtroendet för public service bör vara en väckarklocka för alla som vill slå vakt om saklighet och opartiskhet. Kultur- och demokratiminister Amanda Lind svävade på målet när hon konfronterades om public services opartiskhet och saklighet på en debatt som Publicistklubben arrangerade, skriver Carl-Vincent Reimers från Näringslivets Medieinstitut.
Det går inte att bedöma kulturella verk utifrån upphovsmännens privatmoral. Det går inte att rensa bland konstnärliga verk baserat på den moraliska vandeln hos dem som skapat dem. Varje försök att formulera en generell princip för sådana utrensningar kommer att urarta i godtycke och pöbelvälde.
Västernorrland borde lämna sina rökare ifred, public service förmår inte skilja egna åsikter från fakta, och i en ny dokusåpa om prepping lyckas SVT sätta fingret på samhällets bristande krisberedskap.
I ännu ett reportage, laddat med positiva värdeord, intervjuar SR en jämställdhetsanalytiker om den ökande andelen kvinnor i bolagsstyrelser. Smedjan går igenom de kritiska frågor SR glömde ställa – och varför de behövs.
I takt med att humanistiska utbildningar vid universiteten teoretiseras, politiseras och likriktas växer en motrörelse fram på nätet, med intellektuella som drar storpublik. Genomslaget för företeelser som The Intellectual Dark Web vittnar om en längtan efter ett öppnare debattklimat, där sanningssökande är viktigare än politisk aktivism.
Public service hävdar ofta att journalisternas åsikter inte påverkar nyhetsrapporteringen. Men journalister är inga maskiner, och tittar man på helhetsbilden av SVT:s och SR:s produktion blir det tydligt att de problemformuleringar som är typiska för public service-kanalerna påfallande ofta sammanfaller med de problemformuleringar som är typiskt ”vänster”, skriver Mats Olin, Näringslivets medieinstitut.
SVT och SR använder oljepriset som förklaring till krisen i Venezuela i nästan hälften av sina publiceringar, men nämner nästan aldrig den socialistiska revolutionen. Det är som om historiker skulle påstå att skotten i Sarajevo orsakade första världskriget, i stället för att bara vara en utlösande faktor. Public service misslyckas med sitt uppdrag, skriver Pamina Falck på Näringslivets medieinstitut.
Sveriges Television väntade till en vecka efter omröstningen i riksdagen innan de tog upp frågan om den nya public service-skatten till debatt i Opinion Live. Hade SVT tagit sitt uppdrag på allvar skulle medborgarna fått insyn i frågan i god tid före omröstningen. I stället lät SVT den vara i medieskugga tills beslutet väl var fattat och finansieringen säkrad för de kommande sex åren.
DEBATT. I dag avgörs public service-skatten i riksdagen. Även om en skatt på många sätt är ärligare än licensavgiften, finns det många goda skäl att rösta ned förslaget. Det rör sig om stora summor av medborgarnas pengar som hade kunnat stanna i deras plånböcker eller gå till välfärdens kärna, men som i stället läggs på att köpa in engelska antikrundan och bantningsprogram för hundar.
Om den föreslagna public serviceskatten röstas igenom av riksdagen går vi från hyckleri till tvång. De borgerliga borde verka för ökad frivillighet på mediemarknaden, inte mindre. Tvångsfinansiering av public serviceföretagen kommer varken att stärka demokratin eller öka förtroendet för de statliga medierna, än mindre lösa problemen på mediemarknaden.
I stället för att förklara varför Schibsteds lobbyist Karin Pettersson får använda Aftonbladet till att brunsmeta Schibsteds konkurrenter, konstaterar tidningens publisher Lena K Samuelsson att mediefrågorna är viktiga. Men svaren behåller hos för sig själv.
Karin Pettersson är kolumnist, och tidigare politisk chefredaktör, på Aftonbladet. Hon är även lobbyist hos företaget som äger tidningen. Denna dubbelroll använder hon för att ”granska” de företag som konkurrerar med hennes arbetsgivare om annonsintäkter, och tillskriva dem en antidemokratisk agenda. Timbros Johan Ingerö har studerat ett unikt publicistiskt dubbelspel.
Flera stora redaktioner har valt att inte namnge Kulturprofilen, som står åtalad för två våldtäkter. Anonymieringen sägs ha medieetiska skäl, men samtidigt innebär den ett objektifierande som gör det möjligt för nyhetsredaktioner att skapa distans till en individ de själva haft kopplingar till.