Den kreativa förstörelsens dolda romantik
När städer omvandlas leder det oundvikligen till konflikter. Ibland romantiska sådana.
När städer omvandlas leder det oundvikligen till konflikter. Ibland romantiska sådana.
De lyckligaste människorna kan cykla till jobbet, kompisar och affären.
Inför borgmästarvalet i London har den konservativa kandidaten gjort motståndet mot miljözonen till sin huvudfråga. Det tycks vara ett misstag.
Begreppet gentrifiering myntades på 60-talet av Ruth Glass. I Sverige har det fått oförtjänt dåligt rykte.
Torkild Strandberg ansågs kontroversiell när han 2006 tog över styret i Landskrona, men snart 20 år senare kan ingen invända mot resultaten.
Många av problemen i västvärldens städer beror på spänningar mellan den fria och den reglerade delen av bostadsmarknaden.
Stadens roll som inkubator och experimentverkstad är i dag en central del i förståelsen av ekonomisk dynamik.
Jane Jacobs var en av de första att uppmärksamma konsekvenserna av den modernistiska stadsomvandlingen.
Alain Bertaud är en legendar inom stadsplanering. Och han anser att stadsplanerare måste planera mindre.
Bullerreglerna ger mer makt till dem som klagar på ljud än till dem som njuter av det.
Två saker sticker ut i Peter Esaiassons nya bok ”Förorten. Ett samhällsvetenskapligt reportage” (Timbro): det relativt höga förtroendet för myndigheterna och det välmenande föreningslivets utanförskap.
I Stockholm och andra svenska städer tvingas kulturinstitutioner att stänga ned på grund av klagomål från gnälliga grannar. Men levande städer förutsätter ett levande kulturliv. Det är hög tid att fastighetsägare och kommunpolitiker slutar att lyssna på gnällspikarna. Den som vill ha lugn och ro kan med fördel flytta ut på landet eller till villaförorten.
Den rådande arkitekturnormen bygger på ett förakt för de människor som ska leva och verka i de byggnader som uppförs. I en webb-tv-intervju för några veckor sedan gav stjärnarkitekten Gert Wingårdh uttryck för allt som är fel med dagens svenska arkitektur.
De flesta människor bor redan i ”gated communities”, det vill säga flerfamiljshus med låsta trappuppgångar och stängda innergårdar. Det är inte människors strävan efter trygghet i sina egna bostäder som sticker i ögonen på de missunnsamma. Det är privatiseringen av det offentliga rummet. Gator och parker bakom stängsel och staket blir nämligen en påminnelse om att samhället inte längre är så tryggt vi skulle önska.
Miljöpartiet dominerar stort inom den svenska arkitektkåren. Kanske är det partiets modernistiska syn på människans förhållande till naturen som gör att många av dem som ska bygga framtidens städer känner sig hemma bland de gröna.
Det finns inget motsatsförhållande mellan täta, attraktiva städer och bilism. Tvärtom talar det mesta för att bilen är framtidens transportmedel. Dagens bilfientliga trafikplanering håller på att förvandla stadskärnorna till sovstäder medan handeln flyttar ut till köplador i förorten. Men det går att planera på ett sätt som förenar den täta stadens fördelar med människors behov och önskemål om mobilitet.
Rivningsvågen under 60- och 70-talet, då palats och vackra stadskärnor jämnades med marken för att ge utrymme åt modernismen, minns vi med olust. Nu är risken att vi står inför en upprepning. Rivningen av det anrika Turisthotellet på Marstrand kan vara ett tecken i tiden.