Samma partier som inte vågar driva sin politik i Sverige av rädsla för att ge inflytande åt ytterkantspartier, förhandlar med ytterkantspartier i EU – utan att svika sina värderingar. Politiker måste sätta sakpolitik före partipolitik, och våga stå för vad de gör.
Att kalla någon för en Judas, Brutus eller Quisling innebär inte ett förminskande av brotten hos de ursprungliga bärarna av dessa namn. Tvärtom innebär användningen av namnen som synonymer till förrädare i största allmänhet att minnet av de historiska förräderierna hålls levande.
På kort sikt ser det ut att finnas mycket positivt i den uppgörelse som slutits mellan C, L, S och MP. På längre sikt spelar dock partierna ett högt spel. Isoleringsstrategin är inte hållbar, skriver Karin Svanborg-Sjövall.
Sveriges systemkramande socialdemokrati saknar i allt väsentligt lösningar på den misstro, det utanförskap och den populism som alltmer präglar västvärlden. Den borde inspireras av den brittiska debatten, där mittenvänstern vågar tala om kärnfamiljer och nationell sammanhållning i stället för trötta talepunkter om att ”högern valt skattesänkningar i stället för investeringar i välfärden”.
Petningen av trafikdirektören i Stockholm sedan denne låtit utreda förslaget om så kallade miljözoner i Stockholm visar på Miljöpartiets auktoritära tendenser. Med de borgerligas goda minne kan detta åttaprocentsparti hålla trafiken i hela Stockholmsregionen gisslan i fyra år till.
Arbetarrörelsen förstår inte varför Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval eftersom arbetarrörelsen varken förstår sig själv eller väljarna. Dagens socialdemokrati är ett socialliberalt projekt utan insikt om skillnaden mellan klyftor och skillnader, eller mellan ägande och kontroll, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren efter att ha läst tankesmedjan Katalys valanalys.
Det är krångligt det här med barn. Men det betyder inte att man kan använda minderårighet som ett argument ibland, och helt strunta i det i andra lägen. Samhället måste orka vara konsekvent i hur det behandlar barn, ungdomar och unga vuxna – och göra det i någorlunda harmoni med vetenskapen.
Varför behövde egentligen Anna Kinberg Batra avgå? Det som gör hennes nya memoar läsvärd är tyvärr inte svaret på den frågan. Inifrån är en fängslande personlig berättelse om de 997 dagarna Kinberg Batra var partiledare och en intressant inblick i livet som topp-politiker, men den är också ett försvarstal. Ett försök till upprättelse helt byggt på pathos som faller på avsaknaden av substans.
När medelklassen börjar frukta för sin egen säkerhet riskerar vi en utveckling mot ett allt repressivare samhälle. För den som varken vill leva i ett laglöst land där kriminella sätter dagordningen eller i en polisstat är det angeläget att nästa regering prioriterar brottsbekämpningen. Då måste också både myndigheter och media sluta skyla över utvecklingen.
Politiker är anställda av folket att tillvarata dess intressen och skydda dess frihet. Om de inte vill utföra det arbetet eller om de inte klarar av det borde samma sorts avtal som gäller andra anställningar gälla, nämligen avsked.
Det är inte självklart att en svag minoritetsregering vore dålig för den svenska demokratin. Med en sådan skulle makten flyttas tillbaka dit den hör hemma: i riksdagen. Först när partierna tvingas förhandla med varandra i sakpolitiska frågor kan väljarnas önskemål få verkligt genomslag. Ett ensidigt fokus på regeringsbildningen riskerar att undergräva förtroendet för både partierna och det politiska systemet som sådant.
Martin Moraeus: Bonde och libertarian. Går det att vara lantbrukare och libertarian samtidigt, i dessa tider av handelshinder och jordbrukssubventioner?
Stefan Löfven borde inte ha kunnat bli varken partiledare eller statsminister. Slumpen gjorde att han blev både och. Denna märkliga kombination av sammanträffanden har bidragit till en av de mest dysfunktionella mandatperioderna i Sveriges demokratiska historia.
Statliga medier är inte någon garant för demokratin; tvärtom är sådana något som brukar känneteckna auktoritära stater. Public serviceanhängarnas brösttoner efter danska nedskärningar i den statliga mediesektorn eller kritik mot P3 vittnar om en världsbild där statliga medier inte bara anses nödvändiga utan också skall vara höjda över all kritik.
Internationellt sett är kollektivism normen, och det är vi i Västvärlden som är avvikande med vår individualism. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar etnisk röstning. När människor med bakgrund i klansamhällen driver personvalskampanjer kan det vara ett uttryck för en väg bort från klantänkandet, skriver Dan Korn.
I veckans avsnitt gästas Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn återigen av Johan Ingerö, den här gången för att bena ut det politiska läget efter valet.
De svenska Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Partiet tappar stort bland den arbetande befolkningen. Men trots att partiets kärnväljare håller på att dö ut eller lämna för Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet står sig Socialdemokraterna relativt starka. I de invandrartäta utanförskapsområden där befolkningen växer snabbast samlar vänsterpartierna uppåt 90 procent av rösterna.
I det tjugoförsta avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn riksdagsvalet och det ännu osäkra läget inför regeringsbildningen.
Efter valet återstår bara dåliga alternativ, men bara Alliansen håller samman lär Sverige inte kollapsa än på ett tag. Svårigheten blir, för både M och S, att förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras hot om att fälla budgetar till höger och vänster.
Under efterkrigstiden har skatten kontinuerligt höjts, utan att den offentliga leveransen följt efter. Sverige har ett av världens högsta skattetryck, men likväl inte motsvarande nivå på sjukvård, skola och infrastruktur. För att inte tala om försvar och ordningsmakt. Att inget parti gått till val på att återställa maktbalansen mellan stat och medborgare gör att skattebetalarna återigen står som valets stora förlorare.