DET BORGERLIGA STOCKHOLMSSYNDROMET DEL 2. Moderaterna har misslyckats med att fånga upp högervridningen i väljarkåren och ser ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan 2002. Kanske beror det på att partiet kämpat så hårt för att vinna mittenväljare att man tagit sina egna kärnväljare för givna. Kanske beror det på en närmast panisk rädsla för att driva högerpolitik.
Varför är valaffischerna så tråkiga? har vandaliseringen av valkampanjer ökat? Har Hanif Bali verkligen mordhotat journalister och varför är borgerligheten så mån om att vara Socialdemokraterna till lags?
Sverigedemokraternas film om rasistiska strömningar i Socialdemokraternas historia är inte så mycket en smutskastningskampanj som ett försök att flytta debatten bort från partiets egen historia. Sverigedemokraterna vill slippa rasistanklagelser och prata sakpolitik i stället – och övriga partier har allt att vinna på att göra dem till viljes.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Att se mellan fingrarna med vänsterns hat, medan hatet mot västern karakteriseras som ett samhällsproblem, vittnar om en naiv syn på relationen mellan högern och vänstern – eller mellan ondska och godhet. Att fenomenet inte är nytt, framgår av beskrivningar på DN Kultur 1992 av Gösta Bohman som en liten vithårig, hartandad, blekblå man med morakniv.
Kollektivtrafikkollapsen i Stockholm är en nyttig påminnelse om vad som händer när ett helt storstadsområde alltför ensidigt lutar sig mot ett trafiksystem, men också om vad som händer när ingen inblandad tar ansvar för konsekvenserna av de beslut som fattas.
När det brinner i skog och mark är tid och avstånd avgörande faktorer. Därför är det problematiskt att Sverige inte införskaffade ett eget brandbekämpningsplan som kunde sättas in i ett tidigt skede. Experiment på 1990-talet visade att en sådan investering skulle ha varit samhällsekonomiskt lönsam. Att kommunerna flyttat räddningstjänsten från landsbygden till städerna försvårar också brandbekämpningen.
Genom att handla kött och mejeriprodukter från svenska gårdar bidrar du till att hålla landskapet öppet, vilket är helt avgörande för en lång rad djur och växtarter. Vidare bidrar du till att skapa bättre levnadsförhållanden på landsbygden och till den svenska krisberedskapen. Men långsiktigt krävs att politiken avvecklar de hinder som står i vägen för ett lönsamt lantbruk.
Detta är inte den sista lyckliga sommaren – det är the Summer of Discontent, för att parafrasera Thatchers Storbritannien 1979. Första delen av sommaren har levererat pseudodebatter i form snarare än vettiga svar på några av samtidens stora utmaningar. Oavsett vem man sympatiserar med i politiken riskerar fokus på form och spel framför politikens innehåll leda till stora besvikelser i höst.
De borgerliga partierna har spelat Sverigedemokraterna i händerna genom att ansluta sig till en radikal agenda som väljarna inte har efterfrågat. Därför lyckas borgerligheten inte profitera på väljarkårens rörelse högerut. Inför höstens val kläms en krympande borgerlighet mellan ett radikaliserat vänsterblock och en identitetspolitisk socialkonservativ höger.
Allt fler väljare tycks använda röstsedeln för att skicka signaler i värdefrågor. Det är att underskatta betydelsen av den fråga där de stora skiljelinjerna mellan partierna faktiskt fortfarande går: ekonomin.
Den andefattiga svenska nationaldagsfirandet är ett bevis på att känslan av gemenskap inte kan tvingas fram på politisk väg. Därför är det naivt att tro att den språkliga, kulturella och historiska gemenskapen skall kunna ersättas av en framtvingad kärlek till politiska institutioner och dokument. Precis som i historien står i dag statsanhängare och centraliseringsivrare mot den spontana ordningens och de frivilliga gemenskapernas förespråkare.
MED OPPORTUNISMEN SOM IDEOLOGI. Socialdemokraternas dominans i svensk politik är över. Partiet saknar svar på tidens stora frågor och den opportunism som tidigare bidragit till dess exempellösa framgångar har blivit en belastning. Väljarna litar inte på ett parti som byter ståndpunkt lika ofta som andra byter skjorta.
Alliansen har dödförklarats många gånger. Socialdemokraterna förstod inte alls varför de borgerliga inte bara kunde gå skilda vägar och låta Stefan Löfven bygga upp ett hållbart mittensamarbete. Men alliansen är mycket mer än partiledarnas presskonferenser. Den kommer inte att upplösas i första taget.
Den så kallade GAL/TAN-skalans föreslagna åsiktskomplex har mycket litet med verkligheten att skaffa. Det finns till exempel inget som tyder på att gröna partier skulle vara mer frihetliga; tvärtom har Miljöpartiet stått för många av de mest auktoritära politiska förslagen. På samma sätt finns inget samband mellan traditionella värderingar och auktoritär nationalism.
Moderaterna försöker för fjärde gången vinna väljare genom att i retoriken ställa sig så nära Socialdemokraterna som möjligt. Men det politiska landskapet är annorlunda nu än 2006 och 2010 och väljarkåren står i stor utsträckning till höger om sina partier. Moderaterna har allt att vinna på att stå upp för sin egen ideologi i stället för att imitera andras.
Moderaterna bör inte låta sig stressas av svaga opinionssiffror. Den idépolitiska förnyelse som påbörjats under mandatperioden måste fullföljas och partiet behöver söka ideologisk strid med både S och SD, skriver Andreas Johansson Heinö.
Den nationalromantiska rörelsen kring förra sekelskiftet uppfattas numera som inbundet fixerad vid det svenska, men var betydligt mer öppen mot utlandet än vad man vanligen föreställer sig. Den hyllade både det svenska och det utländska och därför fungerade öppenheten. När man i vår tid vill vara öppen mot omvärlden är det vanliga receptet att förringa det svenska, för att hylla det utländska. Det är ett dåligt recept, för den som känner sig hotad blir inte öppen.
Kristdemokraterna är i en djup kris. Väljarstödet är tillbaka på 1980-talets nivåer. Paradoxen är att detta sker samtidigt som etiska och religiösa frågor tar större plats än någonsin tidigare i svensk debatt. Ska KD åter bli relevanta är det dessa frågor man behöver söka strid i, skriver Andreas Johansson Heinö.