Den nationalromantiska rörelsen kring förra sekelskiftet uppfattas numera som inbundet fixerad vid det svenska, men var betydligt mer öppen mot utlandet än vad man vanligen föreställer sig. Den hyllade både det svenska och det utländska och därför fungerade öppenheten. När man i vår tid vill vara öppen mot omvärlden är det vanliga receptet att förringa det svenska, för att hylla det utländska. Det är ett dåligt recept, för den som känner sig hotad blir inte öppen.
Kristdemokraterna är i en djup kris. Väljarstödet är tillbaka på 1980-talets nivåer. Paradoxen är att detta sker samtidigt som etiska och religiösa frågor tar större plats än någonsin tidigare i svensk debatt. Ska KD åter bli relevanta är det dessa frågor man behöver söka strid i, skriver Andreas Johansson Heinö.
Även om dagens Vänsterparti delvis distanserat sig från sitt totalitära förflutna visar såväl symbolspråket som de framlagda förslagen vid kongressen på att partiet inte är ett parti som andra. Att identitetspolitikerna segrade över partiledningens linje säger också något om de interna konflikter som sliter sönder partiet.
För socialdemokrater är det svårt att förstå att allt inte handlar om partipolitik. När socialdemokrater försöker förstå opinionsbildning från andra håll blir resultatet därför konspirationsteoretiskt. Allt handlar inte om att vinna val. På Smedjan har vi högre ambitioner än så.
Miljöpartiet är ett känslostyrt aktivistparti som aldrig lämnat det inledande dårpippistadiet. Under Maria Wetterstrands och Peter Eriksson ledning lyckades partiet dölja detta för delar av väljarkåren, men under nuvarande mandatperiod har dess sanna natur blivit uppenbarad för alla och envar.
Liberala partier har haft ett bra år i Europa men i Sverige riskerar Liberalerna att ramla ur riksdagen. Ska man överleva måste man välja väg, och börja slåss med de andra borgerliga partierna, skriver Andreas Johansson Heinö.
Årets budgetproposition visar hur ideologi och affektion har fått ersätta rimligt resonerande. Finansplanen är i stort sett helt befriad från insikt i hur resurser uppstår i ekonomin och vilken roll offentliga ingrepp har i värdeskapandet. Medan problemen hopar sig – arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, resursbristen i statens kärnområden – låter socialdemokratin känslorna och maktviljan styra.
Sverige ställer exceptionellt låga krav på den som vill bli medborgare. Vi använder medborgarskapet som ett medel för integration, inte som integrationens slutmål – trots att forskning visar att det senare är bättre. Medborgarskapet behöver vara mer än bara ett politiskt instrument.
MEDIERNA HAR HJÄLPT DE POLITISKA PARTIERNA ATT TA STRUPGREPP PÅ KYRKAN. Medierna har spelat den ena sidan i händerna då de tonat ned den verkliga konfliktlinjen i kyrkovalet. Genom att sprida den falska problembeskrivningen att konflikten stod mellan S och SD bidrog tidningar och etermedier till de partipolitiska nomineringsgruppernas mobilisering.
DEBATT. Sverige har för många riksdagsledamöter i förhållande till antalet medborgare. Ju fler de är, desto svårare blir det ansvarsutkrävande som är nödvändigt för en fungerande demokrati. Och pengarna som finansierar riksdagsledamöternas löner, extrabostäder, resor och pensioner har viktigare användningsområden, skriver Benjamin Dousa, förbundsordförande för Moderata ungdomsförbundet.
I måndags inträffade en total solförmörkelse över Nordamerika. Känner du dig lite avundsjuk? Gör inte det. Den svenska politiken är full av solförmörkelser – och här varar de mycket längre än några minuter.
Tunga moderata röster ropar efter Anna Kinberg Batras avgång. I själva verket är det inte partiledaren det är fel på, utan partiet. Hade Moderaterna bara haft en stabil ideologisk grund, och ägnat mandatperioden åt att bedriva oppositionspolitik, skulle väljarna ha stannat.
Förr utstrålade Moderaterna framtidstro och optimism. I dag verkar partiet präglat av pessimism – precis som många väljare. Men även om långt ifrån alla väljare ser positivt på framtiden, får inte Moderaterna svika dem som vet att marknadsekonomi, rättsstat och demokrati är ett samhälles framgångskoncept. Utan de principerna är risken hög att pessimisterna får rätt.
De svenska försvarsdebattörernas uppslutning bakom försvarsminister Peter Hultqvist är det hårdaste underbetyg den borgerliga försvarspolitiken skulle kunna få. Nu är det upp till bevis för borgerligheten, annars har den frånhändat sig en av sina mest traditionella profilfrågor, och det i en tid då säkerhetspolitiken är viktigare än på länge.
Den som försöker lyfta flagranta problem och missförhållanden i offentlig förvaltning eller mediebranschen i Sverige kommer snabbt att avfärdas som konspirationsteoretiker. Någon konspiration finns dock inte. Det är mycket värre än så.
Sedan allianspartierna aviserat att de avser väcka misstroendeförklaring mot tre av Stefan Löfvens ministrar är den akuta regeringskrisen ett faktum. Men it-skandalen på Transportstyrelsen handlar om något mer än enskilda ministrar, den är ett symptom på en kris inom både det partipolitiska systemet och inom offentlig förvaltning.
Samhällsdebatten har antagit en allt mer bipolär karaktär. Nästan oavsett vilken fråga som diskuteras finns bara två alternativ: för eller emot. Något utrymme för nyanser ges inte, än mindre för självkritik och omprövning av egna ståndpunkter.
Det finns ingen quick fix på integrationsproblemen. Men det innebär inte att det inte finns saker att göra. Till att börja med måste arbetsmarknadspolitiken förändras i grunden.
Inom både socialdemokratin och inom Svenska kyrkan tycks ledande företrädare ha svårt att acceptera den åtskillnad mellan kyrka och stat som formellt ägde rum för sjutton år sedan. När Stefan Löfven som statsminister börjar uttala sig om kyrkans inre angelägenheter blir det pinsamt tydligt att separationen inte sjunkit in bland ledande socialdemokrater.
Det är fel att tillåta Nordiska Motståndsrörelsen att medverka under Almedalsveckan. Men det är inte första gången svensk offentlighet visar en anmärkningsvärd tolerans mot nazister, skriver Andreas Johansson Heinö.