Sverigedemokraternas film om rasistiska strömningar i Socialdemokraternas historia är inte så mycket en smutskastningskampanj som ett försök att flytta debatten bort från partiets egen historia. Sverigedemokraterna vill slippa rasistanklagelser och prata sakpolitik i stället – och övriga partier har allt att vinna på att göra dem till viljes.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Detta är inte den sista lyckliga sommaren – det är the Summer of Discontent, för att parafrasera Thatchers Storbritannien 1979. Första delen av sommaren har levererat pseudodebatter i form snarare än vettiga svar på några av samtidens stora utmaningar. Oavsett vem man sympatiserar med i politiken riskerar fokus på form och spel framför politikens innehåll leda till stora besvikelser i höst.
Sverigedemokraternas vision för Sverige är en spegelbild av Socialdemokraternas samhällsbygge, där stat och civilsamhälle smälte samman och partiet trängde in i samhällets alla skrymslen och vrår. Den frihetligt sinnade som hoppats att Socialdemokraternas nedgång skulle innebära slutet på det socialdemokratiska samhället hoppas nog förgäves.
Barnvaktsstaten, SD, EU:s nya länkförbud och #metoo i medierna. I tionde avsnittet tar sig Smedjans redaktörer Blanche Jarn och Lars Anders Johansson an förbudsivern bland Europaparlamentets partier. Utgångspunkten är årets utgåva av The Nanny State Index som jämför paternalistisk politik i olika länder.
De borgerliga partierna har spelat Sverigedemokraterna i händerna genom att ansluta sig till en radikal agenda som väljarna inte har efterfrågat. Därför lyckas borgerligheten inte profitera på väljarkårens rörelse högerut. Inför höstens val kläms en krympande borgerlighet mellan ett radikaliserat vänsterblock och en identitetspolitisk socialkonservativ höger.
Den här tiden på året präglas samhällsdebatten som vanligt av hätska diskussioner om svenskhet. En stor del av förvirringen beror på att begreppet svensk syftar på tre helt olika identiteter, som kan överlappa och sammanfalla, men som inte behöver göra det. Etnicitet, nationalitet och medborgarskap är tre olika saker, och det är bara en som angår politiker.
Sverigedemokraterna är den svenska kulturpolitikens svarta får, men samtidigt ett parti som tar kulturpolitiken på största allvar. Med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har det kulturpolitiska fält som tidigare präglades av en närmast sömngångaraktig konsensus blivit föremål för ideologiska konflikter. Smedjan har träffat SD:s kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson.
MEDIERNA HAR HJÄLPT DE POLITISKA PARTIERNA ATT TA STRUPGREPP PÅ KYRKAN. Medierna har spelat den ena sidan i händerna då de tonat ned den verkliga konfliktlinjen i kyrkovalet. Genom att sprida den falska problembeskrivningen att konflikten stod mellan S och SD bidrog tidningar och etermedier till de partipolitiska nomineringsgruppernas mobilisering.
Traditionellt har Moderaterna varit störst bland företagare, och Centerpartiet profilerar sig som småföretagarnas parti. Men Sverigedemokraterna lockar allt fler väljare, och de är beredda att faktiskt genomföra sin politik. De borgerliga partierna kan inte längre ta företagarnas röst för given – de kommer att behöva anstränga sig.
DEBATT: När riksdagspartierna laddar inför höstens kyrkoval är det uppenbart att det är det egna partiprogrammet snarare än de kyrkliga frågorna som står i centrum. Såväl C som S och SD vill göra kyrkan till en partipolitiska arena, trots att forskningen visar att politisk inblandning är skadlig för kyrkans inre liv. Det skriver Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen.
Poeten Verner von Heidenstam lyckades på fredagen åter hamna i centrum för svensk samhällsdebatt, hundra år efter den uppslitande konflikten med August Strindberg. Liberalen Heidenstam har åter blivit ett slagträ för nationalister och socialdemokrater.
De rödgrönas retorik har länge gått ut på att den som röstar likadant som SD samarbetar med SD. Löfven påpekar ofta att Socialdemokraterna aldrig kommer att göra det. Därför kan man undra vad han tycker om Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting, som driver politik med SD:s hjälp.
Vinstfrågan anses i breda kretsar vara avgjord. Vänsterblocket står på ena sidan, högerblocket på den andra. Sverigedemokraterna har i denna fråga valt högersidan. Men att frågan skulle vara avgjord är ett lika bedrägligt som farligt antagande. Vågar vi lägga ett under decennier framarbetat valfrihetsarbete i händerna på SD, trots att vågmästarpartiet har sitt bästa förhandlingsläge någonsin?
Om Sverigedemokraterna menar allvar med sin ambition att bli ett sjukvårdsparti måste de första sätta sig in i hur vårdsystemet fungerar, och inte fungerar. De förslag partiet lagt går mest ut på att vi ska betala mer för vad vi redan har.
Ingen vill förhandla med Sverigedemokraterna, men ingen vill heller avstå från segrar som kan vinnas med hjälp av Sverigedemokraterna. Därför kretsar det pågående spelet om nästa budget kring frågan om hur Sverigedemokraternas gunst kan vinnas utan förhandlingar. Partiet har blivit riksdagens golfpeg, en sån där pinne man ställer bollen på för att lättare kunna slå iväg den. Den ordningen kommer inte att hålla i längden.
I Landskrona har den styrande koalitionen prioriterat att få igenom sin politik i sakfrågorna istället för att ligga sömnlösa över över vad Sverigedemokraterna säger och gör. För om man verkligen tror på sin politik så måste man rimligen även räkna med att väljarna kan göra det.