Historien om den amerikanske rapstjärnan ASAP Rocky och dennes slagsmål med två unga män på gatan i centrala Stockholm har växt bortom alla rimliga proportioner. Förenta staternas president twittrar att han är besviken på den svenske statsministern, och den svenska polisen har tydligen till synes oändliga utredningsresurser för våldsbrott.
När den nya sexualbrottslagstiftninngen trädde i kraft 1 juli 2018 hurrade många, men missade vad den verkliga revolutionen var. Det är inte samtyckesrekvisitet som har gett störst effekt, och det är viktigt att vi förstår varför – och vad som är utmaningen framöver.
Nästan ingen förespråkar ett samhälle där medborgarna tar lagen i egna händer, men de flesta föredrar att människor skyddar sig själva och sin egendom framför att kriminella får härja fritt. Det är några av slutsatserna som kunnat dras av den senaste veckans debatt om lag och rätt.
När den amerikanske rapparen ASAP Rocky misshandlade två ynglingar som trakasserade dem på öppen gata i Stockholm var det många som tyckte att det rörde sig om ett välförtjänt kok stryk. Den svenska staten verkar dock mer intresserad av att skydda sitt monopol på våld, än att freda människor från trakasserier på gator och torg. Nu riskerar rapparen att dömas till fängelse.
MC-gängmedlemmarna som misshandlade en våldtäktsman har klivit in där staten misslyckats. I viljan att rehabilitera brottslingar och återanpassa dem till samhället glömmer rättsstaten bort en av sina viktigaste uppgifter: att ge dem som skadar andra det straff de förtjänar. Annars gör någon annan det.
Än en gång har det svenska rättsväsendet drabbats av en nämndemannaskanda. En politiskt tillsatt domare omnämnde asylaktivisten Elin Ersson som brottsling redan före rättegången. Det måste bli ett slut på systemet med nämndemän, annars hotas förtroendet för rättsstaten.
EU:s vapendirektiv håller på att implementeras i Sverige, men regeringens förslag innehåller betydligt strängare regler än vapendirektivet. Ändå påstår regeringen – felaktigt – att EU kräver det. Smedjan intervjuar forskaren Erik Lakomaa om ett djupt problematiskt lagförslag.
Samtidigt som den svenska demokratin firar sitt 100-årsjubileum, och i allmänhet fungerar bra, har den under hösten visat på brister som närmar sig ett fiasko. Riksdagen skall vara den främsta garanten för att folkets vilja kommer till uttryck. Att den så länge misslyckats med att utse en regering är ett problem för systemets långsiktiga trovärdighet.
I Sverige riskerar du att dömas till fängelse om du försvarar dig själv och din egendom mot kriminella. I Skåne anhölls en pappa efter att ha misshandlat en inbrottstjuv som pistolhotade hans sjuårige son. Den svenska lagstiftningen där den som försvarar sig behandlas likadant som angriparen, är både moraliskt och principiellt felaktig. Svenskar borde ha samma rätt att försvara sig själva och sin egendom som amerikaner har.
I det svenska rättssystemet tas påfallande stor hänsyn till kriminella. Samtidigt verkar de flesta vara mer benägna att känna sympati med brottsoffer än förövare. Om lagen och dess utövare inte har tillräckligt stöd i det allmänna rättsmedvetandet har vi ett problem. Det är brottsoffret, inte den som väljer att begå brott, som det är synd om.
Europadomstolens uppmärksammade dom, där Österrikes beslut att bötfälla en kvinna för att hon uttryckt sig provocerande om profeten Mohammed, var i själva verket rimlig. Även om den österrikiska domen är förkastlig, är det bra att Europadomstolen lämnar ett stort tolkningsutrymme kring Europakonventionen; annars skulle det innebära en problematisk överstatlighet, skriver Fredrik Hultman. Blanche Jarn svarar direkt.
En sexårig pojke var nära att utvisas när hans mamma dog, trots att hans morföräldrar i Sverige var beredda att adoptera honom. När det gäller personer utan asylskäl eller dömda brottslingar är det svenska rättsväsendet däremot betydligt mindre nitiskt.
Höstens talmansrundor, liksom regeringsbildningen 2014, visar en svaghet i vårt centrala politiska system. Mycket av bristen på stabilitet och det stora utrymmet för talmannen att göra personliga tolkningar av grundlagarna, går att spåra till de förändringar av statsskicket och regeringsformen som genomfördes under det radikala 70-talet. Arbetet med att reformera regeringsformen borde ha varit både långsammare och förnuftigare.
De 9 000 asylsökande utan asylskäl som nu beviljas asyl har hanterats så dåligt av regeringen att det är dags för riksdagen att väcka omröstning om en misstroendeförklaring. Återigen har den S-ledda regeringen visat sig oförmögen att sköta sitt jobb.
Till slut har förslagen om att ändra i grundlagen väckt debatt. Yttrandefriheten ställs mot integritetsskyddet, och det föreslås att information ska vara tillgänglig i ”traditionell journalistisk verksamhet” men inte för gemene man. Krister Thelin skriver att grundlagsändringen måste omarbetas; som den ser ut nu duger den inte.
Facket har makt över vem som får arbetstillstånd i Sverige, samtidigt som alla fackförbund har ett intresse av att minska konkurrensen för de egna medlemmarna. Fredrik Hultman har intervjuat advokaten Arvid Danielsson, som ser hur förbunden missbrukar sin makt över vem som ska få stanna i Sverige.
Regeringens samtyckeslag är inte bara plakatpolitik, den riskerar att försvaga rättsläget. Få problem låter sig lösas med hårdare lagstiftning, men ändå envisas politiker med att försöka. Vad är det egentligen regeringen försöker åstadkomma med samtyckeslagen – åtgärda våldtäktsproblemen, eller åtgärda sina egna opinionssiffror?
Debatten om sexualbrott avslöjar ett stort problem: Politiker och media förstår inte hur det svenska rättsväsendet fungerar. Medierna fäller sin dom innan rättegången kommit i sikte, och pekar sedan ett anklagande finger mot domstolarna, trots att det är riksdagen som bestämmer hur de ska döma. Och politikerna visar ingen iver att rätta till missförstånden.
Den svenska kulturen är präglad av syndabekännelse – och förlåtelse. Det, och den juridiska kultur det format, krockar nu med en juridisk kultur präglad av klantänkande, där det är viktigare att gruppen kompenserar än att den skyldige tar på sig ansvaret. I konflikten mellan sedvanerätten och rättsstatens principer växer nu en ny typ av brottslingar fram. För att kunna bemöta den nya kriminaliteten måste vi förstå hur den uppstår, skriver Per Brinkemo.
Politiker talar gärna om höjda straffsatser eftersom det är enkelt. Problemet är att högre straff inte leder till fler uppklarade brott. Vad som verkligen behövs är åtgärder som leder till att fler brottslingar fångas, lagfors och straffas. Men det är naturligtvis svårare än att bara ropa efter högre straff.