EU ska tvinga streamingtjänster att distribuera 30 procent innehåll producerat i Europa. Den sortens protektionism är ett direkt angrepp på den fria marknad unionen säger sig värna. Ransoneringen av amerikansk kultur för tankarna till det gamla östblockets järnridå. Det är en bitter ironi att Bryssel driver på för precis den sortens samhälle EU ska föreställa vägen bort från.
Jordan Petersons uppror mot identitetspolitiken har föranlett alla möjliga anklagelser mot honom, men i det långa loppet gjort honom känd som en man med ryggrad. Under Pridefestivalen hade flera av Sveriges partiledare chansen att göra ett liknande intryck, men avstod. Den som hade vågat ta avstånd från den oseriösa mobbningen av en politisk motståndare hade i det långa loppet framstått som den mest hedervärda.
Ovanan att kommunicera med hjälp av emojier, små digitala bilder, har spritt sig till riksdagspartierna. Det tyder varken på kompetens, eller på att de har särskilt höga tankar om väljarnas förmåga att ta till sig deras budskap.
Återkommande slås man av Ingmar Bergmans pregnans och vida verksamhetsfält. Det är en person som man kan återkomma till över tid med olika perspektiv och med olika kvardröjande intryck. Ett par intryck under senare tid har gett anledning till reflektion över hur vi i vår samtid bevarar hans minne. Det är inte en enbart positiv bild som växer fram. Primärt gäller det Bergmans efterlämnade bostad på Fårö.
DEBATT. Kulturen är för viktig för att man ska låta den kidnappas av skrivbordsradikaler på Kulturdepartementet. Det är dags för de borgerliga partierna att ta kulturpolitiken på allvar och sluta reducera den till en renodlad anslagsfråga bland andra, skriver Fredrik Bergström.
Medelklassen kvävde popkulturen, skriver Martin Aagård och Natalia Kazmierska i en ny bok. I själva verket var det dock inte småborgerlighet och medelklassvärderingar som fick finkulturen att äta upp populärkulturen, utan den reflexmässiga progressivismen.
När borgerliga företrädare blir mer upprörda över bengaler på fotbollsläktarna än över brinnande bilar i förorten beror det på vad som på samma gång är borgerlighetens styrka och svaghet: präktigheten. Samma skötsamhetsmoral som borgerliga frihetsideal vilar på riskerar att slå över i präktighet och intolerans gentemot dem som tänjer på ramarna.
Grattis på grundlagsdagen, Danmark. På två viktiga punkter har vårt sydvästliga grannland lyckats bättre än Sverige: yttrandefriheten, och borgerligheten. Men ännu finns det tid att lära av det danska exemplet.
Medan svenska journalister spanade efter Horace Engdahl i Gamla stan, talade han i Köpenhamn om den seriösa litteraturkritikens alltmer marginaliserade roll i ett kulturklimat där politiska ambitioner och slagord ställt sig i vägen för mer djuplodande diskussioner om estetiskt värde.
Mark- och miljödomstolen har upphävt Stockholms Stads detaljplan för Nobel Center. Både själva byggnadens utformning och Nobelstiftelsens hantering av processen väcker frågor om stiftelsens omdöme och trovärdighet. Bromsar Nobelstiftelsen inte utvecklingen i tid riskerar den att gå samma väg som Svenska Akademien.
Författaren Joanna Williams lämnade sin universitetstjänst för att kunna skriva en kritisk bok om feminism. Smedjan träffar henne för att tala om yttrandefrihet, trygga rum, identitetsvänsterns nya vokabulär och varför censurviljan och konsensuskulturen egentligen sprids från just universiteten.
”Blott Sverige svenska krusbär har” diktade C J L Almquist i exil. Och blott Sverige har en så stark vilja att ständigt förneka att det finns något som kan kallas svenskt. Svensk kultur behöver inte vara ursprunglig och urgammal för att vara svensk. Däremot kan den vara en källa till glädje.
America Vera-Zavala fortsätter att omvandla Kungliga Dramatiska Teatern till ett forum för postkolonial seminarieverksamhet. I den nya föreställningen får publiken lära sig att om det inte vore för islamofobi, så skulle Tensta framstå som den vackraste orten på jorden.
Rivningsvågen under 60- och 70-talet, då palats och vackra stadskärnor jämnades med marken för att ge utrymme åt modernismen, minns vi med olust. Nu är risken att vi står inför en upprepning. Rivningen av det anrika Turisthotellet på Marstrand kan vara ett tecken i tiden.
Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok ”Det lilla landet som kunde” är en rolig, allvarlig och tragisk skildring av vår tids Sverige och landets största frågor, där integrering och invandring är ett ständigt återkommande tema.
När verkligheten inte överensstämmer med kartan, kan det vara en bra idé att rita om kartan. Men man kan också skriva romaner som bekräftar kartans världsbild. Johan Lundberg har läst en sådan text: som indirekt belyser hur den svenska vänstern mer och mer förlorat kontakten med verkligheten och underklassen.
Svenska Akademiens glansperiod tog slut redan 1986 då Sture Allén efterträdde Lars Gyllensten som dess ständige sekreterare. Med postmodernismens intåg och den så kallade Rushdieaffären beseglades institutionens öde. Svenska Akademiens utveckling hade sannolikt sett helt annorlunda ut om Kerstin Ekman tagit över rodret efter Gyllensten, menar David Andersson.
När röster nu höjs för att Svenska Akademien ska ”öppnas upp” och ”demokratiseras” i spåren av den senaste tidens turbulens, beror det sällan på omsorg om Akademiens väl och ve utan snarare på en motvilja mot allt som inte underkastar sig det politiska systemet och samtidens trender.
Övervakningssamhället har inte blivit den utopi som Jeremy Bentham föreställde sig. Med språket och maskinerna som vapen strävar människor efter konformism och renhet. Vi har fått en angiverikultur där den som tar sig tolkningsföreträde reser skampålar i offentligheten.
Det som beskrivits som en kris i Svenska Akademien kan och kommer kanske att snabbt lösas när spelplanen nu ritats om och det som tidigare framstod som det minst turbulenta alternativet har omvandlats till ett katastrofscenario. Johan Lundberg försöker reda ut taktiken bakom att lämna och att överväga att lämna Svenska Akademien.