Svenska Akademiens glansperiod tog slut redan 1986 då Sture Allén efterträdde Lars Gyllensten som dess ständige sekreterare. Med postmodernismens intåg och den så kallade Rushdieaffären beseglades institutionens öde. Svenska Akademiens utveckling hade sannolikt sett helt annorlunda ut om Kerstin Ekman tagit över rodret efter Gyllensten, menar David Andersson.
När röster nu höjs för att Svenska Akademien ska ”öppnas upp” och ”demokratiseras” i spåren av den senaste tidens turbulens, beror det sällan på omsorg om Akademiens väl och ve utan snarare på en motvilja mot allt som inte underkastar sig det politiska systemet och samtidens trender.
Övervakningssamhället har inte blivit den utopi som Jeremy Bentham föreställde sig. Med språket och maskinerna som vapen strävar människor efter konformism och renhet. Vi har fått en angiverikultur där den som tar sig tolkningsföreträde reser skampålar i offentligheten.
Det som beskrivits som en kris i Svenska Akademien kan och kommer kanske att snabbt lösas när spelplanen nu ritats om och det som tidigare framstod som det minst turbulenta alternativet har omvandlats till ett katastrofscenario. Johan Lundberg försöker reda ut taktiken bakom att lämna och att överväga att lämna Svenska Akademien.
Socialdemokraterna utformade den svenska kulturpolitiken, men i dag tycks de inte längre veta vad de vill. Kanske har det kulturpolitiska projektet nått vägs ände för Socialdemokraterna. Partiets kulturpolitiska talesperson Gunilla Carlsson verkar i stort sett nöjd med kulturpolitiken såsom den fungerar i dag.
Den nationalromantiska rörelsen kring förra sekelskiftet uppfattas numera som inbundet fixerad vid det svenska, men var betydligt mer öppen mot utlandet än vad man vanligen föreställer sig. Den hyllade både det svenska och det utländska och därför fungerade öppenheten. När man i vår tid vill vara öppen mot omvärlden är det vanliga receptet att förringa det svenska, för att hylla det utländska. Det är ett dåligt recept, för den som känner sig hotad blir inte öppen.
Marknadsekonomi och liberalism existerar inte i ett vakuum utan vilar på en filosofisk och moralisk grund. Sedan marknadsliberalismen under 1980-talet ingick ett resonemangsäktenskap med postmodernismen har dess företrädare haft svårt att hitta tillbaka till sina intellektuella rötter.
I den svenska kulturpolitiken talar man gärna om armslängds avstånd mellan politiker och tjänstemän. I verkligheten handlar det snarast om armkrok. Den tydligaste företrädaren för detta symbiotiska förhållande är Kulturrådets generaldirektör Staffan Forssell, som i Svenska Dagbladet meddelat att han är beredd att driva vilken agenda som helst som politiken lägger i hans knä.
Föreställningen om att västvärlden har splittrats mellan dem som ”överger sitt land” och dem som ”blir kvar” har fått vingar sedan David Goodhart gav ut sin bok The Road to Somehwere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Det är en falsk, och farlig dikotomi. Behovet att ge sig ut i världen är lika existentiellt som behovet av lokalt förankrad identitet – och oftast hör de ihop.
Medan identitetsvänstern utnyttjar filmer och serier maximalt för att sprida sitt budskap krymper andelen kultur som är fri från politiska ställningstaganden. Karaktärer byter kön för att uppnå representativitetsmål och filmrecensioner lägger mer vikt vid andelen kvinnor än filmens kvalitet. Det är en svår utveckling att bemöta för den som vill avnjuta sina serier utan identitetspolitisk glasyr.
Fredrik Evers briljerar i dramatiseringen av Michel Houellebecqs roman Underkastelse på Göteborgs stadsteater. Det är en skildring av ett Frankrike som styrs av ett islamistiskt parti, i vad som av författaren beskrivs som Europas självmord. Johan Lundberg har sett pjäsen och tvivlar på att den hade satts upp, eller att boken ens givits ut, om den skrivits av en svensk författare.
Vad hade ärkekapitalisten Ingvar Kamprad gemensamt med en revolutionär brittisk 1800-talsmarxist? Dagens vänster har mycket att lära av mannen som designade överklassens tapeter.
Ofta presenteras teknisk kompetens som motorn bakom internationell framgång. I själva verket räcker det inte. De kreativa yrkena är nödvändiga för att en stad eller ett land ska kunna bli ett ekonomiskt och kulturellt centrum, skriver Nima Sanandaji.
Kulturpolitiken har blivit en angelägenhet för de närmast sörjande. Den ambitiösa ansatsen att ordna en rikstäckande mässa för den kulturpolitiska sektorn i form av Folk och kultur i Eskilstuna satte fingret på några av kulturpolitikens centrala problem. Regionaliseringen har skapat en svällande byråkratisk överbyggnad som inte engagerar andra än de som arbetar i den.
50 ÅR SEDAN 1968. Sedan 68-vänstern etablerades har den kommit att utöva starkt inflytande på tidningarnas kultursidor. En av de centrala idéer som kommit att prägla dem, är att den stora världspolitiska skiljelinjen inte går mellan demokrati och diktatur utan mellan västvärlden och resten av världen.
Kultursidornas flygplansmotståndare gör sitt icke-resande till livsstilsprojekt. Det är därför de riktar uddarna mot charterresenärer, snarare än mot de permanenta konferensdeltagarna och toppmötesproffsen.
Nya värdehierarkier uppstår när djur och växter förmänskligas. Precis som en långt dragen identitetspolitik snarare leder till än motverkar rasism och motsättningar är risken att en expanderad humanism som inkluderar rättigheter för andra arter inte bara innebär en devalvering av människovärdet utan även försämrar skyddet för den biologiska mångfalden.
Den nya Dag Hammarskjöld-biografin tar avstamp i en underlig svensk FN-vurm. Dag Hammarskjöld var en imponerande person, men organisationen han ledde får egentligen bara något gjort när den inte fungerar som den ska.
Ingvar Kamprad var ett förkroppsligande av framgångsnormer som länge präglade svensk kultur: strävsamhet, plikttrogenhet och sparsamhet. Kombinationen av den kulturen och vad som då ännu var ett företagsvänligt lågskatteland bidrog till Ingvar Kamprads gärning, och det är smickrande för Sverige att associeras till en sådan unik entreprenör.
I Per Landins nya bok Langbehns testamente skildras Tysklands 1900-talshistoria genom en rad individuella öden. Det rör sig om personer i utkanten av den stora händelsutvecklingen. Martin Neuding Skoog har lästs och fascinerats av en bok vars enda brist är att den inte blev längre.