Mark- och miljödomstolen har upphävt Stockholms Stads detaljplan för Nobel Center. Både själva byggnadens utformning och Nobelstiftelsens hantering av processen väcker frågor om stiftelsens omdöme och trovärdighet. Bromsar Nobelstiftelsen inte utvecklingen i tid riskerar den att gå samma väg som Svenska Akademien.
Författaren Joanna Williams lämnade sin universitetstjänst för att kunna skriva en kritisk bok om feminism. Smedjan träffar henne för att tala om yttrandefrihet, trygga rum, identitetsvänsterns nya vokabulär och varför censurviljan och konsensuskulturen egentligen sprids från just universiteten.
”Blott Sverige svenska krusbär har” diktade C J L Almquist i exil. Och blott Sverige har en så stark vilja att ständigt förneka att det finns något som kan kallas svenskt. Svensk kultur behöver inte vara ursprunglig och urgammal för att vara svensk. Däremot kan den vara en källa till glädje.
America Vera-Zavala fortsätter att omvandla Kungliga Dramatiska Teatern till ett forum för postkolonial seminarieverksamhet. I den nya föreställningen får publiken lära sig att om det inte vore för islamofobi, så skulle Tensta framstå som den vackraste orten på jorden.
Rivningsvågen under 60- och 70-talet, då palats och vackra stadskärnor jämnades med marken för att ge utrymme åt modernismen, minns vi med olust. Nu är risken att vi står inför en upprepning. Rivningen av det anrika Turisthotellet på Marstrand kan vara ett tecken i tiden.
Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok ”Det lilla landet som kunde” är en rolig, allvarlig och tragisk skildring av vår tids Sverige och landets största frågor, där integrering och invandring är ett ständigt återkommande tema.
När verkligheten inte överensstämmer med kartan, kan det vara en bra idé att rita om kartan. Men man kan också skriva romaner som bekräftar kartans världsbild. Johan Lundberg har läst en sådan text: som indirekt belyser hur den svenska vänstern mer och mer förlorat kontakten med verkligheten och underklassen.
Svenska Akademiens glansperiod tog slut redan 1986 då Sture Allén efterträdde Lars Gyllensten som dess ständige sekreterare. Med postmodernismens intåg och den så kallade Rushdieaffären beseglades institutionens öde. Svenska Akademiens utveckling hade sannolikt sett helt annorlunda ut om Kerstin Ekman tagit över rodret efter Gyllensten, menar David Andersson.
När röster nu höjs för att Svenska Akademien ska ”öppnas upp” och ”demokratiseras” i spåren av den senaste tidens turbulens, beror det sällan på omsorg om Akademiens väl och ve utan snarare på en motvilja mot allt som inte underkastar sig det politiska systemet och samtidens trender.
Övervakningssamhället har inte blivit den utopi som Jeremy Bentham föreställde sig. Med språket och maskinerna som vapen strävar människor efter konformism och renhet. Vi har fått en angiverikultur där den som tar sig tolkningsföreträde reser skampålar i offentligheten.
Det som beskrivits som en kris i Svenska Akademien kan och kommer kanske att snabbt lösas när spelplanen nu ritats om och det som tidigare framstod som det minst turbulenta alternativet har omvandlats till ett katastrofscenario. Johan Lundberg försöker reda ut taktiken bakom att lämna och att överväga att lämna Svenska Akademien.
Socialdemokraterna utformade den svenska kulturpolitiken, men i dag tycks de inte längre veta vad de vill. Kanske har det kulturpolitiska projektet nått vägs ände för Socialdemokraterna. Partiets kulturpolitiska talesperson Gunilla Carlsson verkar i stort sett nöjd med kulturpolitiken såsom den fungerar i dag.
Den nationalromantiska rörelsen kring förra sekelskiftet uppfattas numera som inbundet fixerad vid det svenska, men var betydligt mer öppen mot utlandet än vad man vanligen föreställer sig. Den hyllade både det svenska och det utländska och därför fungerade öppenheten. När man i vår tid vill vara öppen mot omvärlden är det vanliga receptet att förringa det svenska, för att hylla det utländska. Det är ett dåligt recept, för den som känner sig hotad blir inte öppen.
Marknadsekonomi och liberalism existerar inte i ett vakuum utan vilar på en filosofisk och moralisk grund. Sedan marknadsliberalismen under 1980-talet ingick ett resonemangsäktenskap med postmodernismen har dess företrädare haft svårt att hitta tillbaka till sina intellektuella rötter.
I den svenska kulturpolitiken talar man gärna om armslängds avstånd mellan politiker och tjänstemän. I verkligheten handlar det snarast om armkrok. Den tydligaste företrädaren för detta symbiotiska förhållande är Kulturrådets generaldirektör Staffan Forssell, som i Svenska Dagbladet meddelat att han är beredd att driva vilken agenda som helst som politiken lägger i hans knä.
Föreställningen om att västvärlden har splittrats mellan dem som ”överger sitt land” och dem som ”blir kvar” har fått vingar sedan David Goodhart gav ut sin bok The Road to Somehwere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Det är en falsk, och farlig dikotomi. Behovet att ge sig ut i världen är lika existentiellt som behovet av lokalt förankrad identitet – och oftast hör de ihop.
Medan identitetsvänstern utnyttjar filmer och serier maximalt för att sprida sitt budskap krymper andelen kultur som är fri från politiska ställningstaganden. Karaktärer byter kön för att uppnå representativitetsmål och filmrecensioner lägger mer vikt vid andelen kvinnor än filmens kvalitet. Det är en svår utveckling att bemöta för den som vill avnjuta sina serier utan identitetspolitisk glasyr.
Fredrik Evers briljerar i dramatiseringen av Michel Houellebecqs roman Underkastelse på Göteborgs stadsteater. Det är en skildring av ett Frankrike som styrs av ett islamistiskt parti, i vad som av författaren beskrivs som Europas självmord. Johan Lundberg har sett pjäsen och tvivlar på att den hade satts upp, eller att boken ens givits ut, om den skrivits av en svensk författare.
Vad hade ärkekapitalisten Ingvar Kamprad gemensamt med en revolutionär brittisk 1800-talsmarxist? Dagens vänster har mycket att lära av mannen som designade överklassens tapeter.
Ofta presenteras teknisk kompetens som motorn bakom internationell framgång. I själva verket räcker det inte. De kreativa yrkena är nödvändiga för att en stad eller ett land ska kunna bli ett ekonomiskt och kulturellt centrum, skriver Nima Sanandaji.