Den som försöker lyfta flagranta problem och missförhållanden i offentlig förvaltning eller mediebranschen i Sverige kommer snabbt att avfärdas som konspirationsteoretiker. Någon konspiration finns dock inte. Det är mycket värre än så.
Sedan allianspartierna aviserat att de avser väcka misstroendeförklaring mot tre av Stefan Löfvens ministrar är den akuta regeringskrisen ett faktum. Men it-skandalen på Transportstyrelsen handlar om något mer än enskilda ministrar, den är ett symptom på en kris inom både det partipolitiska systemet och inom offentlig förvaltning.
Samhällsdebatten har antagit en allt mer bipolär karaktär. Nästan oavsett vilken fråga som diskuteras finns bara två alternativ: för eller emot. Något utrymme för nyanser ges inte, än mindre för självkritik och omprövning av egna ståndpunkter.
Det finns ingen quick fix på integrationsproblemen. Men det innebär inte att det inte finns saker att göra. Till att börja med måste arbetsmarknadspolitiken förändras i grunden.
Inom både socialdemokratin och inom Svenska kyrkan tycks ledande företrädare ha svårt att acceptera den åtskillnad mellan kyrka och stat som formellt ägde rum för sjutton år sedan. När Stefan Löfven som statsminister börjar uttala sig om kyrkans inre angelägenheter blir det pinsamt tydligt att separationen inte sjunkit in bland ledande socialdemokrater.
Det är fel att tillåta Nordiska Motståndsrörelsen att medverka under Almedalsveckan. Men det är inte första gången svensk offentlighet visar en anmärkningsvärd tolerans mot nazister, skriver Andreas Johansson Heinö.
En lättnad för partister och en besvikelse för rubriksättare. Förväntningarna var ovanligt högt ställda på dagens mätning från SCB men sensationerna uteblev. Samtidigt är det farligt att vara för närsynt vad gäller opinionsmätningar. Moderaternas nedgång har pågått längre än Anna Kinberg Batra har varit partiledare, skriver Andreas Johansson Heinö.