Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett konservativt parti. Under en lång tid har de försökt anamma gamla högersymboler för att bygga en legitimitet inom borgerligheten. Sverigedemokraterna är emellertid inte ideologiska arvtagare till den gamla högern, utan deras rötter finns bland dem som högern stötte bort.
STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 8. Sverigedemokraterna tror på möjligheten att ta Sverige tillbaka till Per Albin Hanssons och Erlanders tid. Om det fungerar återstår att se, men redan nu ser det ut som att Sverigedemokraterna färgar av sig mer på andra partier än vice versa.
Är det något den gudsförgätna mandatperioden 2014–2018 lär oss så är det att politiker inte kan avstå från att använda den makt som väljarna har gett dem, utan att betala ett högt trovärdighetspris. Den legitima regeringsbildaren är den som kan utvinna bästa möjliga helhet ur summan av kompromisser – och vem det är vet vi ännu inte.
Sverigedemokraterna försöker ta över folkhemsbegreppet från Socialdemokraterna på samma sätt som Moderaterna tog över begreppet arbetarparti. Folkhemmet var dock en konservativ idéfigur innan det blev socialdemokratiskt. Kampen om begreppet har pågått i ett århundrade. Det handlar om att vinna privilegiet att formulera berättelsen om Sverige.
Kändisar älskar att blanda sig i den politiska debatten. Men tillför de något? Gör de någon nytta? Vanligtvis inte. Tvärtom lyckas de ganska ofta med att förstärka just det som de kampanjar emot. Aftonbladets upprop mot Sverigedemokraterna med över 200 kändisar är ett praktexempel, som ger SD just den uppmärksamhet – och den antietablissemangs-image – partiet så väl behöver.
Efter Sverigedemokraternas förnyade krav på att Sverige ska lämna EU har Liberalerna lagt om sin valrörelse för att fokusera mer på EU-frågor. Men Sveriges EU-medlemskap behöver fler och bättre försvarare än Liberalerna.
Sverigedemokraternas film om rasistiska strömningar i Socialdemokraternas historia är inte så mycket en smutskastningskampanj som ett försök att flytta debatten bort från partiets egen historia. Sverigedemokraterna vill slippa rasistanklagelser och prata sakpolitik i stället – och övriga partier har allt att vinna på att göra dem till viljes.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Detta är inte den sista lyckliga sommaren – det är the Summer of Discontent, för att parafrasera Thatchers Storbritannien 1979. Första delen av sommaren har levererat pseudodebatter i form snarare än vettiga svar på några av samtidens stora utmaningar. Oavsett vem man sympatiserar med i politiken riskerar fokus på form och spel framför politikens innehåll leda till stora besvikelser i höst.
Sverigedemokraternas vision för Sverige är en spegelbild av Socialdemokraternas samhällsbygge, där stat och civilsamhälle smälte samman och partiet trängde in i samhällets alla skrymslen och vrår. Den frihetligt sinnade som hoppats att Socialdemokraternas nedgång skulle innebära slutet på det socialdemokratiska samhället hoppas nog förgäves.
Barnvaktsstaten, SD, EU:s nya länkförbud och #metoo i medierna. I tionde avsnittet tar sig Smedjans redaktörer Blanche Jarn och Lars Anders Johansson an förbudsivern bland Europaparlamentets partier. Utgångspunkten är årets utgåva av The Nanny State Index som jämför paternalistisk politik i olika länder.
De borgerliga partierna har spelat Sverigedemokraterna i händerna genom att ansluta sig till en radikal agenda som väljarna inte har efterfrågat. Därför lyckas borgerligheten inte profitera på väljarkårens rörelse högerut. Inför höstens val kläms en krympande borgerlighet mellan ett radikaliserat vänsterblock och en identitetspolitisk socialkonservativ höger.
Den här tiden på året präglas samhällsdebatten som vanligt av hätska diskussioner om svenskhet. En stor del av förvirringen beror på att begreppet svensk syftar på tre helt olika identiteter, som kan överlappa och sammanfalla, men som inte behöver göra det. Etnicitet, nationalitet och medborgarskap är tre olika saker, och det är bara en som angår politiker.
Sverigedemokraterna är den svenska kulturpolitikens svarta får, men samtidigt ett parti som tar kulturpolitiken på största allvar. Med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har det kulturpolitiska fält som tidigare präglades av en närmast sömngångaraktig konsensus blivit föremål för ideologiska konflikter. Smedjan har träffat SD:s kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson.
MEDIERNA HAR HJÄLPT DE POLITISKA PARTIERNA ATT TA STRUPGREPP PÅ KYRKAN. Medierna har spelat den ena sidan i händerna då de tonat ned den verkliga konfliktlinjen i kyrkovalet. Genom att sprida den falska problembeskrivningen att konflikten stod mellan S och SD bidrog tidningar och etermedier till de partipolitiska nomineringsgruppernas mobilisering.
Traditionellt har Moderaterna varit störst bland företagare, och Centerpartiet profilerar sig som småföretagarnas parti. Men Sverigedemokraterna lockar allt fler väljare, och de är beredda att faktiskt genomföra sin politik. De borgerliga partierna kan inte längre ta företagarnas röst för given – de kommer att behöva anstränga sig.
DEBATT: När riksdagspartierna laddar inför höstens kyrkoval är det uppenbart att det är det egna partiprogrammet snarare än de kyrkliga frågorna som står i centrum. Såväl C som S och SD vill göra kyrkan till en partipolitiska arena, trots att forskningen visar att politisk inblandning är skadlig för kyrkans inre liv. Det skriver Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen.
Poeten Verner von Heidenstam lyckades på fredagen åter hamna i centrum för svensk samhällsdebatt, hundra år efter den uppslitande konflikten med August Strindberg. Liberalen Heidenstam har åter blivit ett slagträ för nationalister och socialdemokrater.
De rödgrönas retorik har länge gått ut på att den som röstar likadant som SD samarbetar med SD. Löfven påpekar ofta att Socialdemokraterna aldrig kommer att göra det. Därför kan man undra vad han tycker om Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting, som driver politik med SD:s hjälp.
Vinstfrågan anses i breda kretsar vara avgjord. Vänsterblocket står på ena sidan, högerblocket på den andra. Sverigedemokraterna har i denna fråga valt högersidan. Men att frågan skulle vara avgjord är ett lika bedrägligt som farligt antagande. Vågar vi lägga ett under decennier framarbetat valfrihetsarbete i händerna på SD, trots att vågmästarpartiet har sitt bästa förhandlingsläge någonsin?