På onsdag splittras förmodligen Alliansen. De socialliberala partiledarna försöker genom komplicerade resonemang få det att verka som att det är Ulf Kristerssons fel, men i själva verket är det enkelt. Den som inte röstar för Ulf Kristersson röstar för Stefan Löfven. Man är endera med Alliansen eller mot den.
Politiker är anställda av folket att tillvarata dess intressen och skydda dess frihet. Om de inte vill utföra det arbetet eller om de inte klarar av det borde samma sorts avtal som gäller andra anställningar gälla, nämligen avsked.
Det är inte självklart att en svag minoritetsregering vore dålig för den svenska demokratin. Med en sådan skulle makten flyttas tillbaka dit den hör hemma: i riksdagen. Först när partierna tvingas förhandla med varandra i sakpolitiska frågor kan väljarnas önskemål få verkligt genomslag. Ett ensidigt fokus på regeringsbildningen riskerar att undergräva förtroendet för både partierna och det politiska systemet som sådant.
Trots att Miljöpartiet backade kraftigt i opinionen framstår det som valets stora vinnare i Stockholm. Trots att Moderaterna under valrörelsen tydligt underströk hur destruktiv Miljöpartiets trafikpolitik är, har de förhandlat bort trafikfrågorna till MP. Daniel Helldén kommer nu att kunna fortsätta försämra framkomligheten i Stockholm, den här gången med de borgerligas goda minne. Frågan är om väljarna förlåter det.
Stefan Löfven borde inte ha kunnat bli varken partiledare eller statsminister. Slumpen gjorde att han blev både och. Denna märkliga kombination av sammanträffanden har bidragit till en av de mest dysfunktionella mandatperioderna i Sveriges demokratiska historia.
Socialdemokraternas storhetstid i Göteborg är över. Den nedåtgående spiral som lett S till det sämsta valresultatet på hundra år inleddes av partiets egen starke man i staden, Göran Johansson. Den ledarstil många så länge uppskattade honom för blev till slut partiets fall.
I veckans avsnitt gästas Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn återigen av Johan Ingerö, den här gången för att bena ut det politiska läget efter valet.
Är det något den gudsförgätna mandatperioden 2014–2018 lär oss så är det att politiker inte kan avstå från att använda den makt som väljarna har gett dem, utan att betala ett högt trovärdighetspris. Den legitima regeringsbildaren är den som kan utvinna bästa möjliga helhet ur summan av kompromisser – och vem det är vet vi ännu inte.
Carin Jämtin ville ha butlers i tunnelbanan. I dag får vi mer ”tid att älska och skratta”, tack vare företag som levererar matkassar till dörren. Samtidigt tappar ”den svenska modellen” i relevans för varje dag som antalet egenanställningar blir fler.
För bara ett år sedan var Moderaternas liberalkonservatism uträknad av många. De hade fel. Tvärtom blev partiets valresultat något bättre än snittet de tre senaste decennierna. Men huvuduppgiften kvarstår: att gjuta fundamentet till ett nytt samhällskontrakt, samtidigt som man gör vad man kan för att ta över Rosenbad tillsammans med de övriga Allianspartierna.
I det tjugoförsta avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn riksdagsvalet och det ännu osäkra läget inför regeringsbildningen.
Efter en mandatperiods konsekvent vägran att bedriva borgerlig politik, men med ivriga löften om att göra det i framtiden, är det nu upp till bevis för de borgerliga partierna. Menade ni det när ni lovade att försöka bilda regering efter valet, eller behöver era väljare i fyra år till leva med vetskapen att de passivt givit sitt stöd åt en S-regering?
Efter den tid av hetsiga stämningar i politiken som en valrörelse innebär är det nu dags att återvända till Vardagen. Musikern Ulf Lundell har svarat för ett antal rapporter från vardagslivet under de senaste åren. I våras kom den senaste, benämnd just Vardagar. Lundell har slagit ner en seismograf i marken i Svinaberga, strax norr om Simrishamn. Där fångar han många av tidens stora och små frågor. Till stora delar är det en bok om frihet, frihetens villkor och följder.
Efter valet återstår bara dåliga alternativ, men bara Alliansen håller samman lär Sverige inte kollapsa än på ett tag. Svårigheten blir, för både M och S, att förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras hot om att fälla budgetar till höger och vänster.
Under efterkrigstiden har skatten kontinuerligt höjts, utan att den offentliga leveransen följt efter. Sverige har ett av världens högsta skattetryck, men likväl inte motsvarande nivå på sjukvård, skola och infrastruktur. För att inte tala om försvar och ordningsmakt. Att inget parti gått till val på att återställa maktbalansen mellan stat och medborgare gör att skattebetalarna återigen står som valets stora förlorare.
Kändisar älskar att blanda sig i den politiska debatten. Men tillför de något? Gör de någon nytta? Vanligtvis inte. Tvärtom lyckas de ganska ofta med att förstärka just det som de kampanjar emot. Aftonbladets upprop mot Sverigedemokraterna med över 200 kändisar är ett praktexempel, som ger SD just den uppmärksamhet – och den antietablissemangs-image – partiet så väl behöver.
Sedan demokratins genombrott har Sverige styrts av regeringar som respekterat grundvalen för det demokratiska parlamentariska systemet. I praktiken har detta inneburit att Vänsterpartiet har uteslutits från att ta aktiv del i regeringsarbetet. Nu står vi inför ett scenbyte som är synnerligen oroväckande. Sverige behöver besparas skadliga socialistiska experiment. Rösta nej till en vänstersväng i söndagens val!
I det sista avsnittet före riksdagsvalet träffar Smedjans redaktörer Lars Anders Johansson och Blanche Jarn den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali.
DEBATT. Sverige står inför stora problem och regeringen Löfven är i desperat behov av att bytas ut. En röst på SD är dock inte en röst mot Stefan Löfven, utan högerväljare måste lägga sin röst där den på riktigt skiftar maktbalansen mot en ny regering. I gengäld får Moderaterna aldrig mer avstå från att driva sin egen politik, skriver Benjamin Dousa, ordförande för MUF.
Miljöpartiet dominerar stort inom den svenska arkitektkåren. Kanske är det partiets modernistiska syn på människans förhållande till naturen som gör att många av dem som ska bygga framtidens städer känner sig hemma bland de gröna.