STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 4. Liberalerna är ett parti med extremt självförtroende. I deras värld är de det enda idéburna partiet, som kämpar för friheten mot nationalister, konservativa och socialister. Nu återstår bara att utvecklingen ska visa resten av världen att Liberalerna minsann haft rätt hela tiden.
Det är på högerkanten som den politiska kampen avgörs. Socialdemokraterna vann regeringsmakten men förlorade kampen om väljarna. Med en allt större grupp väljare som definierar sig själv som höger och minst fyra partier som gör anspråk på högerpositionen i svensk politik hårdnar kampen om högerväljarna.
Liberalerna måste ta kampen mot populistisk höger och folkhemsvurmande vänster. Partiet ska stå för solidaritet, öppenhet och medmänsklighet, och inte anpassa sig till den breda massans åsikter av rädsla för opinionssiffrorna. Därför bör Liberalerna välja Erik Ullenhag till partiledare, skriver Simona Mohamsson, andre vice ordförande för LUF.
Liberalernas val mellan Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag är framför allt ett val om invandrings- och integrationsfrågan. Sverige behöver ett liberalt parti som tar sig an integrationen utan naivitet, och strävar efter att sprida frihetliga värderingar till alla delar av samhället. Därför behöver Liberalerna Sabuni, skriver Carl-Vincent Reimers.
När direktivet för LAS-utredningen presenterades var det skarpt läge för Centerns och Liberalernas löften i anslutning till Januariöverenskommelsen. Tyvärr verkar stödpartierna inte ha slagit mynt av sin förhandlingsposition. De liberala förhoppningarna ser inte ut att infrias, skriver Siri Steijer.
Liberalernas usla opinionssiffror innebär att partiet riskerar att åka ur Europaparlamentet. Det vore ett hårt slag för L att mista inflytande på den överstatliga nivå som de vurmar för, men i ljuset av deras bristande lyhördhet och nedlåtande inställning till EU:s medborgare vore det välförtjänt.
Centerpartiet och Liberalerna har beskrivit Januariavtalet som en seger för liberalismen och ett sätt att genomdriva viktiga liberala reformer. Nu återstår att se om löftena infrias. Nu lanserar Timbro Reformbevakaren, för att underlätta för var och en att följa hur det går med Januariavtalets liberala reformlöften.
Liberalerna må ett vara sjunkande skepp, med allt större splittringar och allt färre väljare, men det finns fortfarande hopp för partiet. Då måste Liberalerna dock släppa idén att politik är en kamp mellan gott och ont, ta sig an segregationen på allvar, och blir tråkigare.
DEBATT: Centerpartiet och Liberalerna har nu överlåtit regeringsmakten till två partier som har en statisk syn på ekonomi, är förtjusta i regleringar och statlig kontroll och som för en utrikespolitik förankrad i 1970-talets socialdemokratiska världssyn. Politiken i ett modernt samhälle består av mer än 73 punkter, skriver Gunnar Hökmark (M) europaparlamentariker.
På kort sikt ser det ut att finnas mycket positivt i den uppgörelse som slutits mellan C, L, S och MP. På längre sikt spelar dock partierna ett högt spel. Isoleringsstrategin är inte hållbar, skriver Karin Svanborg-Sjövall.
Att Centerpartiet och Liberalerna är beredda att gå över till det socialdemokratiska blocket är ingen överraskning. Däremot är det ett stort svek – inte främst mot Alliansen, inte ens främst mot de egna väljarna, utan mot partimedlemmarna, och den ideologi och de värderingar som fortfarande många av dem tror på och står för.
En intensiv diskussion pågår nu om vilken roll Liberalerna ska spela: en del av ett liberalt ”block” eller ett stödparti till Socialdemokraterna. En läsning av Liberalernas och Socialdemokraternas respektive partiprogram visar att det senare alternativet inte skulle fungera i praktiken ens om det vore en bra idé i teorin.
Jan Björklunds image som principfast partiledare som inte ger efter för pressen är falsk. I själva verket är han en maktspelare som byter ståndpunkt när det gynnar hans karriär – exempelvis i frågor som invandring och Sverigedemokraterna. Nu står hans egna incitament i direkt motsats till vad som vore bra för hans parti.
Liberalerna och Centerpartiet har valt Socialdemokraterna över Moderaterna. Det är egentligen ingen större överraskning; ur ett historiskt perspektiv var de socialliberalas allians med de mer frihetliga partierna inte mer än en parentes. Det är viktigt att minnas att valet aldrig stod mellan S och SD, utan mellan socialdemokrati och liberalkonservatism.
Efter en mandatperiods konsekvent vägran att bedriva borgerlig politik, men med ivriga löften om att göra det i framtiden, är det nu upp till bevis för de borgerliga partierna. Menade ni det när ni lovade att försöka bilda regering efter valet, eller behöver era väljare i fyra år till leva med vetskapen att de passivt givit sitt stöd åt en S-regering?
Efter valet återstår bara dåliga alternativ, men bara Alliansen håller samman lär Sverige inte kollapsa än på ett tag. Svårigheten blir, för både M och S, att förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras hot om att fälla budgetar till höger och vänster.
Efter Sverigedemokraternas förnyade krav på att Sverige ska lämna EU har Liberalerna lagt om sin valrörelse för att fokusera mer på EU-frågor. Men Sveriges EU-medlemskap behöver fler och bättre försvarare än Liberalerna.
Alliansen har dödförklarats många gånger. Socialdemokraterna förstod inte alls varför de borgerliga inte bara kunde gå skilda vägar och låta Stefan Löfven bygga upp ett hållbart mittensamarbete. Men alliansen är mycket mer än partiledarnas presskonferenser. Den kommer inte att upplösas i första taget.
Liberalerna är det borgerliga parti som historiskt varit mest förknippat med kulturpolitik. Under alliansåren hamnade partiet dock i skuggan av Moderaterna, som innehade kulturdepartementet. På senare år har Liberalerna svängt i en del av sina profilfrågor, till exempel är de i dag motståndare mot en statlig litterär kanon i skolorna. Smedjan har träffat deras kulturpolitiske talesperson Bengt Eliasson.
Liberala partier har haft ett bra år i Europa men i Sverige riskerar Liberalerna att ramla ur riksdagen. Ska man överleva måste man välja väg, och börja slåss med de andra borgerliga partierna, skriver Andreas Johansson Heinö.