En intensiv diskussion pågår nu om vilken roll Liberalerna ska spela: en del av ett liberalt ”block” eller ett stödparti till Socialdemokraterna. En läsning av Liberalernas och Socialdemokraternas respektive partiprogram visar att det senare alternativet inte skulle fungera i praktiken ens om det vore en bra idé i teorin.
Jan Björklunds image som principfast partiledare som inte ger efter för pressen är falsk. I själva verket är han en maktspelare som byter ståndpunkt när det gynnar hans karriär – exempelvis i frågor som invandring och Sverigedemokraterna. Nu står hans egna incitament i direkt motsats till vad som vore bra för hans parti.
Liberalerna och Centerpartiet har valt Socialdemokraterna över Moderaterna. Det är egentligen ingen större överraskning; ur ett historiskt perspektiv var de socialliberalas allians med de mer frihetliga partierna inte mer än en parentes. Det är viktigt att minnas att valet aldrig stod mellan S och SD, utan mellan socialdemokrati och liberalkonservatism.
Efter en mandatperiods konsekvent vägran att bedriva borgerlig politik, men med ivriga löften om att göra det i framtiden, är det nu upp till bevis för de borgerliga partierna. Menade ni det när ni lovade att försöka bilda regering efter valet, eller behöver era väljare i fyra år till leva med vetskapen att de passivt givit sitt stöd åt en S-regering?
Efter valet återstår bara dåliga alternativ, men bara Alliansen håller samman lär Sverige inte kollapsa än på ett tag. Svårigheten blir, för både M och S, att förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras hot om att fälla budgetar till höger och vänster.
Efter Sverigedemokraternas förnyade krav på att Sverige ska lämna EU har Liberalerna lagt om sin valrörelse för att fokusera mer på EU-frågor. Men Sveriges EU-medlemskap behöver fler och bättre försvarare än Liberalerna.
Alliansen har dödförklarats många gånger. Socialdemokraterna förstod inte alls varför de borgerliga inte bara kunde gå skilda vägar och låta Stefan Löfven bygga upp ett hållbart mittensamarbete. Men alliansen är mycket mer än partiledarnas presskonferenser. Den kommer inte att upplösas i första taget.
Liberalerna är det borgerliga parti som historiskt varit mest förknippat med kulturpolitik. Under alliansåren hamnade partiet dock i skuggan av Moderaterna, som innehade kulturdepartementet. På senare år har Liberalerna svängt i en del av sina profilfrågor, till exempel är de i dag motståndare mot en statlig litterär kanon i skolorna. Smedjan har träffat deras kulturpolitiske talesperson Bengt Eliasson.
Liberala partier har haft ett bra år i Europa men i Sverige riskerar Liberalerna att ramla ur riksdagen. Ska man överleva måste man välja väg, och börja slåss med de andra borgerliga partierna, skriver Andreas Johansson Heinö.
Centerpartiet och Liberalerna är så rädda för att ta makten och misslyckas att de inte ens vill försöka – men det är deras jobb att försöka, hur oddsen än ser ut. I stället för att låta Socialdemokraterna få sin vilja igenom har borgerliga partier en skyldighet att försöka driva sin egen politik, hur dåliga oddsen än är.
Liberalerna vill lagstifta om minimilöner. Visserligen behöver det bli möjligt jobba till lägre löner än kollektivavtalen i dag tillåter om nyanlända ska kunna komma in på arbetsmarknaden, men det är något arbetsmarknadens parter måste komma överens om. Det finns många orsaker till det, men framför allt: minimilön är ett verktyg som kan bli väldigt skadligt i händerna på till exempel Socialdemokraterna.
Centerpartiet och Liberalerna är kraftigt negativa till de skattehöjningar regeringen har presenterat. Det är en aning ironiskt, eftersom det är just på grund av C och L som regeringen kommer att få igenom dem.
I Landskrona har den styrande koalitionen prioriterat att få igenom sin politik i sakfrågorna istället för att ligga sömnlösa över över vad Sverigedemokraterna säger och gör. För om man verkligen tror på sin politik så måste man rimligen även räkna med att väljarna kan göra det.
LANDSKRONA DEL 2. Inför valet 2006 hade väljarna fått nog. Den socialdemokrati som i huvudsak styrt Landskrona sedan den allmänna rösträttens införande förpassades till oppositionsbänken. I dess ställe tillträdde en märklig koalition med Liberalerna i spetsen, Moderaterna och Miljöpartiet som koalitionsbröder och Sverigedemokraterna som vågmästare. Andra delen av Svend Dahls artikelserie om Landskrona handlar om hur den nya ledningen lämnade den gamla bostadspolitiken och påbörjade arbetet med att bygga en attraktiv och trivsam stad, med potential att locka till sig nya skattebetalare och där fler försörjer sig själva.
LANDSKRONA DEL 1. Landskrona är ett Sverige i miniatyr. Det är en traditionellt socialdemokratisk arbetarstad som ända sedan sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets industrikris har kämpat med sin identitet. Staden har även kämpat med utanförskap, ordningsproblem och fallande skolresultat. Men det är också en stad i framkant. De debatter som nu river upp sår mellan och inom de svenska partierna dominerade Landskrona långt innan de kom att dominera rikspolitiken. Det är också en stad där den traditionella socialdemokratin har förlorat greppet.