Betalda cykelturister, såpoperor på Youtube och stora idrottsmästerskap – det råder knappast någon brist på kreativitet i kommunernas marknadsföring. Allt för ofta slutar det dock i kostsamma historier, men skatteutjämningen garanterar att någon annan betalar.
Det mest påkostade badhuset i södra Sverige byggs för att locka turister och nya invånare till Kristianstad, men fromma förhoppningar om att sätta kommunen på kartan slutar oftast i spruckna drömmar.
Fotbollsklubbar som avancerar till allsvenskan kan bli kostsamma historier för skattebetalarna. När nya arenor ska byggas eller upprustas utifrån högt satta anläggningskrav på sittplatser, VIP-stolar och representationsrum skickas notan till kommuner – som sällan vågar bestrida dem.
Kan man samtidigt vara försvarsminister i Irak och socialbidragstagare i Sverige så är något fel. Ett land som både marknadsför sig och agerar som en godtrogen bidragsspridare kommer att locka till sig dem som vill utnyttja systemet.
Umeås Metoopuma är inget undantag – det offentliga har ingen rätt att försöka uppfostra invånarna för politikernas höga nöjes skull. Det spelar ingen roll om det sker med pekpinnar, avgifter eller konstverk. Offentligfinansierad politisk konst är ett otyg.
När en myndighetschef får sparken blir den generaldirektör på Regeringskansliet och tjänar stora pengar – ibland utan att över huvud taget arbeta. Argumentet är att skapa balans och trygghet, men de behöver snarare mindre anställningstrygghet. Den som inte riskerar negativa konsekvenser om den missköter sig har alla incitament att göra det.
Offentliga byggprojekt spräcker nästan alltid budget. Bara i Stockholm har det skett med bland annat Nya Slussen, Nya Karolinska och Friends arena. Anledningen är att alla inblandade – utom de skattebetalare som står för notan – tjänar på att man först gör glädjekalkyler och sedan, när budgeten spräcks, skjuter till nya pengar.
Den som väljer att kremeras efter sin död kan bli en ofrivillig inkomstkälla för Allmänna arvsfonden, som tilldelas alla vinster från återvunna ädelmetaller i askan. Frågan är vad som är mest beklämmande: Hur Arvsfonden får in sina pengar, eller hur den fördelar dem.
Nya kommunhus byggs eller planeras runtom i Sverige, på skattebetalarnas bekostnad. Dessa prestigeprojekt planeras av politikerna samtidigt som välfärdens kärnuppgifter ansträngs till bristningsgränsen och skatterna höjs.
Hyresgästföreningen bjuder sina högavlönade medlemsvärvare på whiskeyprovning i Dublin och hundspannsturer i Kiruna. Det är inte bara medlemmarna som tvingas betala; alla med en hyresrätt betalar en dold avgift till föreningen varje år. Inte konstigt att Hyresgästföreningen månar så mycket om det rådande systemet.
Sedan 1928 har den statliga Arvsfonden använt bortgångna svenskars pengar till projektstöd åt diverse ideella organisationer – alltifrån misslyckade integrationsprojekt till privata styrelsemiddagar. Bidragsentreprenörerna håller på att förbruka Arvsfondens förtroende.
DEBATT. EU:s slöseri är ett symptom på en överdimensionerad budget. En lösning vore att ta bort strukturfonderna, som öser pengar över jämställdhetsintegrerade mångfaldsprojekt och klimatalarmism, skriver Charlie Weimers. Emanuel Örtengren svarar direkt.
Regeringen vill utsätta Sveriges skattebetalare för vinter-OS 2026. Det vore både dyrt, dumt och onödigt. Försök att ”sätta kommunen på kartan” med lokala prestigebyggen är sorgliga nog, men Sverige sitter redan på kartan och har ingen ursäkt för att lägga pengar på skrytprojekt.
I Stockholm kommer ett ”kärleksträd” att planteras på Kärrtorps torg. Trädet är tänkt att vara ett ställningstagande för medmänsklighet och mot hat, men politiker bör vara mer sparsamma när det gäller symbolhandlingar som när det kommer till kritan främst gynnar lokalpolitikernas självbild.
Slöseri med skattepengar handlar inte bara om skräckexempel som kamelfarmer och dimmaskiner. Bakom skatteslöseriet döljer sig strukturella problem som behöver uppmärksammas, menar Carl Olehäll, ekonomisk- och arbetsmarknadspolitisk talesperson för KDU.
Svenska myndigheter fick 60 miljoner kronor att spendera på Metoo-satsningar. Hälften har de inte ens lyckats göra av med; hälften har gått till personalkonferenser, informationsbroschyrer och att åka på datorspelsmässa. Problem försvinner dock inte bara för att man häller pengar över dem, och skattebetalarna har bättre saker att lägga sina pengar på än regeringens plakatpolitik.
Stockholm är en av slutkandidaterna till vinter-OS 2026. Förhoppningsvis blir det dock någon annan stad som drabbas när det kommer till kritan. Enligt Sveriges olympiska kommitté skulle evenemanget bli sällsynt billigt med OS-mått mätt, men spelen går nästan aldrig med vinst, och notan har en tendens att landa i skattebetalarnas knä.
Om varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, är Sverige drabbat av en stöldvåg. Enorma mängder skattepengar spenderas på allt från bidragsentreprenörer till bistånd åt tvivelaktiga regimer – men socialismen tas för given till den grad att den stora majoriteten inte ens ifrågasätter att vi måste ge bort över hälften av våra intäkter till staten.
Kommuner med dålig ekonomi kan fortsätta slösa på andras bekostnad. Sjukvård, skola och omsorg är överbelastade samtidigt som miljarder spenderas på oansvariga kommunpolitikers favoritprojekt. Det kommunala utjämningssystemet måste sluta möjliggöra slöseri och börja gynna dem som tar ansvar.
När EU-planerar att köpa europeiska 18-åringars lojalitet genom att dela ut tågluffarkort är det många som glömmer bort att pengarna kommer från medlemsländernas skattebetalare. Men inte nog med att det är ett oansvarigt hanterande av medborgarnas pengar, det är också osäkert om det räcker med ett interrailkort för att vinna de unga för EU.