Politiker är anställda av folket att tillvarata dess intressen och skydda dess frihet. Om de inte vill utföra det arbetet eller om de inte klarar av det borde samma sorts avtal som gäller andra anställningar gälla, nämligen avsked.
Det är inte självklart att en svag minoritetsregering vore dålig för den svenska demokratin. Med en sådan skulle makten flyttas tillbaka dit den hör hemma: i riksdagen. Först när partierna tvingas förhandla med varandra i sakpolitiska frågor kan väljarnas önskemål få verkligt genomslag. Ett ensidigt fokus på regeringsbildningen riskerar att undergräva förtroendet för både partierna och det politiska systemet som sådant.
Höstens talmansrundor, liksom regeringsbildningen 2014, visar en svaghet i vårt centrala politiska system. Mycket av bristen på stabilitet och det stora utrymmet för talmannen att göra personliga tolkningar av grundlagarna, går att spåra till de förändringar av statsskicket och regeringsformen som genomfördes under det radikala 70-talet. Arbetet med att reformera regeringsformen borde ha varit både långsammare och förnuftigare.
Svensk förvaltningstradition bygger på statstjänstemännens oväld och lojalitet mot den regering väljarna valt. Land skall med lag byggas, inte med värdegrunder eller allmänt tyckande. Det ”värdegrundsbrev” 261 departementstjänstemän nyligen skrev under signalerar ett allvarligt avsteg från denna princip. Nästa regering har därför en viktig uppgift i att säkerställa den opolitiske statstjänstemannens centrala roll i den svenska rättsstaten.
Det numera ökända uppropet bland Regeringskansliets tjänstemän är egentligen ett illa maskerat ställningstagande för Socialdemokraterna och Decemberöverenskommelsen. Man får intrycket att undertecknarna inte riktigt förstår vare sig hur det demokratiska statsskicket fungerar eller vad det innebär att vara opolitisk tjänsteman.
Äganderätten slås fast i såväl de svenska grundlagen som i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Enligt regeringsformen får staten endast inskränka äganderätten om det sker i syfte att ”tillgodose angelägna allmänna intressen”. Trots detta drar sig inte politiker för att använda medborgarnas pengar till allt ifrån äventyrsbad och multieventarenor till melodifestivaler.
Internationellt sett är kollektivism normen, och det är vi i Västvärlden som är avvikande med vår individualism. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar etnisk röstning. När människor med bakgrund i klansamhällen driver personvalskampanjer kan det vara ett uttryck för en väg bort från klantänkandet, skriver Dan Korn.
SvD underkänner läsarnas negativa bild av skolan, eftersom Sverige gjorde ”comeback” i Pisa-undersökningen 2015. Men svensk skola är fortfarande undermålig, och då har inte effekterna av regeringen Löfvens politik kunnat utvärderas ännu. Som så ofta annars i politiken är risken att den sittande regeringen tjänar röster på sina företrädares meriter.
Hotbilden mot den liberala demokratin reds ut i två nya amerikanska böcker. Även Sverige har allvarliga brister, både vad gäller liberalism och demokrati. Demokratier dör sällan med en smäll, utan efter många små urholkningar av principerna som håller den uppe. Sverige behöver både starkare institutioner och en bättre politisk kultur innan det är för sent.
Näthatarna behöver de seriösa makthavarna för att nå en publik. Att bjuda dem på det är bara dumt. Politiker och debattörer borde fokusera mer på sina seriösa motståndare, om inte för sin egen så för väljarnas och det demokratiska samtalets skull.
De intetsägande valaffischerna speglar den brist på konfliktytor som finns mellan partierna. Valrörelsen handlar snarare om vilken fråga som ska prioriteras allra högst eller få allra mest pengar, än om hur samhället ska fungera. Den som inte huvudsakligen är nöjd med hur Sverige fungerar i dag saknar realistiska valmöjligheter.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Rätten att avstå från att rösta är lika viktig som rätten att göra det. Det kan inte vara ett självändamål att så många som möjligt deltar i ett val; däremot bör det vara ett självändamål att de som röstar faktiskt vet vad de röstar på.
Med vilken rätt fattar dagens politiker beslut för morgondagens generationer? Och omvänt, vilken rätt har vi i dag att kasta bort tidigare generationers visdom? Patrik Strömer har läst Thomas Paines snart 240 år gamla stridsskrift för en demokrati styrd av medborgarnas vilja, inte nedärvda traditioner.
Folkviljan versus eliten har blivit ett standardnarrativ, och ett av de tydligaste uttrycken för folkviljan anses vara folkomröstningar. Samtidigt är det ovanligt att en fråga dör ut för att ”folket har fått säga sitt”. Och hur väl uttrycker egentligen folkomröstningar folkviljan? I själva verket är problemen så många att folkomröstningar bör ske så sällan som möjligt.
Äntligen rör det på sig i valhemlighetsfrågan. Det svenska systemet har länge gjort det för enkelt att dra slutsatser om hur andra röstar, och för svårt att värja sig mot insyn i röstningsförfarandet. Nu är en förbättring inom synhåll, men först efter valet.
Bensinskatten höjs. Flygskatten höjs. Tobaksskatten skrivs upp. Och det sker nästan helt under radarn. Alldeles för få av väljarna kommer att reflektera över att de förlorar ytterligare en bit av sin ekonomiska frihet. Större delen av de skatter vi betalar är i praktiken dolda, och det saboterar en av demokratins grundpelare: den informerade väljaren.
De stabila partisystem som dominerat Europa gungar på många håll. Auktoritär populism är i dag den tredje politiska kraften. Vi behöver en diskussion om vad som kan komma i stället – och om den djupa staten, skriver Karin Svanborg-Sjövall i den andra texten om den borgerliga debatten om samhällskontraktet.
Elitförakt och ökad misstänksamhet mot en juridifiering av politiken vittnar om ett skifte i synen på folkviljan. Behövs en konservativ broms till den liberala elitens dominans? I två texter skriver Karin Svanborg-Sjövall om hur 2017 års debatter om samhällskontraktet blottar nya konfliktlinjer inom borgerligheten.
Motståndet mot identitetspolitiken kommer inte bara från höger. I en ny bok riktar Per Molander svidande kritik inte bara mot upplysningsfilosofins förnuftstro, utan även mot dagens postmodernism, utifrån ett vänsterperspektiv. Uppfattningen att den fria tanken och den fria viljan utgör grunden för politiskt handlande finns fortfarande på båda sidorna av politiken.