Majoritetsstyre är ett uselt sätt att organisera samhället bortom statens snäva ramar. Det argumenterar Kevin D Williamson för i sin nya bok. Den tänkande individen är grundbulten i ett fungerande samhälle – och ju snabbare pöbelväldet växer, desto mindre blir utrymmet för självständigt tänkande.
Det brittiska folket röstade för att lämna EU och parlamentet röstade för att följa deras vilja. Nu låtsas Brexitmotståndarna som om ett nej till EU inte alls är ett nej, och gör allt för att hindra folkviljan från att få genomslag. Premiärminister Boris Johnson har att välja mellan att svika parlamentet och att svika väljarna.
Boris Johnson kämpar för att uppfylla vallöften och genomdriva det brittiska folkets vilja så som den uttryckts såväl i folkomröstningen som i parlamentariska omröstningar. En rad parlamentariker sätter sig på tvären, även i hans eget parti. Obstruerandet mot genomförandet av Brexit är en demokratisk travesti, skriver Daniel Åkerman, statsvetarstudent i Uppsala.
Emma Carlsson Löfdahl har fortsatt kvittera ut arvode från riksdagen samtidigt som hon utretts för bedrägeri. Riksdagsledamöter ska inte tvingas avgå på grund av brottsmisstankar – de kan vara ogrundade. Men de ska inte heller kunna säga att de tar time out och sedan lyfta arvode för en tom stol. Riksdagen behöver genomtänkta time out-regler.
Psykologiska mekanismer gör politiker mer benägna att anpassa sig efter andra politiker än efter sina väljare, och enskilda aktivister kan styra hela organisationer i sin egen riktning. Ska vi kunna motverka det krävs goda institutioner.
Den brittiska regeringen har återinstallerat den konservative filosofen Roger Scruton som ordförande för en bostadskommission, en post från vilken han fick sparken efter en smutskastningskampanj från vänster. Det är hög tid att också den svenska borgerligheten slutar låta vänstermegafoner definiera vem som ska få komma till tals i offentligheten.
EU-parlamentet saknar legitimitet och kontrollmakten är obefintlig. Därmed fattar parlamentet beslut utan att på ett effektivt sätt behöva stå till svars inför väljarna. Det är helt enkelt dags att lägga ner det.
Inför EU-valet och den kvinnliga rösträttens jubileumsdag hördes många stora ord om vår demokratiska plikt och hur rösträtten är den viktigaste rättigheten vi har. Men det viktigaste är inte att vara en av flera hundra miljoner röstberättigade som bestämmer vem som ska bestämma över oss de kommande åren, utan de rättigheter vi har som skydd mot dem som bestämmer.
Den bristande kunskapen om vad EU faktiskt gör är ett stort demokratiskt problem, och ansvaret delas mellan unionen själv, skolan och journalistkåren. De sista som bör axla lärarrollen och folkbilda om EU är dock de politiska partierna.
Resultaten av SvD:s EU-valkompass visar att den klyfta mellan etablissemang och väljare som låg bakom Brexit även finns i Sverige. De borgerliga partierna behöver anpassa sig efter sina väljares syn på EU.
Det sjunkande förtroendet för public service bör vara en väckarklocka för alla som vill slå vakt om saklighet och opartiskhet. Kultur- och demokratiminister Amanda Lind svävade på målet när hon konfronterades om public services opartiskhet och saklighet på en debatt som Publicistklubben arrangerade, skriver Carl-Vincent Reimers från Näringslivets Medieinstitut.
Dagens unga undviker alkohol, tobak och sex, och vill de skolka ber de sina föräldrar om lov. Förra veckans klimatstrejk visade att samhället står inför ett allvarligt hot: en generation unga utan minsta tillstymmelse antiauktoritära impulser.
Det har blivit så vanligt att politiker säger en sak och gör motsatsen att det politiska språket börjar framstå som ett skämt. Deras envisa vägran att kalla en spade en spade kommer inte att dämpa politikerföraktet eller den motvilja mot eliter som kommit att prägla opinionen.
Expertstyre eller folkstyre. Vad som är att föredra har varit en filosofisk och politisk stridsfråga sedan Platons dagar. På senare år tycks allt fler inom de politiska och mediala eliterna luta åt expertstyre. Folket tenderar nämligen att rösta fel.
En bok om Östeuropa efter Berlinmurens fall har överraskande mycket att säga om USA efter Trumps valvinst. I en demokrati kan man inte förvänta sig att populister kommer att sakna inflytande.
Referenser till trettiotalet har haglat under de senaste årens politiska debatt. Trettiotalet används som fågelskrämma, men just därför beter sig politiker på ett sätt som gör att det börjar bli kusligt likt trettiotalet.
Rädsla leder inte bara till att dagens problem överdrivs, utan till att de förvärras. Den politiska rädslan är lika vanlig till vänster som till höger, och att bryta den negativa spiralen kräver mer självinsikt än vi hittills sett prov på.
Ett av de dokument som ligger till grund för den nya regeringens bildande har inte diarieförts: överenskommelsen mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Samtidigt har överenskommelsen mellan S, MP, C och L gjorts tillgänglig för allmänheten. Varför dessa motsägelsefulla beslut?
Samtidigt som den offentliga sektorn blir allt rikare och mäktigare distanserar den sig alltmer från sina uppdragsgivare: väljarna. När de folkvalda först och främst representerar förvaltningarna de styr – vem representerar då medborgarna?
Under ett halvt sekel har kritik mot auktoriteter beskrivits som ett arbete i demokratins tjänst. När DN-journalisten Nathan Shachar kritiserade den postkoloniale professorn Edward Said liknades han däremot vid Viktor Orbán. När forna auktoriteter bytts ut mot nya har det plötsligt blivit ett hot mot demokratin att på vetenskaplig grund ifrågasätta auktoriteter.