I svensk offentlighet ska laster som alkohol och spel sopas under mattan, och (halv)nakna personer ses som ett problem – åtminstone så länge de uppfattas som attraktiva. Åtminstone vad gäller reklam och hur den regleras framstår Sverige ibland som en dålig karikatyr av det viktorianska England.
Efter nio års kamp mot meritokratin lägger lobbyorganisationen Rättviseförmedlingen ned sin verksamhet. Det handlar dock inte om att den har förlorat kampen. Tyvärr har den lyckats så bra att den gjort sig själv överflödig.
Ett vanligt argument för att kvotera in kvinnor är påståendet att män indirekt kvoteras in av varandra. I själva verket pekar mycket på motsatsen. Att vara kvinna är snarare en fördel än en nackdel i karriären.
Att använda reklam för att godhetssignalera är ofta illa nog. När ”reklamen” dessutom skuldbelägger kundkretsen börjar man undra vad varumärket egentligen har emot sina kunder.
Svenska myndigheter fick 60 miljoner kronor att spendera på Metoo-satsningar. Hälften har de inte ens lyckats göra av med; hälften har gått till personalkonferenser, informationsbroschyrer och att åka på datorspelsmässa. Problem försvinner dock inte bara för att man häller pengar över dem, och skattebetalarna har bättre saker att lägga sina pengar på än regeringens plakatpolitik.
Kvinnor är inte diskriminerade på arbetsmarknaden. Ännu en forskningsrapport visar att lönegapet inte har med sexism att göra, utan är resultatet av individers fria val. Att kvinnor som grupp är benägna att välja bort övertid och extra arbete är inte ett problem, utan något de har all rätt att göra – utan inblandning ovanifrån.
En enskild students klagomål används som förevändning för att politisera läkarprogrammet i Lund. De åtgärder som föreslagits riktar utbildningen bort från biologiska och evolutionära förklaringsmodeller, och lär avskräcka varje universitetslärare som i framtiden överväger att föreläsa om ämnen som kan uppfattas som kontroversiella. Är det så ett universitet ska fungera?
Av 23 svenska jämställdhetsministrar har 19 varit kvinnor. Det är en helt oacceptabel könsbalans. I jämställdhetens namn är det hög tid för en man – och det borde bli en kristdemokrat. Bland Alliansens partier är Kristdemokraterna det parti som visat störst intresse för verkliga jämställdhetsproblem snarare än påhittade.
Regeringens feministiska utrikespolitik har två problem: teorin och praktiken. Nyligen publicerades en handbok i feministisk utrikespolitik som illustrerar både de teoretiska problemen, och hur dåligt det fungerar att omsätta dem i praktiken.
När jämställdhetsministern och hennes företrädare visualiserar framtidens stora jämställdhetsreform föreslår den ena mer jämställdhetsintegrering av myndigheter och den andra förbud mot visstidsanställningar. Kvinnokampen har gått från rättigheter och möjligheter till policydokument och förbud.
En ny internationell undersökning visar att USA uppfattas som världens tionde mest farliga länder för kvinnor. Vad gäller sexuellt våld delar USA tredjeplatsen med Syrien. Orsaken till den skeva bilden av verkligheten verkar vara #Metoo-rörelsen.
På ett studentflak hängde några studenter en banderoll som driver med #Metoo-kampanjen, och såväl kvällstidningarna som rektorn reagerade som om himlen rasat ned över dem. Sverige skulle må bra av en lite mer avslappnad attityd till skämt.
Veronica Palm har skrivit en feministisk idébok om karriärkvinnor och systerskapet. Kvinnors enda långsiktiga framgångsrecept, menar hon, är sluta göra karriär på mäns villkor och i stället uppgå i Systerskapet, med separatistiska nätverk och ovillkorlig gemenskap. Blanche Jarn kommer inte att ansöka om medlemskap i klubben.
I det fjärde avsnittet av Smedjanpodden diskuterar Lars Anders och Blanche Moderaternas nya valslogan, "Lika för alla" - är det ännu ett försök att triangulera Socialdemokraterna, eller i själva verket en återgång till klassisk borgerlig strävsamhetsmoral?
”Känsloarbete” beskrivs som feminismens nästa front. Det är en front som ligger alldeles för långt inne i privatlivet. Vem i ett förhållande som håller koll på småsaker och erbjuder mest känslomässigt stöd angår ingen annan – och det är verkligen ingenting man bör göra politik av.
Efter att en längre tid ha gjort sitt bästa för att snedvrida marknaden till kvinnors fördel, verkar nu Filminstitutet snarast vilja sträva efter att utesluta män ur filmbranschen. 2020 ska allt marknadsstöd gå till kvinnor om inte branschen börjat kvotera in dem informellt.
Norges lag om kvotering till bolagsstyrelser fyller 15 år i år. Siffrorna visar att den inte har gjort mycket för jämställdheten. Ändå finns ingen anledning att hoppas på att andra länder kommer lära sig av Norges misstag. För kvoteringsförespråkare är symbolpolitiken viktigare än resultatet.
Medan identitetsvänstern utnyttjar filmer och serier maximalt för att sprida sitt budskap krymper andelen kultur som är fri från politiska ställningstaganden. Karaktärer byter kön för att uppnå representativitetsmål och filmrecensioner lägger mer vikt vid andelen kvinnor än filmens kvalitet. Det är en svår utveckling att bemöta för den som vill avnjuta sina serier utan identitetspolitisk glasyr.
Rättegången mot terroristen på Drottninggatan pågår för fullt. Terrorexperten Magnus Ranstorp varnar för nya dåd nu när svenska IS-anhängare är på väg hem från sin mordräd i Mellanöstern. Och utrikesminister Margot Wallström tar krafttag mot den kvinnliga underrepresentationen på Wikipedia.
Enligt kampanjer som #allamän är män ansvariga för inte bara sina egna utan även andras handlingar. Samtidigt ger delar av metoo-rörelsen, och regeringens förslag till samtyckeslagstiftning, intrycket att kvinnor inte ens har ett ansvar att säga nej i en trygg situation. Det är en obalans som måste ifrågasättas. Varför anses män vara mer kapabla att ta ansvar, för sig själva och andra, än kvinnor?