Vilse i verkligheten
Det är inte lätt att förstå SD som parti och politisk kraft. Men man kan åtminstone försöka.
Det är inte lätt att förstå SD som parti och politisk kraft. Men man kan åtminstone försöka.
SD tar nya tag efter EP-valet. Partiets stora problem är dock partiledaren själv.
Majoriteten av SD-väljarna är mycket eller ganska oroade över klimatförändringarna.
Rapporteringen från SD:s landsdagar skymmer det verkligt viktiga.
Ett dilemma för kulturradikala och marknadsliberala globalister.
Stödet för en konservativ syn på nationen och försvaret kan i själva verket tänkas öka i och med kriget.
Konsekvensen av nästan tio års försök att avtala bort parlamentariska realiteter är att Sverigedemokraterna aldrig på allvar synats i svensk politik. Ansvar kommer därför att vara den centrala frågan i…
De senaste åren har pessimismen blivit allt mer blockskiljande. Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas väljare är mer bekymrade över samhällsutvecklingen, än de som sympatiserar med JÖK-partierna. Och pessimismen tycks öka...
Under tisdagens Timbroseminarium diskuterades konservatism. En av deltagarna var Sverigedemokraternas Mattias Karlsson. Men hur trovärdig är den konservativa fasaden? Den försiktiga konservatism han argumenterade för under seminariet stämmer inte alls överens med den krigsretorik Karlsson använder sig av i andra sammanhang.
Efter samtalet med Jimmie Åkesson har Ulf Kristersson anklagats för svek och lögner, både av sina politiska motståndare och besvikna högerväljare. Men Kristersson följer endast de politiska spelreglerna. Parlamentarismen förutsätter nämligen samtal och kompromisser.
Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett konservativt parti. Under en lång tid har de försökt anamma gamla högersymboler för att bygga en legitimitet inom borgerligheten. Sverigedemokraterna är emellertid inte ideologiska arvtagare till den gamla högern, utan deras rötter finns bland dem som högern stötte bort.
STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 8. Sverigedemokraterna tror på möjligheten att ta Sverige tillbaka till Per Albin Hanssons och Erlanders tid. Om det fungerar återstår att se, men redan nu ser det ut som att Sverigedemokraterna färgar av sig mer på andra partier än vice versa.
Är det något den gudsförgätna mandatperioden 2014–2018 lär oss så är det att politiker inte kan avstå från att använda den makt som väljarna har gett dem, utan att betala ett högt trovärdighetspris. Den legitima regeringsbildaren är den som kan utvinna bästa möjliga helhet ur summan av kompromisser – och vem det är vet vi ännu inte.
Sverigedemokraterna försöker ta över folkhemsbegreppet från Socialdemokraterna på samma sätt som Moderaterna tog över begreppet arbetarparti. Folkhemmet var dock en konservativ idéfigur innan det blev socialdemokratiskt. Kampen om begreppet har pågått i ett århundrade. Det handlar om att vinna privilegiet att formulera berättelsen om Sverige.
Kändisar älskar att blanda sig i den politiska debatten. Men tillför de något? Gör de någon nytta? Vanligtvis inte. Tvärtom lyckas de ganska ofta med att förstärka just det som de kampanjar emot. Aftonbladets upprop mot Sverigedemokraterna med över 200 kändisar är ett praktexempel, som ger SD just den uppmärksamhet – och den antietablissemangs-image – partiet så väl behöver.
Efter Sverigedemokraternas förnyade krav på att Sverige ska lämna EU har Liberalerna lagt om sin valrörelse för att fokusera mer på EU-frågor. Men Sveriges EU-medlemskap behöver fler och bättre försvarare än Liberalerna.
Sverigedemokraternas film om rasistiska strömningar i Socialdemokraternas historia är inte så mycket en smutskastningskampanj som ett försök att flytta debatten bort från partiets egen historia. Sverigedemokraterna vill slippa rasistanklagelser och prata sakpolitik i stället – och övriga partier har allt att vinna på att göra dem till viljes.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.