Kulturminister Amanda Lind har lovar en halv miljard kronor i stöd till kultursektorn. Varför? Den är knappast mer utsatt än någon annan sektor i dessa tider. Pengarna blir främst en illustration av hur ofritt det “fria” svenska kulturlivet är.
Rättegången mot Ann-Sofie Hermansson utgör toppen på det isberg av kritik som riktas mot det fria ordet i Sverige. Men att få torgföra sina åsikter är inte detsamma som att beviljas offentligt stöd. Grundproblemet är den bidragsmaskin som det offentliga har byggt upp.
Bidrag för lärarassistenter och barns mediciner utnyttjas av helt andra kommuner och familjer än de som faktiskt behöver hjälp. Den statliga omfördelningens grova skavanker framträder. Så snart bidrag är tillgängliga för fler än de är ämnade för kan vi räkna med att det är de minst behövande som står först i kön.
Kan man samtidigt vara försvarsminister i Irak och socialbidragstagare i Sverige så är något fel. Ett land som både marknadsför sig och agerar som en godtrogen bidragsspridare kommer att locka till sig dem som vill utnyttja systemet.
I tre politiska reformvågor förvandlade socialdemokratin ett livskraftigt civilsamhälle till en bidragsberoende spillra. Det i sin tur gör att människor har svårt att se trovärdiga alternativ till offentlig regi vad gäller många samhällsuppgifter. Borgerligheten har allt att vinna på att ta strid för sfären bortom marknad och politik.
MUF och KD vill dela ut kuponger i stället för bidrag. Bidragstagarna skulle förlora sin frihet att spendera pengarna på vad de anser sig behöva, och behöva lägga dem på vad staten anser att de behöver i stället. Borgerliga politiker borde veta bättre än så. Det inte staten utan individen som vet bäst vad hon behöver.
Oavsett hur mycket pengar regeringen pytsar ut tycks de aldrig räcka till alla de privatpersoner som ansöker om solcellsstöd. Populariteten får det onekligen att se ut som ett framgångsrikt bidrag på miljöområdet, men faktum är att stödpengar som hela tiden behöver fyllas på hindrar solcellsmarknaden från att nå nya höjder.
Att dela ut bidrag till någon är att utöva makt över henne. Allt från föräldraförsäkring till ”gratis” sjukvård villkoras för att påverka människors beteende. Bidrag och subventioner är ett av sociala ingenjörers favoritverktyg för att tvinga människor till anpassning.
Dysfunktionella familjerelationer där föräldrarna betalar för sina vuxna, självförsörjande barn är tydligen inte ovanliga. Sådana förhållanden påminner om dynamiken mellan stat och individ. Den som betalar kan också ta sig rätten att bestämma.
Den som väljer att kremeras efter sin död kan bli en ofrivillig inkomstkälla för Allmänna arvsfonden, som tilldelas alla vinster från återvunna ädelmetaller i askan. Frågan är vad som är mest beklämmande: Hur Arvsfonden får in sina pengar, eller hur den fördelar dem.
Sedan 1928 har den statliga Arvsfonden använt bortgångna svenskars pengar till projektstöd åt diverse ideella organisationer – alltifrån misslyckade integrationsprojekt till privata styrelsemiddagar. Bidragsentreprenörerna håller på att förbruka Arvsfondens förtroende.
Emma Carlsson Löfdahls (L) utnyttjande av skattebetalarnas pengar blir värre av att hon är borgerlig. När man verkar för ett samhälle där den som kan ska försörja sig själv, blir det desto viktigare att inte bryta mot den principen. Ingen gillar en hycklare.
Företagare har svårt att vara föräldralediga – men tvingas ändå finansiera systemet. I stället för en ny ”föräldravecka” bör försäkringen göras frivillig med privata alternativ, skriver Siri Steijer.
När vänsterdebattörer sätter likhetstecken mellan bidrag och avdrag handlar det inte bara om bristande förståelse för samhällsekonomi. Det speglar ett synsätt där allt tillhör staten och medborgarna förvandlats till livegna undersåtar. Att behålla sina egna inkomster kan annars aldrig vara likvärdigt med att ta emot pengar som tagits ifrån någon annan.
Regeringens byggsubventioner används knappt, i den mån de används snedvrider de marknaden, och dessutom är de förmodligen olagliga. Ändå finns de med i Januariöverenskommelsen. I stället borde de avskaffas, skriver juristen Estrid Faust.
I Almedalen blir det tydligt att det inte bara är politiker som tycker att varje detalj i samhället kräver en politisk lösning. Det verkar gälla resten av samhället också. Alldeles för få är beredda att stå upp för värderingen att vissa delar av samhället behöver stå utanför staten.
Ännu en arbetskraftsinvandrare utvisas för att hans lön var några kronor för låg för fackets smak. Någonting är fel på ett land som utvisar personer som har jobb, men välkomnar dem som redan fått utvisningsbeslut.
Bit för bit har den svenska staten slukat civilsamhället. Det är därför organisationerna som ingår lägger så mycket energi på värdesignalering och godhetsmarkörer. Den som är beroende av statliga medel är nämligen även beroende av statens goda vilja.
De ensamkommande flyktingbarn som visat sig vara över 18 har kostat skattebetalarna 11 miljarder kronor – men vinnarna har inte varit de ensamkommande. I stället har pengarna försvunnit ned i advokatfickor, gått till gode män och, framför allt, spenderats på boenden anpassade efter ett barns behov, när många boende i själva verket varit vuxna.
VÄLFÄRDENS GULDGRÄVARE DEL 3. Svenska Akademien får flera miljoner per år av Bolagsverket för en tidning som upphörde existera 2009. Presstödsentreprenören Johan Ehrenberg har tjänat enorma summor på ett kryphål i regelverket. Tidningsvärlden är ännu en bransch där somliga tjänar stora pengar på att utnyttja systemet för egen vinning.