Resultaten av SvD:s EU-valkompass visar att den klyfta mellan etablissemang och väljare som låg bakom Brexit även finns i Sverige. De borgerliga partierna behöver anpassa sig efter sina väljares syn på EU.
Det sjunkande förtroendet för public service bör vara en väckarklocka för alla som vill slå vakt om saklighet och opartiskhet. Kultur- och demokratiminister Amanda Lind svävade på målet när hon konfronterades om public services opartiskhet och saklighet på en debatt som Publicistklubben arrangerade, skriver Carl-Vincent Reimers från Näringslivets Medieinstitut.
Dagens unga undviker alkohol, tobak och sex, och vill de skolka ber de sina föräldrar om lov. Förra veckans klimatstrejk visade att samhället står inför ett allvarligt hot: en generation unga utan minsta tillstymmelse antiauktoritära impulser.
Det har blivit så vanligt att politiker säger en sak och gör motsatsen att det politiska språket börjar framstå som ett skämt. Deras envisa vägran att kalla en spade en spade kommer inte att dämpa politikerföraktet eller den motvilja mot eliter som kommit att prägla opinionen.
Expertstyre eller folkstyre. Vad som är att föredra har varit en filosofisk och politisk stridsfråga sedan Platons dagar. På senare år tycks allt fler inom de politiska och mediala eliterna luta åt expertstyre. Folket tenderar nämligen att rösta fel.
En bok om Östeuropa efter Berlinmurens fall har överraskande mycket att säga om USA efter Trumps valvinst. I en demokrati kan man inte förvänta sig att populister kommer att sakna inflytande.
Referenser till trettiotalet har haglat under de senaste årens politiska debatt. Trettiotalet används som fågelskrämma, men just därför beter sig politiker på ett sätt som gör att det börjar bli kusligt likt trettiotalet.
Rädsla leder inte bara till att dagens problem överdrivs, utan till att de förvärras. Den politiska rädslan är lika vanlig till vänster som till höger, och att bryta den negativa spiralen kräver mer självinsikt än vi hittills sett prov på.
Ett av de dokument som ligger till grund för den nya regeringens bildande har inte diarieförts: överenskommelsen mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Samtidigt har överenskommelsen mellan S, MP, C och L gjorts tillgänglig för allmänheten. Varför dessa motsägelsefulla beslut?
Samtidigt som den offentliga sektorn blir allt rikare och mäktigare distanserar den sig alltmer från sina uppdragsgivare: väljarna. När de folkvalda först och främst representerar förvaltningarna de styr – vem representerar då medborgarna?
Under ett halvt sekel har kritik mot auktoriteter beskrivits som ett arbete i demokratins tjänst. När DN-journalisten Nathan Shachar kritiserade den postkoloniale professorn Edward Said liknades han däremot vid Viktor Orbán. När forna auktoriteter bytts ut mot nya har det plötsligt blivit ett hot mot demokratin att på vetenskaplig grund ifrågasätta auktoriteter.
När drömmar om en global diktatur torgförs från vänster tiger kultursidorna still. Det gör det svårt att ta de annars så indignerade rösterna som oroar sig för att demokratin är hotad på allvar. Den som ständigt ropar att demokratin är hotad, men tystnar när diktaturdrömmarna luftas från det egna lägret, saknar all trovärdighet.
Ekonomiska sanktioner lyfts ofta fram som ett verktyg för demokratisering, men verkligheten är mer komplicerad än så. Sanktionerna mot Ryssland har exempelvis stärkt, snarare än försvagat, Vladimir Putins regim. Problemet är att sanktioner underminerar ekonomisk och individuell frihet i länderna de riktas mot. De som drabbas är först och främst är vanliga människor och företag, inte regimerna man vill skada.
Politiker är anställda av folket att tillvarata dess intressen och skydda dess frihet. Om de inte vill utföra det arbetet eller om de inte klarar av det borde samma sorts avtal som gäller andra anställningar gälla, nämligen avsked.
Det är inte självklart att en svag minoritetsregering vore dålig för den svenska demokratin. Med en sådan skulle makten flyttas tillbaka dit den hör hemma: i riksdagen. Först när partierna tvingas förhandla med varandra i sakpolitiska frågor kan väljarnas önskemål få verkligt genomslag. Ett ensidigt fokus på regeringsbildningen riskerar att undergräva förtroendet för både partierna och det politiska systemet som sådant.
Höstens talmansrundor, liksom regeringsbildningen 2014, visar en svaghet i vårt centrala politiska system. Mycket av bristen på stabilitet och det stora utrymmet för talmannen att göra personliga tolkningar av grundlagarna, går att spåra till de förändringar av statsskicket och regeringsformen som genomfördes under det radikala 70-talet. Arbetet med att reformera regeringsformen borde ha varit både långsammare och förnuftigare.
Svensk förvaltningstradition bygger på statstjänstemännens oväld och lojalitet mot den regering väljarna valt. Land skall med lag byggas, inte med värdegrunder eller allmänt tyckande. Det ”värdegrundsbrev” 261 departementstjänstemän nyligen skrev under signalerar ett allvarligt avsteg från denna princip. Nästa regering har därför en viktig uppgift i att säkerställa den opolitiske statstjänstemannens centrala roll i den svenska rättsstaten.
Det numera ökända uppropet bland Regeringskansliets tjänstemän är egentligen ett illa maskerat ställningstagande för Socialdemokraterna och Decemberöverenskommelsen. Man får intrycket att undertecknarna inte riktigt förstår vare sig hur det demokratiska statsskicket fungerar eller vad det innebär att vara opolitisk tjänsteman.
Äganderätten slås fast i såväl de svenska grundlagen som i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Enligt regeringsformen får staten endast inskränka äganderätten om det sker i syfte att ”tillgodose angelägna allmänna intressen”. Trots detta drar sig inte politiker för att använda medborgarnas pengar till allt ifrån äventyrsbad och multieventarenor till melodifestivaler.
Internationellt sett är kollektivism normen, och det är vi i Västvärlden som är avvikande med vår individualism. Det bör man ha i åtanke när man diskuterar etnisk röstning. När människor med bakgrund i klansamhällen driver personvalskampanjer kan det vara ett uttryck för en väg bort från klantänkandet, skriver Dan Korn.